Jag börjar ana att när jag håller mig på vägen som finns inne i skogen - och inte tittar på den snåriga täta skogen runt omkring mig - så börjar skogen kännas som den rensas upp.
Att allt gammalt skräp: torra grenar och löv, döda träd etc börjar rensas bort.
Att snåriga grenar och vildvuxet sly blir bortplockat
Att mörkret blir mindre mörkt
Skogen med allt som finns i den blir mindre skrämmande - den finns där men om jag inte tittar på den utan bara rakt fram på vägen så har jag ju den väg jag ska gå och behöver inte bry mig om allt som är runt omkring mig.
När jag försöker hitta en genväg (någon liten stig) genom skogen så kommer allt så mycket närmare och jag ser allt som skrämmer - och ju längre från vägen jag kommer desto mer skrämmande blir allt.
Ju längre jag håller mig på den riktiga vägen ju säkrare blir jag - och snart kan jag kika på skogen runt omkring mig - och kanske verkligen se allt det döda, snåriga och mörka utan att det skrämmer mig.
Jag behöver inte vara rädd för det som varit, det som vill trassla in mig och få mig att må dålig (minnen av nu och då) eller gå in i de mörka/destruktiva tankarna.
Det kan finnas mer i skogen som jag inte tänker på nu men håller jag mig på vägen så spelar det ingen roll.
Vägen är kärlek och det liv jag ska leva - då mår jag bra oavsett vad jag har omkring mig och vad som än vill skrämma mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar