Jag vet inte riktigt varför det känns så tungt idag. Jag känner mig väldigt trött i alla fall och också bedrövad.
Kanske insikten i går kväll är orsaken - för det tar på krafterna att "hålla skenet uppe" även om det bara är för mig själv.
Jag har haft så många tankar - under tiden gunnar och jag haft "tillsammans" och det har gått från allra argaste "övertyga-mig-själv-att-jag-hatar-honom" till det mest kärleksfulla. Någonstans mitt emellan har jag egetntligen varit - menjag har inte vetat var. Jag har bollats mellan "samhällsenliga attityder" och mitt "jag-ska-visa-att-jag-visst-duger" (bevisa för min mamma att jag inte är så elak-dum-egoistisk-ingetattha).
Men jag behöver inte visa någon att jag duger. Allra minst någon som egentligen inte borde duga för mig(likasom min mamma egentligen inte borde ha dugt eftersom hon betedde sig fruktansvärt illa mot mig).
Barn tror att föräldrarna - och kanske mamman speciellt(?) - har rätt alltid.
Hon gjorde allt för att få mig att förstå att jag var "no-good-for-nothing-and-no-one" som de säger på engelska (vet inte hur det ska översättas) och det har verkligen präglat, min livsstil och mina relationer (alla typer av relationer).
Men det är gammalt och dött i skogen som jag inte egentligen behöver bry mig om - varför är jag där och drar igen nu när min arbetskompis säger; "jag tycker det är dåligt" när jag vet att jag var inte ansvarig?
Varför tar jag emot tanken på att jag är den som misslyckats när jag inte har befogenhet att göra mer än jag gjorde
och varför tar jag till mig tanken att jag är misslyckad för att gunnar inte finns där för mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar