Som barn var jag livrädd för att skriva dagbok - eller anteckningar över huvud taget.
Ibland började jag skriva men rev sedan sönder allt och kastade det i toaletten och spolade ner det.
Jag behövde verkligen ventilera det jag upplevde som barn men jag visste att mamma skulle läsa det om hon hittade boken.
Och mamma skulle använda allt jag skrev mot mig - utnyttjad det var gång hon vill ge mig en knäpp.
Förutom det så var jag så inpräntad - av mamma - att det jag skrev inte dög; att det var dåligt skrivet och tråkigt att läsa. Detta medförde att jag senare i livet inte heller skrev någonting för att jag kunde inte skriva utan att hela tiden tänka på hur jag formulerade mig.
Trots att jag var vuxen så var dessa två saker en stjälp för mig och mitt möjliga skrivande och möjligheten att få lätta på trycket. Allt jag upplevt och upplevde trycktes in inom mig och blev bara mer och mer.
Jag var fortfarande rädd för att någon skulle läsa det jag skrivit och för att de skulle tycka att jag formulerade mig dumt och tråkigt - även fast ingen var menad att läsa detta.
Även nu när jag skriver här i bloggen - och det var stor del av min tvekan inför att börja skriva blogg - var att om någon läser detta ska det användas mot mig eller så ska man tycka att det är dåligt skrivet eller tråkigt.
Men jag känner en frigörelse i att våga skriva - även om jag kan bli igenkänd av någon (om jag ens blir hittad i it-rymden) - och därför känner jag ju mer jag skriver att jag kommer loss.
"Sanna tankar"heter så för att jag vill vara ärlig och skriva som jag känner och inte försöka göra mig bättre än jag är för att det inte ska kunna användas mot mig
Samtidigt så snurrar det inte bara i mitt huvud - för jag vet att det kan finnas någon som hittar hit och denne någon kan ha åsikter eller reflektioner på det jag skriver så jag kan inte heller låta det snurra runt allt för mycket utan det är som att prata med någon - jag liksom "hör" vad jag tänker och hinner ibland tänka om/tänka rätt (eller i alla fall bättre)
När jag skrev till gunnar så blev det inte så därför att jag fick inget gehör/ingen dialog - och det var ändå han som gjort bort sig (i mitt tycke) eftersom han hade svikit, manipulerat och lurat mig så jag behövde inte skämmas för det jag sa eller tyckte.
Jag inser ju nu att det var dumt - men då var jag "offret" som hade rätt mot förövaren
Men jag gjorde ju mig själv till någonting som inte var jag - och som jag inte är stolt över alls idag
Jag "slår" inte mig själv för det - därför att jag kunde inte annat då (rädslan drev mig - förklaring inte ursäkt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar