tisdag 31 januari 2012

Livet känns bara så härligt

...jag ler fortfarande....

Ska jag ramla och slå mig snart?

Det är det enda som är som smolk i bägaren: jag känner mig rädd för att det här inte är äkta - att jag lurar mig själv.....

Så tråkigt faktiskt att må så bra - och inte bara kunna njuta av det.....

okej - säger så här åt mig själv nu; kanske det inte är äkta men du mår bra just nu - i morgon är en annan dag du får ta den då (och kommer något annat än det här så får då bli det som tar hand om det!)

Tänker just nu en tanke; tänk om jag bara hade kunnat tänka så när jag var med gunnar - inte hela tiden försöka ligga före honom i tiden....
Jag hade mått så mycket bättre och troligtvis så hade jag lättare kunna hantera när jag "åkte på en smäll" - inte låtit den sänka mig...
men nu är det ju som det är - idag vet jag att mitt självförakt (som i princip var min barndoms demoner som styrt hela mitt liv) hela tiden hånade mig och jag gjorde allt för att det inte skulle kunna göra det (försökte fixa oss och försökte att inte låta mig verka dum etc)
Jag hoppas verkligen att det här är kärnan till roten som är uppdragen och krossad nu!
gott så
mår bra och ska njuta av det!

Tjatigt - kanske men...

...jag mår bra!

Vaknar med ett leende på läpparna och förstår inte riktigt varför
visst jag har slutat förakta mig själv  - men bara det?
Inget annat har förändrats - och jag visste ju inte ens om det tidigare...
Konstigt - men ändå inte

Jag mår bra - en morgon till

Alla kan göra nåt...

måndag 30 januari 2012

Är du singel?

Bara bra

har inget mer att säga känner jag...
Det finns mycket som jag tänker på och mycket som jag skulle vara glad om det gick att ordna upp men trots det så är allt bara bra

Jag mår bra!
Jag förstår egentligen inte hur - och är rädd att det är något nytt jag omedvetet gör som får mig att bara tro att jag mår bra men.....

allt är bara bra inom mig just nu!

söndag 29 januari 2012

Fortsatt bra...

Jag blir nästan rädd när jag märker hur bra jag mår.
Jag är rädd att jag börjar bli RIKTIGT knäpp för jag har inte mått så här bra - om någon sinn alls - och jag känner inte ens den där  lilla känslan "jag mår bra men saknar gunnar" eller "vad bra jag mår nu men jag vet att det skulle vara bättre om vi hittade tillbaka till varandra i ett friskt förhållande" eller....

Jag mår bara bra!

Visst jag tror att gunnar och jag skulle kunna ha det jättebra ihop
och jag saknar honom därför
och jag tror att vi är rätt för varandra - trots allt som hänt

men det spelar ingen roll just nu
för jag mår bara så bra!

SÅ FANTSTISKT BRA!

Låt den här känslan vara sann - snälla Gud

Jag mår bra

utan reservationer....

Visst det är inte som jag önskar men det har inte med mitt mående att göra!

Oj, vad länge sedan jag mådde bra - utan reservationer.

lördag 28 januari 2012

Nöjd

Jag känner mig nöjd - med mig själv...
.....nöjd med tillvaron - även om den inte är som jag önskar att den vore
mmmen nöjd!
Idag har jag städat mitt städskåp lite grann, gjort rent i ugnen , och frostat av frysen (dragit fram och städat under) och medan jag väntade på att det skulle lösa upp sig i ugn och frys så pratade jag med en vän som jag inte pratat med på länge.
Jag har bakat rabarberpaj av rabarber från frysen och gjort vanliljsås till.
Och så har jag pysslat om mig själv lite också.
Jag känner mig nöjd - även om jag har lite disk och dammsugning kvar att ta i morgon - för i kväll är jag bara såååååååååååååå ofantligt trött och ändå sov jag en halvtimme tre kvart på soffan tidigt i kväll.

Jag ser att mina välmåendesdrag börjar komma tillbaka i ansiktet dessutom - de bara var borta och ansiktet hade fått ledsen-min-drag som var ganska så skarpa och jag var ledsen för...
"alla" har tidigare sagt att jag har ett sådant glatt ansikte och att mitt leende var vackert - jag tappade det under dessa år - och det gick fort också att göra det men tydligen går det ganska fort att få tillbaka det jag hade med....
 Jag är nöjd - jag känner mig lycklig på något annorlunda sätt
Jag föraktar inte mig själv längre - det finns inget att förakta ju
att älska och ha önskan att bli älskad är naturligt för alla människor - även för mig
och även om det inte sett ut till nu (eller kanske aldrig kommer att göra) så har jag inte gjort fel som släppte på mitt skydd och lät någon (gunnar) komma in under där till mig
och jag tror inte heller att det var fel människa att göra det för - det måste vara rätt när jag aldrig gjort det tidigare och aldrig känt att jag ska/kan göra det förr.........

Det är som det är
men jag är nöjd ikväll!

Hopplöst?

Nej det känns inte hopplöst men det känns rastlöst.
Jag har gått i det här destruktiva tänkandet som låst mig kvar så länge och nu känns det som det är borta.
Det känns konstigt för...
...på något vis har det känts som om jag haft ett gummiband runt midjan som varit bundet i det destruktiva tänket så var gång jag har gått iväg så har jag studsat tillbaka.
Och jag tror att mitt självförakt har varit boven!
Nu är det som om jag försiktigt tar något steg till för att se om det tar emot när jag vill vidare....men än har inget stopp kommit...

Ja, visst har jag blivit ledsen för det som gunnar gjort - och för att han helt har struntat i att bry sig om mina känslor för det är sanningen (han har manipulerat och ljugit)
Jag är inte ett dugg osäker på att han har haft  känslor för mig - och att han fortfarande har det.
Han har gjort allt för att stöta bort mig - av rädsla för sig själv - och till slut lyckades han  få mig att säga att jag inte orkar mer men jag har också sagt att jag är kvar för honom när han tar sitt förnuft till fånga
Men jag sitter inte och väntar på det! Absolut inte!
Jag har kommit på den ena saken efter den andra som också varit orsaker till att jag agerat och handlat som jag gjort - men de har varit saker som bottnat sig i mitt självförakt trots allt....
Detta självförakt har min mamma planterat i mig när jag var barn - och så länge jag höll mig själv "distanserad" till allt och alla så visade sig inte självföraktet utan såg ut som om jag hade en god intrigitet - samtidigt som jag la ner väldigt mycket tid på att hjälpa andra att se sina situationer (även om många inte ville det).
När jag inte kunde hålla mig distanserad längre - till gunnar - så kom mitt självförakt ut i full brand när den jag släppte mitt skydd för inte höll måttet (men jag gjorde allt (mot honom och mot mig) för att dölja det - allt omedvetet men ändå) men nu vet jag att jag inte behövde ha självförakt - jag älskade ju bara
och jag får älska och hoppas på att bli älskad tillbaka
Det är mänskligt - men min mamma planterade det så djupt i mig att jag inte inte var värd det och inte heller kunde hoppas på det.

Jag har blivit fri från min mammas förbannelse - i alla fall i detta sammanhang!
Halleluja! Halleluja!

torsdag 26 januari 2012

Have faith

Namnbyte ledde till detta

Ja, inte så att namnbytet av min blogg gjorde att jag kom hit men det var säkert en sanning som ändå visade vägen hit - pekade på detta.
Nya tankar - jag har verkligen fått nya tankar i den mån att jag känner mig fri
Jag är glad att jag gjorde det jag tvekade om - för det fick mig att inse vad jag inte hade förlåtit och helt plötsligt hade jag förlåtit det utan att förstå hur det gick till.

Min skam över mig själv och mitt  sätt som tillät mig bli sårbar - ledde mig till att handla helt irrationellt och tänka helt förvirrat - är helt borta.
Skammen för hur jag handlat är borta - det är inte så att jag tycker det var okej men jag har helt enkelt accepterat att det var inte jag men helt förståelig med tanke på min utsatthet.
Att skämmas för att tycka om någon så mycket att man börjar lita på den personen - är ju egentligen inte något att skämmas för för egentligen ska man ju kunna göra så.
Felet låg inte hos mig (felet hos mig var att jag aldrig fått/kunnat lita på någon i mitt liv) felet låg hos gunnar som utnyttjade mig - som var helt ärlig mot honom.

Jag älskar den person gunnar var när han var med mig - men inte den som manipulerade och ljög för mig och stötte bort mig för "annat" intressantare för tillfället.
Och jag tror fortfarande att vi är rätt för varandra - men jag kan bara hålla mig stilla med det för jag varken kan eller vill försöka övertala eller tvinga någon (gunnar) till det jag tror på...
Jag är hans vän - men det kan hända att han aldrig får del av min vänskap heller - och jag får stilla mig vid att det kan vara så...
Men just nu känns det bara skönt att veta att jag har frid med mig själv!

onsdag 25 januari 2012

Jag HAR förlåtit mig själv

Jag har hela tiden trott att min tunga besvikelse för vad gunnar gjort mot/med mig har varit just besvikelse på gunnar, men jag inser att besvikelsen verkligen har legat på mig själv.
Absolut inte på den biten som var att jag gjorde det möjligt för gunnar att göra som han gjorde utan på den biten som var i att jag "flippade ut".
Jag har dömt mig själv hårt för att jag betedde mig som en dåre och ibland som en skit - för jag ska inte bete mig så.
Jag har inte sett det så - även om jag inte har gillat mig själv sådan - men jag har dömt mig själv mycket hårdare för att jag betett mig som jag gjort mot gunnar (eller ibland mot honom ovetande som att jag har kollat honom ibland) jag har skämts så otroligt mycket över mig själv.
Samtidigt som jag inte velat var den där "dumma fan" som låter gunnar bete sig mot mig hur han vill.
Jag har verkligen gjort allt för att hindra oss att hitta tillbaka till varandra - och med det inte sagt att inte gunnar har "hällt bensin på elden" genom sitt aggerande.

Men det är faktiskt sant att jag - omedvetet - förlåt mig själv i den handling jag gjorde igår morse.
OCH
jag är så glaaaaaaaaaaaad för jag känner mig verkligen fri och lätt...
Jag hoppas att det bara går framåt här ifrån nu....

Jag har förlåtit gunnar - för länge sedan inser jag nu det var mig själv jag inte förlät men jag gnällde på vad han gjort i stället,för jag fattade inte vad jag var arg på egentligen. Även om det fanns orsak till att jag flippade ut så ville jag inte vara den typen som kunde göra det - jag ville inte var så svag!
Jag står för att jag älskar gunnar - oavsett hur han vill ha det - och jag skäms inte för det!
Jag står också kvar i att jag är hans vän - sen kanske det inte kommer att synas i praktiken  men det visar sig
allt visar sig framåt i tiden

Jag har inte fått varken negativt eller positiv respons på det jag gjort
och det kan ju vara både negativt och positivt  :)

Men det spelar ingen roll - jag gjorde rätt annars skulle jag inte känna det så här.

Jag ber för att jag inte ska förlora det här - eller släppa det
Tacksam!

God morgon

Det är fjärde eller femte morgonen jag vaknar och det känns som gunnar ligger bredvid mig.
Konstigt!

Jag vill inte ha känslan - ska han vara här vill jag att han ska vara här med hela sig både fysiskt och psyksikt samt andligt.

Bestäm dig!

tisdag 24 januari 2012

Jag känner mig så...

lugn och så fri!
För första gången sedan allt det här började så känner jag mig fri - och jag känner bara lugn.

Jag måste ha gjort rätt idag - jag känner att jag inte ska skriva vad jag gjorde men något som jag i flera dagar stått emot att göra gjorde jag till slut - det kändes rätt men jag var rädd att det var fel
och gick emot känslan av att "det ska jag minsann inte göra" och gjorde det

Jag har inte fått någon respons på det jag gjort - varken negativ eller positiv - men ju mer dagen/kvällen gått ju mer lugn och fridfull känner jag mig (jag hoppas att det håller i sig och att ingen kan få mig att backa från det jag känner nu) - dessutom kunde jag säga att jag verkligen har förlåtit gunnar men också mig själv.
Jag undrar om jag har varit så arg på mig själv hela tiden för hur jag hållt på och hur jag har uttryckt mig så jag har varit rädd för att göra det igen för då får jag ju skämmas ännu mer (och pga rädslan så har det blivit värre - jag kan inte förklara bättre hur jag tänker). Jag har ju vetat hela tiden att jag betett mig tokigt - men inte kunnat stoppa mig.
Det har varit hemskt!

Tack för den här frihetskänslan och lugnet som jag har inom mig nu!

idag är det här fullständigt sant för mig - äntligen



Jag har inte bara förlåtit gunnar - jag har förlåtit mig själv också.
Inte för att jag lät mig bli illa behandlad och att jag tillät gunnar att ljuga, manipulera och skylla ifrån sig på mig (för den biten har jag redan förlåtit mig själv för) utan för att jag betedde mig som jag gjorde - att jag agerade som jag gjorde, sa som jag gjorde och verkligen gungade fram och tillbaka som en annan hammock i storm.
Jag blev lika otydlig som gunnar var - och jag anklagade honom för det emellanåt men var lika dan själv (det som skilde var att jag inte letade reda på andra)
Det är smärtsamt att den som man älskar hellre vill umgås med andra och hellre ha sex med andra - men jag har förlåtit det också...
Jag känner mig fri
Jag gjorde rätt idag - även om jag var osäker i min säkerhet
Det gjorde mig fri och jag behöver inte ens ha någon respons alls på det
Jag gjorde rätt!
Tack gode Gud!

måndag 23 januari 2012

?

Som är tydligt

Jag övertygar mig gång på gång att inte höra av mig till gunnar - därför jag har lovat oss det
ibland undrar jag om det är rätt eller fel
kanske det finns en mening med att jag hör av mig just nu?
Det är inte stolthet - om jag haft någon sådan la jag av mig den för länge sedan när det gäller gunnar
Ett löfte som är sagt - ja, visst jag har alltid varit mån om att hålla löften jag gett....

För mycket brutna löften till mig själv - när jag haft kontakt med gunnar - och rädsla för att jag ska göra det igen....

Jag älskar verkligen gunnar, och jag vill vara/är hans vän men jag måste vara min egen bästa vän före alla andra för ingen bryr sig om mig om jag inte bryr mig om mig själv - tyvärr är det så!

Jag har inte gett upp - jag är bara rädd om mig själv


gunnar gjorde allt för att visa mig att jag var värdelös i hans ögon - när han inte umgicks med mig för då var han varm och kärleksfull - och till slut så kände jag att jag kommer att gå under om det fortsätter så här och sa att om vi ska ha någon kontakt mer så är det han som tar sitt ansvar för det och sig.
Än har det inte hänt....

söndag 22 januari 2012

I kväll....

...höll jag på att skicka iväg ett mail till gunnar...
tänkte tala om hur mycket jag saknar honom men samtidigt be honom att inte säga något liknande om han inte verkligen kände det  (och inte om han förlovat sig eller flyttat ihop med någon annan)

Men i sista minuten så kastade jag mailet...

Jag har sagt att det är han som måste ta initiativet om han verkligen kommer till insikt om att han vill ha mig i sitt liv - annars så är det ingen mening
Det spelar ingen roll ifall jag saknar honom om han inte känner det samma - och tar ansvar för det
Det kan inte inte vara jag som sätter igång något som gunnar sedan kan säga att det var jag som drog i honom och han inte kunde motstå (om det skulle leda till att vi började ha kontakt och ev ses igen)

gunnar måste vara den som beslutar om han vill - jag vet att jag vill  - eller hellre är utan mig

Som jag sa tidigare mina känslor är inte flyktiga det är därför jag står kvar där jag står - och inte letar reda på någon annan
Men jag tror faktiskt att jag skulle kunna det nu ur psykologisk synvinkel.
Jag känner inte längre; "varför", "jag duger inte" eller "jag törs inte försöka igen"
Jag har jobbat med mig själv så länge och så mycket - och för några månader sedan skulle jag inte kunnat stå emot dessa dagar att skriva till gunnar - och speciellt inte idag när mailet redan vara skrivet
Jag saknar honom men jag vet att hur mycket jag än vill ha honom så måste han vilja ha mig så mycket att han tar ansvar för det - och sig själv.....

Jag är glad jag stod emot att skriva till gunnar i alla fall - även om jag längtar efter att höra från honom, prata med honom, se honom, krama honom och vara med honom på alla sätt....så behöver jag vara min egen bästa vän först och främst.....

Det är inte så att jag inte vet vad jag känner, vill eller tycker...

Det kan verka som jag inte vet vad jag känner vill eller tycker men det är inte sant.
Jag är säker
men jag blir rädd och ledsen emellanåt och det gör ont i bland:
när det händer tappar jag sugen, glädjen och taget om mig själv

Det visar sig i det jag skriver eller lägger in här

Jag vet att jag älskar gunnar, jag vet att jag verkligen tror på att vi är rätt för varandra
Jag vet vad som hänt - och att han svikit ofta - men jag tror ändå att kärlek (inte min kärlek) övervinner allt....jag tror verkligen att vi kan hitta tillbaka till varandra
och jag vet att jag är villig till det
Jag har förlåtit honom - jag har förlåtit mig själv - det är upp till honom om han kan göra det samma (eller när han kan det)

Min kärlek är inte flyktig - och det är kanske tråkigt för mig men så är det!

Stora fina flingor

Det snöar - stora fina flingor - och det gör mig både glad och ledsen när jag ser dem.
Dels för att jag gillar när det snöar så men...
en kväll för flera år sedan så skulle gunnar och jag träffas efter att han varit på ett ställe och när han kom ut fick han se att det snöade så och hela han sken upp som ett lyckligt litet barn
jag bara älskade honom just då
själv hade jag varit glad när jag tog promenaden ner till centrum i snön så det var roligt att han inte sa "fy"
Det var en av gångerna, i början när vi träffades, jag kände att jag verkligen skulle kunna älska den här mannen.
Och jag tycker om när det snöar så där
och jag känner en lycka när jag kommer ihåg gunnar - men det gör mig ledsen också därför att han inte är med mig.....

Jag saknar honom så otroligt mycket!

Äh, det är som det är och det är inget jag kan göra (inte som jag vet just nu i alla fall)

Om jag bara hade haft styrka och modet från början....

lördag 21 januari 2012

Exempel

Det har varit strul (en annan tjej har tagit hans tid men han har sagt att det brutit och även om jag inte är övertygad om det så säger han att jag har fel) - vi träffas igen och en fredagskväll har vi en riktigt mysig kväll tillsammans. Han åker hem och säger att nästa dag ska han tillsammans med sin bostadsrättsförening ha en städdag i sitt område.
Jag börjar på lördag eftermiddag känna i mig att något inte är rätt men låter bli att göra något alls - bestämmer mig för att inte göra något (jag vill inte helt enkelt)
På måndag kväll ringer gunnar mig - jag kunde inte svara så när jag kan det ringer jag tillbaka - han säger att han saknat mig och jag frågar om han vill ses "jaaah" säger han och vi bestämmer att jag ska åka till honom
Jag tror dumt nog att det ska bli något bra av det här - och att han äntligen vill ta tag i sitt problem och kanske äntligen våga ta sina känslor för mig på allvar...
När vi sitter där ser jag att han mår inte så bra - och han frågar vad jag ser  och jag säger en sårbar man
och han börjar gråta säger att jag ser rakt genom honom
Så pratar vi lite till och han säger att han tänker flytta
jag frågar om det är för hennes skull
ja. bla annat - och jag frågar om han träffat henne i helgen
och det har han
Det här knäcker mig helt och hållet - nu tappar jag helt bort mig själv
jag är så förnedrad och så tillintetgjord som en kvinna kan vara

Han saknar mig - men han ska flytta närmare henne?
Samtidigt säger han nedlåtande saker om henne - sånt han inte gillar och att det aldrig kommer att sluta tillsammans.
När jag blir ledsen säger han åt mig att gå!
Och jag bara flippar ut och säger att jag inte tänker gå - hur ska jag ta mig iväg storgråtande?
hellre arg hos honom än knäckt och gråtande framför alla okända människor på vägen hem
sommarkväll och ljust ute!

Den natten är den värsta i mitt liv!
 den fick mig att helt tappa självförtroendet - att jag inte alls vet vad jag håller på med och jag skäms som en hund över mig själv efter den
ber jag gunnar om förlåtelse för saker jag sagt och gjort
och sedan känner jag att JAG är för dålig för att ens tänka att gunnar ska kunna ha ett förhållande med mig - jag uppmanar honom att satsa på henne

Trots att det är långt ifrån vad jag vill
Jag tror att det är vi som är rätt - och det har jag trott nästan ända sedan vi började ses

Men nu sitter jag här och saknar någon som inte verkar över huvud taget tänka på mig alls

och det gör ont!
Saknaden gör ont i hela kroppen!

Men jag får lov att bara låta den göra ont....

Jag har lovat att inte höra av mig till honom
Ska vi ha kontakt så måste han svälja sin stolhet, trotsa sin rädsla, lägga ner stt högmod och inte lyssna på sin rädsla och ta första steget..
Därifrån kan vi gå mycket sakta - för bådas skull.....

Gör inget

Det är vad jag ska göra när jag inte vet vad jag ska göra
Ingenting!

Jag vet inte varför det är så jättejobbigt just idag - men jag kan inte förändra någonting mer än mig själv och det jag gör
Jag har verkligen försökt att få situationen att bli som jag tror den ska vara - men jag har bara gjort mig själv löjlig samt blivit något som inte är jag.

Jag blev till något som inte är jag: jag handlade som inte är enligt med hur jag tänker, jag sa saker som inte är enligt med mig själv och jag accepterade sådant som jag inte egentligen accpeterar.
Allt för att situationen var så absurd - eller rättare sagt för att gunnar var så absurd - för att se och känna hans känslor när man umgås och samtidigt bli behandlad som man vore pestsmittad nästa (och bli bortvald gång på gång för någon annan).
Det är så otroligt ologiskt allt - så ingen människa som inte upplevt det själv kan förstå hur bortkollrad man kan bli av att ena stunden känna sig som det bästa som finns för att nästa inte vara värd hundskiten som hamnat under skorna....

Jag är rädd att jag skulle lotsa in mig själv i det beteendet igen - om det var jag som tog kontakten...

Hemskt jobbig dag idag

Jag har saknat gunnar så otroligt idag - mer än jag gjort på länge.
Jag saknar honom så det gör ont i kroppen!
Saknaden gör att jag lockas till att kontakta honom men den här gången får jag inte göra det: jag har lovat honom att inte höra av mig och det är ett löfte till mig själv också...
Jag vill inte ha småsmulor - jag vill ha hela brödet!

Så smärtan av att sakna gunnar får lov att bara gnaga i mig - och jag får lov att låta den göra det....

Så tråkigt att han inte har hört av sig - jag har inte haft allt för stort hopp om det men visst har jag önskat att han skulle göra det - och få se att han verkligen bryr sig om mig och tycker om mig så som jag känt när vi varit nära och umgåtts (inte när han knuffat bort mig och haft/valt andra i stället)

Ledsen!
Det gör så ont att sakna någon som inte verkar alls sakna mig....

Sanna vänner


Jag ville verkligen vara med gunnar igenom allt - och hans vän slutar jag inte vara hur det än är - men jag klarade inte av att hela tiden få den ena smällen efter den andra.
Känslan av att vara föraktad av den man älskar är fruktansvärt. Att känna att han tycker om mig men ändå märka att han inte tycker att jag är bra nog .... till slut gav han mig en "smäll" för mycket och jag fick veta en sak för mycket för att orka ha honom i min närhet - som det var mer.
Det var bäst att han gav sig iväg - och kom längre bort från mig - nu blir jag inte lurad att be honom komma över en stund bara för att jag saknar honom, därför det skulle ta så långt tid innan han kunde vara här i alla fall.

Saknad

Lördag
Saknaden gör sig påmind var dag - och i dag är inget undantag
Det har trots allt gått över en månad sedan jag skrev att jag inte kommer att höra av mig mer - och att han bara får göra det om....

Ändå saknar jag honom inte mindre - han bleknar inte bort - han fattas mig varje dag...

Men det är bara att acceptera att jag ska vara utan honom - för han kan mycket väl ha bestämt sig för att han inte kommer att ta kontakten
 ...att han inte vill låta mig ha något värde för honom eller att ge mig respekten och uppskattningen som jag är värd
Det är bara att låta känslorna av saknad få kännas och låta dem verka ut så jag kan bli hel igen

Det här betyder inte att jag tror att jag har haft fel - att vi är rätt - men jag kan inte tvinga någon till något den springer från - och jag VILL INTE tvinga någon till något!

Men det är en sorg som jag har i mitt hjärta varje dag ....

Jag vet att jag inte är som andra - men jag kan bara vara jag (tyck att jag är dum i huvudet om du vill) och även om jag har förlorat det jag tror på så är det inte jag som förlorat mest ....

fredag 20 januari 2012

Känslan av kärlek...

Jag känner bara kärlek till gunnar - inget hat eller bitterhet - men jag kan känna sorg och besvikelse för det har gjort ont att bli ivägknuffad när jag bara velat älska honom.
Ja, det är klart att jag velat bli älskad av honom också men - hur otroligt det än låter när jag säger det - det har jag faktiskt gjort
Det som gör ont är att hans beteende har visat mig att han inte vill älska mig - och min känsla i det är att han tycker inte att JAG är värd att älskas (av honom).

Det kan göra mig arg - för vem är han att tycka att HAN är för bra för mig?

Men igenom allt detta så är det faktiskt bara kärlek jag känner för gunnar!

Ja så är det!

Genom mina ögon...

Den bästa platsen att ha frid är inombords - annars försöker man finna den genom att söka i något utom sig själv (detta kan visa sig i att man håller på med farliga och/eller skadliga aktiviteter, missbruk och/eller medberoende)

torsdag 19 januari 2012

Ärr?

Torsdag

En dag kvar efter den här - sedan är det helg!

Jag har inte längtat efter fredagen så mycket, som jag gjort den här veckan, på väldigt länge.

Ska träffa en vän efter jobbet i morgon och det ska bli trevligt och jag får se vad den träffen ger.
Den förväntan jag känner på det är något speciellt också - och inte så vanligt.

Idag blir det en fin dag - tror jag
men jag har varit sååååååååå ofantligt trött den sista tiden - trots bra sovtimmar - vad det nu beror på...
Men dagen blir fin ändå ....

onsdag 18 januari 2012

Vem föder du?


En tid - när jag var som mest inne i mitt medberoende, när min sårade självkänsla och min knäckta stolthet ville hävda sig så födde jag den första vargen. Men jag har aldrig matat honom tidigare i mitt liv. Jag har inte behövt det eftersom jag inte ens sett att min självkänsla varit nedbruten och att min stolthet helt varit ifråntagen mig. Men jag har aldrig velat det heller!
Idag är min självkänsla skör - och stolheten är bara där för att låta mig växa inte för att hävda mig eller förhäva mig - inte ens för att kräva det som jag har rätt att få.
Från och med nu vill jag bara mata den andra vargen!
Kärlek är det som vinner - till slut - hur det än ser ut och hur det än verkar vara!

Tråkig att det inte har uppskattats


Tråkig att jag gick sönder för att det inte uppskattades!
Men jag har lärt mig en massa om mig själv och förhoppningsvis har jag också blivit klokare och snällare mot mig själv än innan.
OCH jag har inte tappat förmågan att älska och att bry mig om andra - inte ens har jag misst förmågan att älska och bry mig om gunnar.
Jag tycker verkligen att det är tråkigt att jag inte kan få visa det... utan att bli illa behandlad tillbaka.

måndag 16 januari 2012

Varför försakar en del människor riktigt goda vänner och värdesätter sådana som inte egentligen bryr sig om dem som person utan bara det de kan ge dem?

Så är det....men det är inte farligt ....jag får göra det....!

Något visare?

Vaknar upp i dag med tankar som känns lite visare än de som varit sista tiden.
Jag hoppas att de sista dagarnar har gjort mig lite visare i tanke, handling - och i ord när de ska användas.
Jag fortsätter att vara ödmjuk i att mitt bedberoende har övertaget  och att jag är maktlös (men inte om Gud får styra?).
Kan det vara så att Gud styrde det hit¨åt i helgen? Varför i så fall?
För att jag skulle bli rädd?
Rädd för vad i så fall?
MIg själv?
För att inte ha kontrollen - men det vet jag ju att jag inte haft och nu vill jag ju bara bli fri från kontrolldemonen som styrt mig.
För att gunnar har mer betydelse för mig än jag själv har - trots vad jag gett för löfte?
Men en tanke; om löftet bara var gett till mig själv - hade jag hållt fast det då?
Tål att tänka på!
Och komma med ett ärligt svar också!

Ja. ja - jag vaknar upp lite lugnare idag i alla fall - även om jag är väldigt trött.
Visare?
Det hoppas jag tål att synas!
Det är måndag - start på veckan; ha en fin dag!

söndag 15 januari 2012

Ja, ibland vore livet lättare...

HÅLL FAST VID DET DU TROR PÅ - även om det bara är inom dig..

Igår ...

Det var verkligen en jobbig dag i går!
Jag höll på att glida in i mitt gamla medberoendebeteende igen. Även om jag var ensam människa att veta om det så kändes det inte bra alls!
Det som känns bra - och det säger jag i all ödmjukhet - är att jag inte gjorde det som pockade på mig som mest; ta kontakt med gunnar.
Men det känns inte bra att jag ändå gjorde saker som jag inte skulle göra om jag hade blivit helt frisk - eller kunde kontrollera mig själv helt och hållet.
Jag förstår så väl hur missbruk kan dra i någon som är missbrukare för medberoendet - när det en gång  väckts så kraftigt som mitt gjort - kan dra lika hårt i en. Visst kan man kalla det dålig karaktär om man vill - men det är så demoniskt så den som inte upplevt det har inte en aning om vad det är att stå emot.

Ärligt förstår jag vad gunnar gått igenom - och jag förstår hans känsla av att tro att han har kollen.
Jag kan också förstå att han hellre rymmer från den som han tycker om - speciellt när han vet att han gör illa - än stannar och tar tag i det. Men han hade all chans i världen att få vara speciell och att ses på med respekt hos mig om han var ärlig - men han valde oärligheten och därför blev det större och större gap mellan oss som gjorde att jag till slut inte klarade av att stå emot all skit som kom över mig.

Han kanske har varit ärlig mot den han umgås med nu - och sagt att han har problemet - men den ärligheten är inte äkta därför att hon förstår inte/har inte upplevt det jag har upplevt så hon kan inte heller vara ärlig mot honom.

Men som jag sagt tidigare; det är hans val och den väg han valt att ta (även om jag inte är säker på att han berättat för henne) och jag kan inte göra något åt det.
Vill/kan gunnar inte mig så måste det vara så!

Gårdagen var hemsk - dagen idag är något bättre men saknaden och oron för gunnar finns kvar i mig.
Men det är inte jag som ska ta hand om honom - det får jag lämna till Gud - så får gunnar ta de vänder han väljer att ta....

Jag tror att det kommer att ordna sig till slut .....

Söndag

lördag 14 januari 2012

Det har gått så lång tid med lögner, svek och manipulationer

...att jag fortfarande att jag glider in i samma tankebanor som tidigare (men jag låter dem inte helt föra mig dit jag tidigare hamnade) när jag känner saknad - men saknaden jag känner kommer av oro som landat i mig - för gunnar - och jag vill inte vara ansvarig för honom eller orolig för honom och tankebanorna har ju blivit för att allt varit och är så otroligt ologiskt!
En del säger att det är jag som är ologisk - och inte situationen - och kanske de har rätt men jag ser det från andra vinklar (också) än vad som är normalt enligt vår tid och samhälle.
Han har valt den väg han valt och jag hade inget att säga till om alls - jag fick inte ens välja om jag ville hoppa av allt innan han....
Något i mig säger mig att jag inte är skyldigt honom ett skit - och det är jag inte - men något annat i mig säger att jag bryr mig om honom trots allt....och att det är så att jag är hans....

Jag trodde/tror att det är rätt (vi är rätt) men vad betyder det när gunnar inte vill?
Och mänskligt sett sett så är det omöjligt - och det mänskliga i mig vill verkligen inte vara med längre men hjärtat säger något helt annat; "det vänder och det kommer att ordna sig".
Så säger stoltheten - den som man hör över allt - vad ska du med en sådan skit till?
Hm
ja, vad ska jag med gunnar till?
Vad har gunnar som gör det värt att tro på att han ska komma till insikt - och att han ska börja tro på mig och våga satsa på mig och de känslor han har för mig?
Kan han inte se att det också är att satsa på sig själv?

Dum som tror han har känslor för mig?
Kanske men jag har aldrig låtit mig lura mig själv till något sådant förr så....

Men just nu är han inte värd mig - inte om han inte vill uppskatta och respektera mig som jag är värd!

Skitstövel?

Vi träffades en gång - och sen bröt vi han hade träffat en annan och jag önskade lycka till och sa "det var väl inte meningen att det skulle bli något mellan oss antar jag" och han svarade "jag vet inte det jag"

Sen pratade vi lite till och så sa han "du har väl haft oturen att bara träffa skitstövlar" och då skrattade jag till och sa " så du menar att du är en skitstövel?"
"nej det tror jag inte att jag är" svarade han då

Jag var inte besviken första gången vi träffades - att han träffat en annan - det var så kort tid och vi hade inte lärt känna varandra så mycket då (även om jag hade hunnit tänka tanken; "den här mannen tror jag jag skulle kunna leva med" men sedan hände något och vi kom ifrån varandra en tid och sedan hade han träffat någon annan.
Som sagt jag önskade honom lycka till och sa "det var nog inte meningen"

När vi sedan träffades igen och började umgås borde han ha tagit det på mer allvar än vad han verkade ha velat - och därför undrar jag just nu när allt är som jobbigast:
"han kanske är en skitstövel i alla fall?"
Kanske allt jag sett och känt bara var ett duktigt skådespeleri trots allt - och att han var så skicklig så att han lyckades lura mig trots allt - trots att jag aldrig tidigare tillåtit mig att luras?
vad är det då jag saknar?
Är det så?
Låt andra ha honom!

Jag är hellre...

Jag är hellre ensam och ledsen än har en då och då kontakt (och inte veta om jag får höra av mig eller om jag är "i vägen" eller inte och därför vänta på att gunnar ska höra av sig) som visserligen gör att jag mår bra när vi ses men ändå gör mig ledsen för att jag inte duger åt gunnar.

Jag är hellre ensam och ledsen än ser gunnar när han känner för det och är ledsen.

Det spelar ingen roll hur mycket jag saknar honom

Han är inte värd mig - så som det är nu!

Det verkar bara bli värre och värre...

Nya tankar - betyder inte att jag slutat vara kär i gunnar
och just de här sista dagarna är det som om en vulkan som laddar upp för ett utbrott inom mig.
Jag saknar gunnar mer och mer och vill bara höra ett litet ord från honom
Det har fått mig att gå in i mitt gamla medberoende kolla-kolla och vill få mig att göra saker som inte jag vill. Mitt kollande är inte så där jätteavancerat men ändå oroväckande för mig för jag vill inte hålla på så - och det lugnar mig inte heller just nu för jag får inget som kan göra mig lugn.
Jag ska kunna bli lugn uttan att få något till mig - och jag är glad för den sista tiden så har jag inte heller fått reda på något genom drömmar, tankar eller telefonsamtal.
Men förr när jag velat hålla avstånd så har det varit ungefär efter så här lång tid som jag fått reda på något - och så har jag varit igång igen.
Den här gången vill jag itne - och jag får inte!

Han är inte värd det här - men jag är värd att låta mina känslor få "leva sig igenom" så jag inte behöver ha dem inom mig längre....men såååååååååååååååå jobbigt - och jag vill inte

Gunnar är inte värd att jag tar kontakt - vill han inte/kan han inte stå för sina känslor och klara av att visa mig den uppskattning och respekt som jag är värd - så kan han fara och flyga!
ARG!

fredag 13 januari 2012

Det kändes som hemma...

Att vara med gunnar kändes som hemma för mig - och när jag hörde den här låten, nyss,  så började jag gråta.
Jag vet att i dagens och i det svenska samhället så "finna det fler fiskar i sjön" och "det kommer en ny buss runt hörnet om en försvinner"
men jag är inte så!
Jag blir inte kär gång på gång - jag har bara varit kär den här gången och halva mitt liv har gått.
Jag har haft ett lågt förhållande bakom mig som inte skulle ha varit egentligen men det gav mig erfarenheter som jag aldrig hade fått utan det och barn som är en gåva
men jag var aldrig kär i den mannen!
Jag var väl betuttade en gång i början men sen var det inte mer med det jag bara hängde med därför att han inte försökte "sätta på mig" det första han gjorde som alla andra som jag träffade.
Ska bara säga att jag inte "släppte till" till alla
Men han var inte heller kär i mig - jag var bara något så när lätt att ha att göra med så som han ville leva sitt liv.
gunnar är den första jag känt att jag är kär i - och den enda jag känt mig hemma med
det gör så ont just nu och att inte få ta kontakt med honom och få krypa in i hans famn är outhärdligt!

Bästa vänner

Det här var jag

.....när jag snurrade runt i mitt medberoende som värst:


För trött för att kämpa
För trött för att stå emot
Har ingen lust att vänta
Blir inte riktigt klok
Känner mig för svag
... Det här är inte jag

För trött för att prata
För trött för att vara glad
När ska mitt hjärta starta
När ska jag bli den jag vill va
Saknar både lust och energi
Min önskan är bara att bli som ni

För trött för att tänka
För trött för att vara smart
En ödmjuk och omtyckt människa
kan jag få bli det snart?
Just nu känns det för svårt
Jag vill bara säga till mig själv - FÖRLÅT!

-Okänd-
Jag snurrade runt i något som jag såg när jag var i det att det var såååååååååå knasigt - ändå kom jag inte ur det - och värre blev det när jag försökte göra som man enligt "omgivningens"tycke (den man alltid hört och hör) eller enligt "de vise" (de som verkligen hade kunskap om det här med missbruk och medberoende).
Jag kom inte loss förr efter en tid när jag bestämde mig för att följa det som jag kände var rätt...
Jag känner ju att jag inte är riktigt fri från medberoendet ännu - men jag låter det inte styra mig nu (i morgon? säger det ödmjukt)
Det är därför jag kan stå fast i att jag är gunnars vän men att det får vara på avstånd så länge han inte vill/kan ge mig den respekt och uppskattning jag är värd
Jag kan också stå fast i - utan att skämmas - att jag älskar honom (men det är min känsla och inte något som jag kan tvinga på honom - och då får han  heller ingen del av det)

Sluta aldrig be....

torsdag 12 januari 2012

jag har hela tiden skämts för att tänka den tanken

"gunnar är inte värd mig - om inte han kan ta sitt förnuft till fånga och ge mig det jag är värd"

Vem tror du att du är? Du ska vara tacksam för det du får!

Det är vad jag fått höra under mina dagar som barn - jag skulle vara tacksam för att jag ens fick bo därhemma och inte blev utkastad....

Jag har ju rent intellektuellt förstått (som vuxen i alla fall) att det är så sjukt att säga så till ett barn och att jag inte alls behövde vara mer tacksam än någon annan  för att jag fick bo hemma som barn - ändå så har det satt sig så hårt i mig att jag ändå alltid tänkt jag får vara tacksam för det lilla...
Och i det här sammanhanget har det varit att jag har vetat att gunnar verklien har känslor för mig (inte bara ytliga utan riktiga känslor) och jag har aldrig någon gång tidigare sett, känt eller trott att någon har haft riktigt varma känslor för mig....
Att han inte velat bejaka dem eller anse mig vara värd dem har då inte fått mig att kunna sätta gränsen för hur han får behandla mig - tidigare (kanske det är lite sent nu - att han har dragit sig undan själv och därför gör det inte någon effekt men jag har ändå tagit beslutet för min skull - inte för att ge en effekt på honom!

Det gör ju inte att jag inte saknar honom - trots allt - men det är inte farligt att sakna så jag får låta de känslorna vara och känna igenom dem så blir det nog bra i andra änden sedan....

Nu är det sängen som hägrar

Om han inte kan ta det beslutet är han inte värd mig

Jag har gått i ett par tre dagar - förs ville jag inte ens erkänna det sen erkände jag det för jag trodde att det skull släppa men det har bara blivit mer starkt.
Jag saknar gunnar så jag håller på att bli tokig!
Jag vill umgås med honom, se på honom, krama honom och krypa in i hans famn  (och vakna upp ur en mardröm) och inte ens allt tok som har hänt och alla svek, lögner och manipulationer (och alla andra han haft) kan få mig att sluta sakna honom.
Jag försöker påminna mig om hur det varit - och då det dåliga - men det hjälper inte för det enda mitt hjärta vill komma ihåg är det goda i gunnar.

Men jag vet inte om något inom mig vill få mig förnedrad igen och försöker få mig att ta kontakt eller vad det är som är så extra jobbigt nu (att hans inre ropade till mitt inre här för ett tag sedan?)

Men det spelar ingen roll!
Han är inte värd mig - om inte han kan ta sitt beslut att uppskatta och respektera mig som jag är värd och fatta att han tagit fel väg!
Han är inte värd mig - och han är inte den man som jag tror/trodde att han är - och då vill jag ändå inte ha honom.

Så framtiden får utvisa om jag saknar en gunnar som aldrig funnits - eller om han kommer att höra av sig
Jag kommer inte att gör det i alla fall!
Det är både ett löfte till honom - och till mig själv

Tufft!

Det är bara att komma ihåg att man bör göra det...

tisdag 10 januari 2012

Idag

...har jag bara velat träffa gunnar, se på honom, prata med honom, umgås med honom och hålla om honom.
Jag vet att jag fortfarande är säker på mig själv  och att jag visst skulle kunna ha honom här hos mig trots detta - utan att göra något jag inte ska göra
men det krävs ju fortfarande att han tar initiativet - och vill ge mig den uppskattning och respekt som jag är värd
och det har ju gunnar inte gjort
så jag får ha min känsla och mina önskningar i frånvaron
men jag står för det jag känner och önskar - och vill - och det är viktigt för mig att vara ärlig mot mig själv
inte låtsas något annat för så bör man göra när det ser ut som det gör för mig

Det känns bra - bättre nu att få säga vad som finns inom mig

glömde bort

Döm inte

måndag 9 januari 2012

Säker

Idag kom jag på en sak.
Innan jag till slut skrev till gunnar att jag inte hade stängt dörren för honom men att han inte fick höra av sig om han inte ville ge mig den uppskattning och respekt som jag är värd - så hade jag skrivit till honom att om han skulle villa träffas så fick han lov att bjuda ut mig på en kopp kaffe för att det skulle vara möjligt - för jag ville inte ha honom hem till mig (jag var inte säker på mig själv).

Idag kom jag på att jag är så säker på mig själv att han visst kan få sin kopp kaffe hos mig.
Jag är inte osäker på mig själv längre - men förstår att han kan vara väldigt lurig (för missbrukaren i honom är det mest luriga som jag mött på)
Men jag är säker nu - inte för att jag tänker bjuda in honom (han har fortfarnde inte tagit det beslut som jag vill ha om vi ska ses alls)

eller?

Så många förståndiga

Jag läser andras bloggar - dvs andra som har råkat illa ut pga av en sexmissbrukare - och alla verkar så förståndiga. Jag undrar hur de kan bli så förståndiga - på relativt kort tid.
Jag vet att jag alltid tidigare varit förståndig - tänkt klokt och gjort klokt - men jag har inte mått bra i mitt inre. Ytan  har mått bra. Och det är inte så att jag har satt upp en medveten fasad utan jag har trott det själv - till en dag när jag bara rasade i hop.
Jag började jobba med mig själv och trodde faktiskt att jag vara ganska nära att vara sund, öppen och se till mig själv men jag hade bara skrapat på ytan.
Så träffade jag gunnar och när det brakade då brakade det ordentligt!
Ett tag försökte jag vara förståndig nu också - vilket slutade med sjukskrivning och efter det så var allt förståndigt som bortblåst!
Jag försökte att följa "experters" råd och lämpligt att göra - men inget funkade på mig; jag blev bara tokigare.
När jag sedan gjorde som JAG kände började jag gå mot det rätta och till slut kunde jag säga "stopp nu spelar det ingen roll längre om gunnar inte vill ge mig den uppskattning och respekt jag förtjänar".
Det här betyder inte att jag är mer förståndig (enligt alla mänskliga, samhällsenliga och/eller expertsenliga åsikter) men jag är jag och jag vill fortsätta vara jag - om det inte eller tills JAG förändrar mina tankar och mina åsikter.
JAG måste vara JAG för att det ska bli rätt!

Så sant så sant


Men det hade kunnat hindrats om du givit mig den chansen!

söndag 8 januari 2012

Bara gillar den här ;)

gunnars inre...

...ropar till mitt inre - och det har gjort det nu i några dagar
Men jag kan inte visa honom att jag hör det...och har inte velat lyssna men i dag skriker det extra högt och för att inte göra något jag inte ska göra måste jag få skriva ner det (det vill säga tala om det)

Jag har sagt att jag inte ska höra av mig till honom - det är ett löfte som jag tänker hålla oavsett vad jag känner, hör eller önskar

Jag känner också att livet har något nytt för mig - då kan jag inte dras in i en "tokdans" med gunnar igen
Det enda som gör att jag ska ha kontakt med honom är om HAN tar sitt förnuft till fånga och är beredd på att ge mig den uppskattning och respekt som jag är värd

Jag vill inte ha kontakt med honom när han inte kan/vill ge det.
Och trots att min vänskap står fast och det gör den pga att jag vet att han är fast i något som inte är han - och ännu inte kan/vill ta sig loss - precis som jag var fast i mitt destruktiva beteende (medberoende av värsta typ) men jag inte vill vara en del av längre så vill jag inte ha kontakt med gunnar när han inte ens respekterar min vänskap.

Men jag hör hans inre ropa - och det är jobbigt för mitt inre vill att jag svarar
Det är inte den lilla flickan i mig som stängt in mitt jag - som vill svara - allt utan den andra lilla flickan inom mig som alltid ville tro gott om alla trots vad hon fick uppleva...
Ingen av dem får bestämma längre - det är jag, mitt vuxna jag, som måste bestämma över "oss alla" numer och visa att jag kan ta hand om "oss"

gunnar lämnar jag åt Gud och låter Gud ....ja, vad han nu finner rätt....

lördag 7 januari 2012

Livet verkar ha något nytt för mig

Livet känns hoppfullt just nu...
men det kan vända om en liten stund så jag blir inte allt för stursk

Känns bara så skönt att få känna så....

Ord är bara ord

fredag 6 januari 2012

En riktig karl...

En riktig karl behandlar kvinnor så som han vill att män ska behandla hans dotter!

Vill han att hans dotter ska bli utnyttjad så utnyttjar han.
Vill han att hans dotter ska bli misshandlad - fysiskt, pyskiskt eller båda - så behandlar han sin kvinna/kvinnor så.
Vill han att hans dotter ska få uppleva lögner, manipulation och svek så är det så han aggerar.
Vill han att hans dotter ska få uppleva smärtan av vad otrohet gör med hennes själv så är det otrogen han är.

Men vill han att hans dotter ska få uppleva kärlek, ömhet, respekt, trohet och ett gott liv så behandlar han sin kvinna/kvinnor så.

Livet

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annans likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.
Men ändå är det inte riktigt ditt.

... Du kan förråda det för mat och sold.
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill.
Men mycket ska det inte tjäna till.

Du skall till sist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.

-Anna Greta Wide-
Visa mer

Första gången, idag, som jag inser fullt ut...

...att det här med gunnar verkligen har kapat mig ända nere vi fotsulorna.
Bit för bit har jag blivit "avskivad" pga att jag gav mig själv till någon som jag trodde jag kunde lita på - och trots allt fortsatte att tro på
Nu ligger alla "skivorna" av mig utspridda med vinden och jag måste få ihop dem igen - eller kanske inte alla skivor för en del kanske inte är värda att ha i mig.
Men jag inser ju att jag är inte "samlad" på något vis - tankarna funkar inte, jag kan inte tänka en normal tanke till slut utan att jag helt plötsligt undrar vad var det jag tänkte på..
jag kan inte gå ifrån ett tvprogram, som jag verkligen ville se för det intresserar mig, ett par minuter innanjag har glömt vad det var jag tittade på...
Jag glömmer och orkar inte ta tag i någonting - och risken med allt är att jag en dag sitter här och spelar på läpparna själv
Allt bara för att jag trodde att jag hade hittat en man/människa som jag kunde lita på och därför vågade satsa mitt hjärta på honom...

Var det ett straff för mina synder?
jag vet inte - men nu är det ändå viktigt att jag samlar ihop de skivor som är värda att ha kvar och bygga upp mig själv från grunden igen!

Det är mitt ansvar att ta hand om mig - och inte gunnars - den tanken har aldrig varit annorlunda
Jag har aldrig tänkt att han ska göra mig lycklig men jag trodde att jag skulle kunna få vara lycklig med honom.

Jag inser ju att det är hans förlust - och inte min - om han inte vill ha mig, för 95% av skivorna som har funnits i mig är bra - resten ska brännas!
Det är dock också dags att byta ut de stödjande järnstänger (som varit inom mig sedan jag vara barn) av rädsla och förnedring (för sådant som andra ser som självklart i sitt liv) som dessa skivor har blivit trädda på (och som styrt mitt liv) och byta ut dem mot järnstänger eller hellre guldstänger av frimodighet/frihet och självkänsla

torsdag 5 januari 2012

Just nu ....

---är jag bara ledsen.
Jag känner mig attackerad med en massa tankar om att jag inte duger - det är därför gunnar inte stannade hos mig. Precis som min mamma sa att det var därför min pappa försvann.
Idag vet jag att det inte är sant - det var mamma han inte orkade med därför att hon krömp honom på samma sätt som som hon krömp mig...
Ingen är felfri - men ärligt så tror jag att min mamma har en allvarligt psykisk rubbning (beroende på vad vet jag inte) som gör att hon verkligen vill trycka till människor så hon kan känna att hon är bäst - och hon lyckades knäcka min självkänsla helt.
Det är därför jag låtit mina vänner och i stort sett alla människor i min omgivning få mig att bli en typ av kameleont - inte så att jag varit olika med olika människor men jag har känt in vad de velat ha av mig och gett dem det de velat ha för att det skulle vilja ha mig i sin "närhet".
När jag sedan "vaknade" och såg vad jag gjorde och försökte ändra mig ville folk ändå ha mig kvar där och därför har jag fått lov - för min självbevarelsedrift - att avsluta många relationer.

gunnar var den första jag litade på och trodde att han verkligen ville ha mig - men någon stans kände jag nog av honom också och gav honom det han ville ha av mig även om jag var mer mig själv än någon sinn....tills jag blev rädd att mista honom då jag försökte anpassa mig (så dumt)

Men inte mer - även om jag saknar honom - för jag är värd både kärlek, respekt och uppskattning för jag vet att jag är en fin människa (som bara har blivit behandlad från födseln som skit och anpassat mig för att inte ses som skit - och blivit än mer sedd som det jag inte ville bli sedd som)

Konstigt att barndomen kan förstöra resten av livet - men jag är inte ett offer jag kan välja annorlunda och/bara jag kan bli fri från det gamla....

Mao ; ledsen i kväll....

Jag trodde jag fått detta ....


Men vad jag fått var svek och lögner - någon som bara ville ha och inte ville ge....

Mannens styrka (kan översättas till kvinnan också)

How to forget?

Så sant!

onsdag 4 januari 2012

Tänk om gunnar läser din blogg?

Den tanken har kommit genom mitt huvud många gånger sista dagarna.
och ungefär sagt att om han gör det så vet han ju vad du tänker och att han fortfarande finns i dina tankar och i ditt hjärta - det kan du ju inte tillåta!

och bara för jag vill få tyst på dessa tankar så säger jag så här nu:
Jag skriver den här bloggen för min egen skull. Om jag inte kan vara ärlig här så kommer jag alltid att sitta fast i något som är destruktivt (och det är inte mina känslor för gunnar) som vill få mig att göra saker som jag inte är intresserad av att hålla på med och få mig att försöka ha kontakt med gunnar - hur han än tänker behandla mig. Jag är inte intresserad av att spela något spel (kan inte det heller) bara för att få honom att tro att jag inte längre har känslor - när det inte är sant - och det är inte för hans skull utan för min skull. jag vill vara ärlig - oavsett vad gunnar tänker, vill eller känner.
Bara för att jag har känslor för gunnar betyder det inte att jag vill ha honom till vilket pris som helst - jag vill ha allt eller inget! Hela paketet som inkluderar känslor, förhållande, ärlighet,  lojalitet och trohet - eller inget! Så långt har jag kommit - och om jag backar för det så är det bara för stundens svaghet som inte kommer att hålla i sig (utan jag bara drar mig undan utan att säga något om hur jag tänker - för att diskution och samtal med ärlighet är inte möjligt med någon som väljer otrohet  -framför allt mot sig själv - framför trohet)
Så; på det viset skiter jag fullständigt i gunnar - om han läser eller inte läser, om hans ego blåser upp sig eller inte och inte behöver bekräftelsen direkt från mig (och därför kan hålla sig borta) - det är bara han som förlorar på det i så fall....jag har ännu inte haft något - det har han....
Jag är bara för bra för att utnyttjas!

Jag har lärt mig en massa på min egen resa...

 Trots att jag nästan alltid varit förstående och försökt att finna orsaker till varför en människa gör si eller så - oftast för tolererant i min egen omkrets så jag oftare, än vad som är acceptabelt i i vilken relation det än handlat om, varit den där klädtrasan man bara tar på sig när allt annat är smutsigt, dörrmatta eller soptunna - så har min resa med gunnar verkligen gett mig mer ödmjukhet. Men den här ödmjukheten inkluderar inte längre att det är tillåtet att behandla mig illa. Inte ens gunnar!

tisdag 3 januari 2012

idag har det varit en jobbig dag

Fast det känns som hela dagen varit så - men det är inte förr än nu i kväll som jag verkligen känner suget efter gunnar så starkt att jag vill ta kontakt med honom.
Men det ska jag inte göra!
Det är ett löfte både till honom och till mig att jag inte ska göra det - och det viktigaste är att hålla det till mig själv.
Vill inte han ge mig den uppskattning och den respekt som jag är värd - så får det vara!
Han har den möjligheten - och än har han inte tagit den och då är jag verkligen dum om jag tar kontakt.

Det spelar ingen roll att han tog en liten kontakt här om dagen - det är inte tillräckligt tydlig kontak (utan att jag går inte på för tydligt hur han tog kontakten)

Jag ska nog snart krypa i säng men just nu känner jag mig inte trött - jo, just när jag skrev det så började jag känna av lite trötthet.
God natt - dröm sött!

Rätt sällskap?



Det är konstigt att min själ verkligen har reagerat så i sällskap med gunnar. När jag varit i hans sällskap har jag sällan tänkt på att allt är knäppt. Det är inte så att jag valt att inte se det då - eller att jag låtsats att allt varit bra - utan just när vi varit tillsammans så har det varit bra.
Det är när han inte kan vara nära - mig - och stött bort mig som det har blivit knäppt!

Felet med att göra ingenting...

Vad är saknad?

jag funderar lite på vad saknad är och varför man saknar - när man gör det.
Jag saknar gunnar - mest hela tiden men naturligtvis mer när jag är ensammen och inte har så mycket att göra - men jag saknar honom när jag träffar vänner också för jag önskar att han ville vara med mig bland mina vänner - eller vissa familjemedlemmar som jag fortfarande har kvar i mitt liv.
Jag har valt bort andra som gav mig känslor som var motsatsen till välbefinnande - och vet inte om det är för alltid eller om det kommer hända något som kan hela våra relationer (men de har aldrig varit hela - inte ända sedan min födsel)
Jag saknar gunnar - därför att hans kärlek och hans närvaro gav mig ett välbefinnande - men hans missbruk och då bortstötande fick mig att må skit.
Det är väl så att jag är van vid att skit men inte så mycket av välbefinnande (även om jag inte förstått det/velat se det tidigare i mitt liv - dvs "sopat under mattan" eller "tryckt ner det i ryggsäcken") så välbefinnandet har ju varit ett stort plus trots all skit..

Hade jag varit som jag var tidigare hade jag svalt välbefinnandet och tyckt jag haft det hur bra som helst - men jag är inte som jag var tidigare och kunde inte känna mig nöjd med mindre än "allt"

Så nu får jag sakna - inte ha något - men ha mig själv fullt ut i alla fall....

måndag 2 januari 2012

Tre drömmar

..på tre sovtillfällen - har handlat om gunnar.
De här gångerna har jag varit med i drömmarna - andra tillfällen har jag drömt om gunnar utan att jag varit med (i alla fall direkt)

Något händer hos honom - och jag vet inte om det är possitivt eller inte Om drömmarna talar sanning är det inte possitivt för honom just nu - men det kan leda till att allt blir rätt till slut

Idag har jag inte tänkt på honom alls - faktiskt - och det har varit en bra dag även om jag kom hem väldigt trött och somnade ett par timmar (i vilket den sista drömmen uppenbarade sig)

jag har ingen lust alls att ta kontakt just nu - och det känns bra
även om jag saknar gunnar mest hela tiden - men känslan är inte farlig - som jag sagt tidigare

allt gott
och på vägen

söndag 1 januari 2012

Första dagen på det nya året har gått

...och jag klarade av att inte försöka stilla saknaden, av gunnar, genom att ta kontakt i dag också.
Jag har nog rymt lite från känslan dock - för att klara av att inte göra det som jag inte ska göra - genom att sätta mitt fokus på något som inte är värt sin tid egentligen.
Men ibland orkar jag faktiskt inte med min sorg och min  saknad - behov som inte blir tillfredsställda så som kärlek från och till en man på alla sätt som man kan visa kärlek.
SEX kan jag få var som helst - och nästan av vem jag skulle vilja  - men det funkar inte för mig
och sex när man vill ha/behöver kärlek gör bara ont när kärlek inte finns med

Men i morgon är en ny dag - då kan känslan få komma i kapp mig
På jobbet kan jag ta den för då kan den komma lite pö om pö och då blir den inte så jättesvår/jobbig att känna.
Tack för den här bloggen
Även om det är ibland känns väldigt löjligt allt som jag skriver - och så intelligensbefriat som det kan vara - så har det verkligen ett gott syfte för mig; DET HJÄLPER MIG ATT KOMMA VIDARE

gunnar jag älskar och saknar dig
och jag är inte dum för att jag gör det - men jag har valt att göra det på avstånd nu
liksom min vänskap får vara på avstånd - för att inte bli tagen för given

Allt gott - trots allt - tror jag

2012

Första dagen på det nya året börjar med saknad efter gunnar - ,men också en känsla av att något är riktigt fel i hans tillvaro. Jag har ju förr fått det bekräftat - så får väl se den här gången om det blir så. Svårt att veta eftersom ingen kontakt finns just nu. Jag kan inte ens skriva och säga att jag ber för honom ännu en gång lite extra för att jag känner det här så han vet att jag bryr mig.
Men så länge han inte visar att han vill ha mig i sitt liv så får det vara som det är....

Jag har en känsla av tomhet efter min väns sons bortgång/död - han blev begravd i fredags och nu är han ju verkligen borta.

Mitt barn är här - men tillfälligt ute - och det känns ju bra men det finns en sorg hos oss båda pga killens död så det är lite slött. Men vi - speciellt mitt barn - behöver få bara vara just nu.

Ja, 2012, vi (jag) får se om det för med sig glädje och uppfyllda löften eller om det ska fortsätta som det gjort - jag har inget hopp eller förväntningar på nåt bättre för att inte bli sviken. Så det kan bara bli glada överraskningar i år - inget mycket kan vara sämre än det som varit.
Lämnar mig och de mina i Guds händer - och ber om välsignat gott nytt år för oss alla