Läste någon annan stans om kärlek
Det klickade till inom mig: det är pga kärlek som det är rätt av mig att vara gunnars vän. Inte den kärlek jag känner för gunnar som en kvinna känner för en man utan kärleken till en människa.
Rädsla finns inte i kärlek - och det är när jag blivit rädd som jag betett mig fel i relationen med gunnar
Det är inte mitt fel att han gjort och gör som han gör!
Och han går inte skuldfri.
Men jag har lyssnat på rädslan - som skrikit inom mig - som varit knuten till kärleken till mannen gunnar (pga känslan av att bli förkastad, ratat övergiven etc) och inte hållit mig till kärleken till människan gunnar
Jag anklagar mig inte för någonting - och jag försöker inte göra mig bättre eller förneka de sår jag har - men jag tror uppriktigt på att jag ska vara hans vän.
Tar han inte emot det - så är jag hans vän på avstånd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar