Lugnt

Jag känner att jag blir lung av att skriva här - även efter att det är avsänt.
Jag kan skriva precis som jag vill utan att efteråt undra vad mottagaren tänker.
Den som kan komma att läsa här får lov att ta det jag skriver för vad det är - eller bara lämna det.
Antingen kan det ge något till någon - annars är det bara att släppa det.
Det här gör jag för min skull därför att jag behöver få höra (se) hur jag tänker.

Jag vet att all förvirring jag gått igenom har gjort att jag inte kunnat tänka klart och därför rasat på som ett skadat djur. Ibland har jag lagt mig ner och bara pysslat om mina sår och försökt att ta igen mig. Men så snart smärtan varit som värst har jag känt mig jagad, börjat "rusa runt" och försökt att ställa till rätta genom olika sätt att försöka "lappa igen" såren. Värst har det ju varit när gunnar har varit och först pysslat om mig och mina sår lite grann för att sedan slita av sårskorpan - ibland bara ta den med sig men ibland har han rivit runt i såret också.
Ibland har det varit han själv som gjort det men ibland har bara sanningar kommit ikapp mig - sådant som han nekat till och sagt att jag fantiserat - och det är faktiskt det som är jobbigast att sanningen kommer ifatt när jag börjat lägga mig ner och vila.
Speciellt de sanningar, som jag uppfattat/känt, inte haft bevis för men sagt till honom och fått till svar att jag förstör mellan oss pga att jag inte kan låta bli att söka fel och fantisera ihop en massa. DE har varit värst när det kommit ikapp mig/oss.
Ibland har det varit sår fyllda av var som jag fått riva upp för att få ut varet.
Men ärligt så har jag nog vid ett par tillfällen rivit upp såren därför att jag blivit osäker på lugnet som började infinna sig i mig. Beredd på att något ändå skulle hända.
Så såren har inte fått läka ordentligt.
Genom att få skriva av mig här är det som att trycka ut var, göra rent sår, och plåstra om dem. Och jag börjar tro att jag redan börjar läka lite grann på den här korta tiden.