onsdag 31 augusti 2011

Tack Augusti 2011

Jag bytte namn på min blogg.
Tankarna är fortfarande sanna men jag känner att mycket har hänt den här månaden och tankarna har blivit mer nya. Jag sitter inte riktigt fast i hur jag tänkte tidigare.
Jag är säkrare på mig själv - och mindre benägen till att lyssna till vad "samhällsvärderingarna" säger, vad mina gamla "spöken" försöker få mig att lyssna på - men även vad "fackmänniskor" med riktig erfarenhet har att säga.
Samhällsvärderingarna är hårda - och utan medmänsklighet många gånger.
Erfarenheterna är just erfarenheter och därför inte fel - men det är inte säkert att det är rätt för alla och för mig krånglade det till en massa.
Men mest krånglade nog de gamla "spökena" till det för mig. Det var de som gjorde att jag inte klarade av att stå fast i vad jag hade "känt och upplevt" och att jag sprang som en fjäder i vinden - fram och tillbaka utan någon som helst styrka i mig själv.
De erfarnas åsikter och erfarenheter kommer jag att ha i åtanke i fortsatt vandring - men inte ha som lag.
Nu ska jag gå som jag ska gå - på min väg - och det kommer att ge mig styrka och glädje (oavsett vad som kommer att hända med gunnar)

Så, där kom Augustis sista inlägg
Tack Augusti för den här tiden - som gett mig så mycket och korrigerat in mina steg rätt och blicken framåt
Skogen får Gud ta ner till mig på vägen om det är något där som jag behöver ta tag i för att bli fri - annars lämnar jag skogen åt sig själv.

Sista dagen på Augusti månad

Det är nästan som ett jubileum för mig. Jag har skrivit i den här bloggen i nästan en månad - det är bara dag ett som fattas för att det skulle bli en full månads skriva´nde.
Något klokt kanske ses som ett borde men jag har inga kloka ord för detta. Jag kan ändå säga att jag kommit en bra bit på väg med mig själv sedan jag började. Kan känna att jag är ledsen för att jag inte började skriva en blogg redan när jag kom på gunnar första gången men samtidigt så vet jag att jag inte var mogen för att skriva blogg då.
Det var rätt tid nu - och det är därför som det gått så fort med mig den sista tiden. Jag har varit öppen för Guds tilltal och omsorg som jag inte varit tidigare. Även om jag velat det så har jag inte kunnat se eller ta emot det-
Det har vart roligt att skriva och göra avtryck här den här tiden och jag hoppas att jag ska fortsätta tycka att det är kul - och att jag känner att jag har något att dela.

Nu blir det en stunds vila på soffan

tisdag 30 augusti 2011

Jag vill att vi tror på varann

Stadig, lugn och trygg

Det känns bra för mig just nu.
Jag är inte längre rädd för att erkänna att jag älskar gunnar.
Jag kan hantera den tanken utan att känna mig dum eller blåst för kärlek är inte fel - oavsett om den som blir älskad är kapabel eller villig till att ta emot den kärleken eller inte.
Jag är gående på min väg och har inte gått upp i skogen - sedan jag förstod den liknelsen - även om jag vid något tillfälle varit väldigt nära skogkanten så jag är trygg just nu.
Därför känner jag att min vänskap, till gunnar, kan jag hålla och inte låta det bli något annat så länge han inte kan eller vill mer (även om han vill mer fysisk vänskap än jag menar). Och min vänskap inkluderar inte att lyssna på om hans problem med andra tjejer - men det är väl självklart för alla.

Jag känner mig lugn och trygg - men inte "stöddig". Jag vet var jag varit och vill inte hamna där igen pga att jag får för mig att jag är "framme". Jag lämnar också den här stadiga, lugna och trygga platsen/känslan till Gud.

Nu är det dags för iordningställande inför dagens arbetspass

måndag 29 augusti 2011

återblick i bloggen

Jag började skriva den 2:a augusti och jag ser hur väl jag behövt den här bloggen. jag önskar jag hade vågat börja skriva tidigare men samtidigt så var jag så förvirrad och så i panik så jag vet inte om jag hade kunnat skriva något vettigt alls. Samtidigt så är det just det här med att se vad man tänker - utan att inkludera den som gjort en illa - väldigt viktigt och får, i alla fall mig, att se saken lite annorlunda än jag gjort när jag sitter och tycker synd om mig själv - drar offerkoftan hårdare om mig själv.
Visst jag har råkat illa ut men samtidigt så ser jag ju när jag ser tillbaka på mig själv under denhär tiden att jag verkligen inte har varit rationell på något vis många gånger.

Det är skillnad på mitt tänkande från den 2/8 hurskulle det inte ha varit om jag började skriva när jag första gången såg honom med en annan.
Jag tycket då att han var så gullig - han tog hem min tvätt till sig ochtvättade den eftersom min tvättstuga var stängd för reparation en dryg månad. Sen samma vecka fick jag se att han hade en annan.
Det var bara dåligt samvete som fick honom att göra det - inte gullighet alls.
Det är tråkigt när jag ser tillbaka och ser att mycket av det han gjort - och jag tycket varit gulligt - har varit pga hans andra kontakter.

Men det är historia nu och inget som jag ska dra i  (det är uppe i skogen) utanjag ska titta på det som är sagt nu - och som jag verkligen menar och behöver - vänskap (det håller mig på vägen).

Regnet det bara öser ner

Jag somnade en stund på soffan, med balkongdörren öppen, och vaknade av att jag frös och regnet öste ner utanför. Nu har jag klätt på mig lite mer och det känns rätt så bra igen
Jag har gått idag och fått tänka på hur jag andats för jag har märkt att jag emellanåt har gått och "grejat" i halsen så där igen. Var gång som jag kommit på mig själv och andats rätt har jag slutat.
Något stressar mig helt klart och jag känner inte att jag har något i mitt liv som stressar mig men jag känner inte att jag har något i mitt liv som stressar.
Hur som helst så slutar jag göra de där knepigheterna i halsen i alla fall - bara jag tänker på hur jag andas.
Gott så!
Nu blir det matlagning!

Håll ögonen på målet

Jag känner mig utvilad efter natten men jag har sedan igår - när jag kom på att jag inte andades som jag skulle - fått anstränga mig för att dra ner luft i lugnorna ordentligt. Det ska väl inte vara ett problem nu när jag väl vet vad jag gör när symptomen på det uppstår (när jag upphör med att andas som jag bör).

gunnar hörde av sig i går kväll - ett mail - han ville bara skicka en liten hälsning skrev han.
Det känns inte (inom mig) som det är som det är som det ska i alla fall - men jag vet att han lever och att det inte hänt någonting som hindrar honom från att skriva.

Jag ska i väg och träna innan jobbet idag så dags att klä på mig och komma iväg strax

Jag fick ett klokt ord inne från kaelas blogg som passar mina tankar här och jag tänkte lägga in det här också:

Hinder är det du ser när du tar bort ögonen från målet
(okänd)

söndag 28 augusti 2011

Allt är stilla - men jag vet att allt inte är bra.
Jag har precis kommit på att jag andas längst upp i lungorna och det är därför min hals har sina konstigheter för sig samtidigt så sväljer jag luft.
De två sista har jag varit medveten om men inte förstått vad det berott på - men nu på vägen hem från en fika med några nya vänner så insåg jag att jag andas inte ordentligt.
Orsaken är ju en oro som jag inte vet vad jag ska kunna göra åt det - för jag känner fortfarande att oron inte är för min skull utan för gunnars.
Lusten att börja "rota" kommer över mig - men det är inte så det ska gå till....
Jag mår faktiskt riktigt bra - som jag sa till en vän i kyrkan idag.
Men jag känner att jag slutar göra konstigheterna med halsen och svälja luft när jag andas djupa fina andetag.
Jag har faktiskt undrat över att jag blivit yr också då och då - men jag har väl andats samma luft flera gånger på det här viset och syret blir ju mindre och mindre då.

Jag lämnar gunnar till Gud ännu en gång och också min situation

Hm

Det var en bra kväll i går. Trevliga människor gott att äta.
Vädret var ljuvligt. Jag cyklade hem med bara ben och en tunn kofta - över ett linne - på mig vid halv 2 på natten. Jag kände mig väldigt glad när jag kom hem.

Jag går omkring med en oro i mig och troligen tycker ni - som ev. kan tänkas läsa det här - att jag är löjlig men jag känner oro för gunnar.
Vi har inte hörts av på ett bra tag och jag vet egentligen inte vad som händer med eller hos honom.
Min känsla är ändå att något som inte är positivt för honom händer honom eller runt honom (och i så fall händer det honom också indirekt).
Jag är inte orolig för att han gör något som jag inte är glad för - även om det också kan var fallet - jag är bara orolig för honom själv.
Vad händer med eller runt gunnar?
Det handlar inte om mig - eller någon saknad efter gunnar!
Får ännu en gång lämna det till Gud för jag kan inte göra annat.

lördag 27 augusti 2011

Förvirrad

Jag känner mig förvirrad och när jag tänker efter så är det så jag kant mig - till och från - den sista veckan.
Anar att det har en del med allt som varit i veckan att göra.
Jag gör en sak så kommer det något annat i vägen så är jag "borta" ett tag innan jag hittar tillbaka igen - det är både fysiskt och psykiskt (i det jag gör och i det jag tänker)  men jag antar det psykiska är det som inverkar på det fysiska.
Jag glömmer att lämna mig själv och min situation till Gud. Det är det största problemet med min förvirring! Det kan få mig att springa upp i skogen igen - bli rädd för mörkret och gömma mig där eller försöka hitta genvägar tex.
Jag har inte sprungit av vägen men jag har vinglat bra mycket fram och tillbaka ända ut till kanterna och så nära skogen jag kunnat utan att vara i den.
Tillbaka stadig på vägen igen nu!

Härlig dag

Jag vaknar upp till en härlig dag men känner mig betryckt på något vis.
Jag vet att jag drömde något innan jag blev väckt av katten som tyckte att nu har matte sovit klart. Det var för två timmar sedan!
Jag blev väl inte så där jätteglad måste jag säga men det gick ju inte att somna om heller.
Jag hade tänkt gå iväg och träna men nu blev startsträcka längre än den behövde eftersom jag blev seg så det blir nog inget av med det. Men nästa vecka så är det dags att starta upp träningen igen.

Jag ska baka en kaka idag för i kväll ska den med till kräftskiva.
Det ska bli kul!

fredag 26 augusti 2011

Gunnar

Varför kallar jag gunnar för gunnar?
gunnar är min enda riktiga kärlek. Den första som jag öppnat mig för och verkligen gett mitt hjärta till och på det viset är han min första (riktiga) kärlek.
gunnar har varit den första som gett sig själv till mig (men han har varit för rädd för att låta mig behålla det jag fått) det vet jag och har känt och det kan jag inte förneka
Jag har haft ett par förhållanden tidigare varav ett av dem var ett långt förhållande/äktenskap (det har jag skrivit tidigare) men jag gav mig aldrig till honom(dem), öppnade mig aldrig för honom (dem).
Jag visste att han (de) inte heller gav sig själv till mig - inte i någon bemärkelse - och jag både kände och visste att så var fallet.
Gunnar var min första ungdomskärlek/förälskelse när jag var i 13-års åldern. Men det var på avstånd. Även om vi umgicks och pratade med varandra några veckor ett par gånger om året var det inget som hände mellan oss. Jag hade aldrig vågat för då hade jag blivit "synlig" och jag hade antagligen också blivit retad så jag blev knäckt av min mamma (och troligen hade hon dragit med min syster också). Det var med andra ord ingen jag gav något av mig själv till - men det var ändå min första "kärlek" i ett annat perspektiv än denna gunnar.
Det är bl.a.därför det känns bra att benämna gunnar som gunnar i min blogg

Saknad

Den här sången säger så mycket. Och den är full av mina känslor. Tills idag fast jag hanterar dem bättre än tidigare.

Slut på veckan

Färdigjobbat!
På vägen hem gick jag lite snabbt in på kappahl och blev jätteglad när jag fick tag i en bikini - eller två bikinidelar som sattes ihop av mig till bikini - för bägge två 70 kronor. Jag blev jätteglad eftersom jag vill ha en bikini - den kanske inte bli använd förr än nästa sommar men det gör inget - för att kunna ha på stranden. Inte för att jag ligger i solen så mycket - helst i trädskugga - men det finns en liten chans att jag får färg på min mage i alla fall med en bikini på. Jag har helst baddräkt annars och magen ser ut som en vetedeg. Den är lite mullig men det är ju blekheten som får magen att se ut som en deg i alla fall. Med lite färg på så blir det ju inte riktigt samma sak.
Förhoppningsvis så försvinner det mesta hullet under vintern.
Jag samlar på mig min "psykiska ohälsa" på magen - när jag går omkring med ett litet smågnagande av besvikelse och oro så lägger det sig på magen.
Det beror inte på att jag äter för mycket utan att psykisk stress har ett stresshormon som på vissa människor lägger sig just på magen.
Läkarna har sagt att det är så bara helt nyligen - förr trodde de att det berodde på att jag åt mer och fel men så är inte fallet- Dessutom så rör jag på mig till vardags - cyklar, går och använder trapporna uppåt - men även tränar 2-3 (3 är det som gäller men ibland så missar jag en gång pga något annat som händer) gånger i vevkan så det borde ju få mig att inte gå upp - om jag inte äter som en flodhäst vilket inte är fallet!

NU tänker jag vila en stund på soffan.
Jag har lämnat gunnar åt Gud - om någon undrade.

Fredag

Det känns skönt att det är fredag - helg i morgon - för jag har varit trött den här veckan.
Om det inte är för det här tunga jag känt så förstår jag faktiskt inte varför.
Semestern varade ända tills i måndags så jag började ju inte jobba förr än i tisdags. Jag kände mig utvilad och nöjd när jag började jobba så det var ju inget sådant.
Jag hoppade över träningen också den´här veckan för att jag känt mig så trött - rent psykiskt måste jag säga att det varit. Visst jag står hela tiden på jobbet och använder kroppen mycket - så det blir ju som ett mindre träningspass om man jämför med någon som sitter i en stol hela dagarna. Men jag har mest bara varit trött i fötterna efter dagens slut (om man ska prata om kroppslig trötthet) och det har varit avhjälpt med att lägga upp fötterna ett tag.
Vad jag vill säga är att det nog är det här tunga jag känt av.
Idag tror jag dock att det känns lite bättre - men det känns som om det övergått till att vara förvirrat/undrande-vad-som-kommer-hända-nu.
Ja, ja, det visar sig hur den här dagen blir - men jag känner mig nöjd och glad.
Och platsen i mellangärdet känns lugn - så då är allt gott!

torsdag 25 augusti 2011

true colors

Fortsatt tungt

Men - så konstigt att det ändå är så lugnt och jag känner mig inte ledsen alls. I mig själv har jag varit glad hela dagen - men det känns tungt ändå.
gunnar? Jag undrar om jag känner av honom, hans görande och/eller sinnesstämning - det vore inte första gången i så fall.
Jag lämnar det så för jag vill inte dra slutsatser om det hela - innan jag vet tydligt hur/vad det är som tynger mig.
Jag vet att många tycker jag inbillar mig men - även om jag vet att jag inte kan övertyga någon så - så är inte fallet.
Redan i mitt tidigare äktenskap visste jag om min mans förehavanden även om han försökte dölja dem.
Det som var skillnaden mot den här gången  vara att jag öppnade inte mig för honom och jag gav inte mitt hjärta till honom - och på något sätt så brydde jag mig inte om vad han gjorde. I alla fall inte mer än för; "vad ska folk säga om mig som är med honom och han inte bryr sig om mig".
Han hade sina problem, missbruk och var otrogen och gav sig absolut inte till mig heller - och det visste jag.
Ändå visste jag!

Nog om detta!
I morgon är en ny dag!

Tung morgon

Jag vet inte riktigt varför det känns så tungt idag. Jag känner mig väldigt trött i alla fall och också bedrövad.
Kanske insikten i går kväll är orsaken - för det tar på krafterna att "hålla skenet uppe" även om det bara är för mig själv.
Jag har haft så många tankar - under tiden gunnar och jag haft "tillsammans" och det har gått från allra argaste "övertyga-mig-själv-att-jag-hatar-honom" till det mest kärleksfulla. Någonstans mitt emellan har jag egetntligen varit - menjag har inte vetat var. Jag har bollats mellan "samhällsenliga attityder" och mitt "jag-ska-visa-att-jag-visst-duger" (bevisa för min mamma att jag inte är så elak-dum-egoistisk-ingetattha).
Men jag behöver inte visa någon att jag duger. Allra minst någon som egentligen inte borde duga för mig(likasom min mamma egentligen inte borde ha dugt eftersom hon betedde sig fruktansvärt illa mot mig).

Barn tror att föräldrarna - och kanske mamman speciellt(?) - har rätt alltid.
Hon gjorde allt för att få mig att förstå att jag var "no-good-for-nothing-and-no-one" som de säger på engelska (vet inte hur det ska översättas) och det har verkligen präglat, min livsstil och mina relationer (alla typer av relationer).

Men det är gammalt och dött i skogen som jag inte egentligen behöver bry mig om - varför är jag där och drar igen nu när min arbetskompis säger; "jag tycker det är dåligt" när jag vet att jag var inte ansvarig?
Varför tar jag emot tanken på att jag är den som misslyckats när jag inte har befogenhet att göra mer än jag gjorde
och varför tar jag till mig tanken att jag  är misslyckad för att gunnar inte finns där för mig?

onsdag 24 augusti 2011

Ledsen

Jag upptäckte i kväll att det handlade om gunnar också - även om tjejen på jobbet var den utlösande faktorn så handlade det om gunnar ändå. Jag träffade några bekanta i kväll och några där hade blivit ett par sedan sista gången jag såg dem. Roligt för dem och jag är glad för deras skull - ändå var det som att få en smäll när jag såg dem.
Jag tror - jag måste säga tror för jag tror - att jag försökte att stänga in det jag känner och tänker för jag är så rädd att gå upp i skogen och tappa bort mig igen. Att jag egentligen är ledsen för att gunnar inte finns där för mig så jag kunde bara nämna tjejen på jobbet för honom. Jag vill inte sitta och gnälla om saken - för det var inte något allvarligt men bara att få ventilera med gunnar hade varit så skönt - att veta att han bryr sig så mycket att jag kan göra det.
Han har ventilerat till mig - men han har ju vetat att jag funnits där för honom - men jag har haft svårt att göra det när han har betett sig som han vill ha mig på avstånd genom att "ge sig iväg" eller stöta bort mig.
Tjejen på jobbet berörde mig negativt - ärligt - men jag inser ju att jag inte har gjort något som gör att hon förtjänar att vara sur på mig. Samtidigt vill jag ha gunnar att prata med men har inte det.
Inget av dessa två har jag velat se eller erkänna för mig själv  - det frambringar stress, psykisk stress, som i sin tur ger fysiska symptom.
Jag grät en stund nyss. -Jag hoppas att det ska lösa upp "knuten"

Jag har ju gått upp i skogen bara för jag var rädd att göra det - genom att gömma mig i den!
Ner på vägen igen!
Hej och hå!

Stressad?

Jag vet inte om jag är stressad eller oroad av någonting
Jag har ett symptom som brukar visa mig att jag är i psykisk stress - men den här gången vet jag faktiskt inte vad det skulle vara som är orsaken.
Det var en av tjejerna på jobbet som fått ta över en del av mitt jobb när jag hade semester som var sur för det - men det var inte mitt fel och vill hon vara sur så får hon ju vara det.
Idag så la hon sig i ett samtal som jag hade med en annan tjej också - jag vet inte om hon trodde jag klagade på en sak eller hur det var för hon var inte med i rummet från början av samtalet.
Och jag klagade inte alls utan sa bara ett antagande om varför något var som det var (inte som det brukar när jag är där) men inte som gnäll eller som något anklagande mot den som gjort det - mer "ja så kan det gå".
Det kanske är det som stressar upp mig ändå eftersom det är det jag tänker på i alla fall - och skriver om,

Jag funderade på om jag jobbar på fel jobb - men jag trivs ju där och känner att det är min plats (i alla fall just nu).
Sen funderade jag på om det hade med gunnar att göra att han inte hör av sig (fast han vill vara vänner) - men det gör ju inte jag heller så jag har svårt att tro det, Dessutom så tänker jag väldigt lite på gunnar just nu - allt har sin tid och det är inte dags ännu för "oss".

Nej jag antar att tjejen har fått något i mig att bli oroligt.
Den lilla i mig som alltid fick höra att hon inte brydde sig om andra, var egoistisk och elak - har säkert känt sig olustig och vill kanske få mig att bevisa att det inte är så. Jag vill inte bevisa någonting - vill tjejen tycka att det är dåligt för att jag inte ordnat det på min semester (jag försökte verkligen få till det) när jag inte har befogenhet mer än be de som är "över mig" att se till att det ordnar sig - så får hon väl tycka det. Och vem säger att hon skulle slippa undan och någon annan skulle vara tvungen att ta det?
Jag har inte gjort fel. Jag vet hur det var innan och jag vet att jag försökte få så många som möjligt att hjälpa till med olika saker men det funkar tydligen inte. Då får de ha det som det var tills jag kommer tillbaka.
Inte mitt problem!
Vill hon sura så får hon sura!
Jag släpper det - och hennes surighet nu!

tisdag 23 augusti 2011

Första dagen...

...efter på jobbet efter semestern kändes bara bra och jag kände mig så välkommen tillbaka.
Det känns bra när jag är lite efterlängtad i alla fall och känner att jag gör någon nytta.
Däremot kände jag mig bra trött när jag kom hem så det blev ett tupplur på soffan i stället för träning som jag tänkt - men snart så kommer jag in i rutinerna igen. Troligtvis/förhoppningsvis så är det som jag vill ha det redan nästa vecka igen.
En vän tog kvällstiden - och det känns rätt och riktigt.

Saknar gunnar men inte så där galet som det har varit tidigare - mer ett lugn som får finnas där men inte bli mer än så. Suget får inte växa så jag tar mig ut i skogen igen - försöka hitta genvägar men troligtvis bara bli rädd och börja slita och dra i saker som är antingen överstökade eller inte har sin tid än. Och genom det förstöra allt Gud gör i mig - först och främst - men jag tror också att det sker en del i gunnar fast jag inte kan se det med blotta ögat...
Vän är en bra sak att vara - och det är där jag ska vara idag"

Nu är det strax dags för kudden - dag två efter semestern på jobbet i morgon ju...
God Natt!

Vaknade i "skogen"

Jag vet inte vad jag gjort under natten men jag vaknade med tankar på vad gunnar har gjort med en annan tjej. Det är märkligt för jag har ju känt sådant lugn de sista dagarna och jag var nöjd i går kväll innan jag lade mig.
Någon gång eller några gånger under natten så vaknade jag och hade lite svårt att somna om - men inte allt för länge - men jag minns inte att jag tänkte något alls då utom; "ska jag bli liggandes så här nu när jag ska jobba i morgon?". Jag tror jag till och med somnade efter den tanken.
Men så vaknade jag i morse - innan klockan ringde - och så bara fanns tankarna där. Det var jobbigt att ha dem och det fanns minnen från vad jag tänkt under de dagarna som visade att jag "kände av" att gunnar gjorde saker som gjorde mig illa (fast jag inte visste, rent praktiskt, då att det var så utan fått reda på det efteråt).
Men så bestämde jag mig för att jag inte ville tänka på dessa tankarna och jag välsignade gunnar i stället för att bli arg, besviken och tillklämd.
Jag klev ut ur skogen och ner på vägen igen!
Det här ska bli en fin dag.
Första dagen på jobbet efter semestern.

måndag 22 augusti 2011

Tänkvärt

Jag läste dessa ord i en annan blogg och tyckte de var värda att spara:
Det är inte hur du har det - utan hur du tar det som betyder något.

Slut på semestern

Ja då börjar jag "räkna ner". Semesterns sista dag var idag - det kanske är därför jag känt det lite som om jag glömt/missat någonting.
Jag har haft en bra semester lagom lugnt. Jag har inte gjort några långresor direkt men några små utflykter och flera dagsäventyr. Jag har träffat vänner och jag har haft några hängardagar för mig själv.
Jag har hunnit ta igen mig och bara försöka grunna lite på hur jag vill ha det.
Jag har letat efter lösningar utan att "springa iväg huvudlöst".
Jag har startat den här bloggen - och det har hjälpt mig massor i mina tankar om gunnar och den relationen (om den kan kallas relation?).
Jag har bett Gud om hjälp och jag tror verkligen att han vill hjälpa mig.
Det är jag som måste "stilla mig" och vänta på vad han ska göra med mig och min situation.
Jag tror att min erbjudna vänskap till gunnar är rätt - och vi får se hur det utvecklar sig.
Men just nu är jag utvilad och lugn inför arbetsstarten - och det är länge sedan jag kände det så.
Jag har varit helt slutkörd till kropp och själv, så länge, pga situationen med gunnar.

Det är skönt att kunna släppa tanken på att han har andra kvinnor i sitt liv - som han väljer att lägga energi på - även om jag inte är glad över det. Men så länge jag inte involverar mig med honom fysiskt eller på ett relationsmässigt sätt - utan bara är vän med honom - så kan jag hålla isär mig från dem och honom.

Det känns roligt att börja jobba faktiskt!

Glömt...?

Jag har en sådan där dag när det känns som jag glömt eller missat något.
Jag går omkring och undrar vad det kan vara som gör att det känns som om någonting som borde vara med mig inte är det men jag kommer inte på det.
Det känns som att det borde vara viktigt men om jag inte kan komma på vad det är - hur viktigt kan det vara då?
Det som är jobbigt när jag har sådana här dagar är att jag hamnar som i ett vakuum - och jag kan inte ta mig ur det.
Jag vet inte om det är för att jag bör ta det lugnt eller vad det är....
Jag känner mig förbryllad i alla fall - och vet inte hur jag ska komma ur det.
Har andra så här då och då - vad gör de (ni) då?

Fundersam

Jag tror att vi många gånger tror att kärlek ska vara lätt.
Men jag tror att kärlek är något man gör - efter man fått känslan för en person. Man kan välja åt vilket håll man vill gå med den känslan.  Troligen är det svårare om man har något dysfunktionellt i sitt bagage som gör att man inte har rätt "verktyg" till att hantera sina känslor med.
Men vi har alltid valet även om vi väljer att låta något annat än våra känslor styra valet vi gör. Vi kan välja rädsla, bundenhet, svartsjuka eller att bara släppa taget om känslan.
Men vad vi än väljer att följa så har vi har valt!
När det gällde gunnar valde jag att släppa min rädsla och släppa in honom - jag valde honom och de känslor jag hade för honom. För första gången trodde jag på någonting - och någon - så mycket att jag valde att satsa på kärleken.
Han klarade inte av att göra det samma!
Nu vet jag att det finns de som tänker "ja men då hade han ju inte känslor för henne" och det skulle kunna vara sant men det är det inte.
Jag är helt övertygad om att han hade de känslorna - för jag hade aldrig vågat släppa min rädsla om jag inte känt hans känslor.
Jag är ingen "dununge" - jag har för mycket erfarenhet - och jag har hållit mig "gömd i ett säkert förvar" i hela mitt liv för att jag har inte mött någon som jag fått känslor från - jag är helt övertygad om att jag inte lurat mig själv. Varför skulle jag göra det den här gången när jag aldrig gjort det förr? gunnar är inte heller den första dysfunktionella man jag mött.
När gunnar inte "höll måttet"/föll på sin rädsla så lät jag min rädsla komma tillbaka och jag "sprang hit och dit" i mitt handlande och i  mina känslor. Jag förnekade mina känslor, jag försökte hålla kvar honom för att nästa stund stöta bort honom, jag försökte följa alla sk råd som finns erfarenhetsmässigt eller bara lekamannamässiga åsikter (även om jag inte pratade med någon om det utan bara läste hörde etc)
Det liknar jag vid att jag sprang omkring i skogen och irrade, letande, slitandes, gömmande mig etc - när jag borde hållt mig på vägen som gick igenom skogen (symboliskt).
Nu väljer jag att följa mina känslor och jag förnekar inte dem jag har för gunnar.
Jag tror på oss men nu kan jag bara vara en vän till gunnar - och det är endast vän som jag kommer att vara - för gunnar har inte styrkan att följa sina känslor och även om det vore så så måste jag bli stark i att vara kvar på vägen för min egen skull!

Kramp

I natt vaknade jag med kramp i tarmen.
Det var länge sedan det hände pga att jag ändrade kosten och uteslöt vissa ämnen. Igår åt jag inget sådant men jag kanske fick i mg lite för mycket vitt socker då jag åt en god sockerkaka på choklad och tog nog extra bit.
Det var inte så farlig kramp - och inte så långdragen - som jag hade innan jag ändrade kosten men tillräckligt för att jag skulle må dåligt av den och minnas varför jag har tagit bort vissa ämnen och dragit ner på vitt socker. Det är väldigt jobbigt att den kommer på natten också och jag blir väckt av den.
Nu är jag trött men försöker ändå att starta upp min dag.
Det är sista dagen på semestern idag och då vill jag ju inte missa vilan i att inte behöva jobba.
Men det känns rätt så bra att börja jobba igen

söndag 21 augusti 2011

Hur var det egentligen?

När jag första gången såg gunnar med en annan kvinna så trodde jag inte på det jag såg - och jag accepterade hans förklaring. Men sedan ville något i mig inte acceptera det så jag åkte över till honom och fick se att hans förklaring hade varit en lögn.
Det som var mest förvånansvärt var han fullständiga självklarhet in förklaringen han hade - det fanns ingen tvekan i det han sa så det var så lätt för honom att ljuga trovärdigt och så lätt att tro på både därför att jag inte var misstänksam eller svartsjuk av mig - men också för att jag ville ju verkligen tro honom. Även efteråt fortsatte han att ljuga fast vår relation avtog en tid - men inte helt.
Jag tog kontakt vid ett tillfälle och bad honom om ett möte. Jag ville få se hans förakt och/eller avståndstagande för att kunna släppa honom men i stället fick jag så mycket kärlek och värme så jag blev helt förvirrad. Sedan bara någon dag efter det så såg jag honom igen med en annan kvinna - och hennes två döttrar - och jag blev helt knäckt. Jag bröt ihop totalt! Hur kunde han ha så mycket känslor som han gav mig (jag har aldrig känt att någon gett mig det förr så jag är ganska övertygad om att jag inte har fel) och ändå vilja ha någon annan?
Det var då jag förstod att han måste ha emotionella problem - och till slut kunde jag bara tänka mig att han hade ett relations - och sexmissbrukar.
Jag kunde ändå inte släppa honom.
Jag hade öppnat mig för honom - det hade inte heller hänt förut - och jag hade verkligen känt hans känslor för mig och jag hade inte några redskap för att hantera min magkänsla eller hans agerande så jag fortsatte träffa honom.
Det gick en tid så blev vi tighta igen ett tag och sen drog han sig undan igen - en gång två gånger...
Men med tiden började jag skydda mig - och ville ha klarhet i vad som hände och hur läget var - men jag tror att gunnar ville att jag skulle låtsas som om det bara var jag - fast jag visste annat.
En period när vi varit väldigt tighta så sa en kompis (hon vet inte något om gunnar alls) !du ser ut som du är kär - är du det?"
Då blev jag livrädd och började stöta bort gunnar - jag ville inte skada mig själv igen. Men hur jag än gjorde så blev det fel för mig.
Jag har skämts för att inte ha blivit vald - alltså är jag inget att ha...
Jag har skämts för att jag valde "fel" man
Jag har skämts för att jag inte kunnat lämna honom
Jag har känt mig som en sopa
Jag har känt mig dum i huvudet för att jag inte kunnat följa den "allmänna" uppfattningen  att lämna ....
Jag har tappat greppet därför att jag även har försökt att göra som "de som vet"  säger att man ska göra
Inget har funkat - och jag vet inte vad som funkar
Inget av allt det har JAG känt att det varit rätt - men jag har inte haft redskap själv att hantera min situation utan försökt att låna andras redskap för att få till det som jag vill - och tappat fattningen när jag inte fått det resultat jag trodde jag skulle få...
Jag vet inte om jag får till det som jag vill någonsin men just nu vet jag att jag gör rätt - jag är där jag ska vara och gör det jag ska göra. Nu känner jag frid inom mig - oavsett hur situationen ser ut för ögat

Försoning framför återgäldning

Jag satt och pratade med en bekant idag om stridigheterna i världen och då främst i mellanöstern.
Min bekant är från Iran men det har egentligen ingen betydelse för tankegångarna jag ska delge.
Han menade att det var USA som var orsak till stridigheterna där nere. Till stor del kan jag hålla med och säga att han har rätt då USA:s "enda" tanke är makten över oljan som finns i området  men det är för enkelt att skylla allt på USA. Det betyder att de länder som startar krig eller svarar på krigen eller krigshandligarna inte har någon egen vilja - bara är marionetter som inte själva kan avgöra vad som är rätt eller fel.
Skylla ifrån sig på andra är mänsklighetens äldsta negativa beteende som redan Adam och Eva gjorde.

När någonting händer mellan länder eller bara mellan två personer så är det så lätt att skylla allt på den andra parten. Men vi har alla ansvar för det vi gör och hur vi väljer att svara på det som händer.

Det gäller mycket mig själv också - när jag tänker på hur min respons på gunnars agerande varit. Jag hade inte fått redskap att hantera livet med men jag kunde alltid bara lägga mig ner utan att göra någonting alls - men det gjorde jag inte utan försökte hitta sätt (inte hämnd men inte alltid  helt fredlig) för att få till en lösning.

Om någon slår mig men jag väljer att inte slå tillbaka kan jag uppfattas som svag av den som slog  men det kräver så mycket mer styrka av mig att motstå impulsen att ge igen så egentligen är jag starkare om jag inte slår tillbaka än om jag gör det. Likaså om jag väljer att förlåta istället för att hämnas.

Men hur är det då i stora sammanhang?
Fortfarande så är det starkare att välja den försonande vägen än den stridande/hämndlystna - och kanske ännu starkare för att då kanske jag måste gå emot en hel grupp av människor och kanske förlora tillhörighet, makt och/eller status - i värsta fall även livet (rent fysiskt eller den tillvaro jag lever i nu).
Mitt beslut kanske inte gör slut på krig, utfrysning, mobbning eller att människor är elaka mot mig men det gör inte att det blir större heller.
Det brukar ju heta att det inte är ens fel att två träter och om man ser till själva trätande/bråkandet så måste ju den som vill träta/bråka tröttna till slut när jag inte svarar (även om det finns de som är envisare än andra).
Jag tror dock att orsaken till trätandet kan vara den enes fel men det är en annan fråga.

Det är inte lätt - men jag måste ändå försöka gå på den väg som inte väljer att hämnas, svara på smällar och göra allt för att förlåta och söka försoning.
Inte alltid så kan man fortsätta vara i närheten av den man förlåter men man "klipper" sig själv fri genom att förlåta och kan fokusera på annat än oförrätten och personen som begick den.

Lungt

Det var länge sedan jag kände mig så lugn som jag gör idag - om jag någonsin har gjort det.
Det känns verkligen som jag är precis där jag ska vara just nu.
Jag har en frid inom mig som fyller hela mig.
Jag har en liten plats i mitt "mellangärde" som jag brukar säga att jag kan söka efter om det finns frid eller inte. Finns det inte frid där så är jag fel men finns det frid där så är jag rätt oavsett hur det är runt omkring mig. Oavsett vart mina tankar och minnen vill föra mig eller vad människor/attityder säger så är jag rätt om den platsen är lugn.
Men just nu här på morgonen känns det som platsen har spridit sig ut i hela mig - en underbar känsla.
Jag tackar Gud för den!

lördag 20 augusti 2011

Det yttre

Hur mycket är det yttre avgörande för hur vi bedömmer en människa?
Hur mycket låter jag andras klädval, utseende eller renlighet avgöra...
Vad har det för betydelse för mig vad de jobbar med - eller inte ...
Vilken betydelse för mig har det om folk har samma bedömning på vad som är rätt eller fel - som tex rökning, alkohol eller nakenbad...
Vad betyder allt detta för mig när det gäller mitt sätt att se på en människa eller vilket förtroende jag har för en person?
Vad är viktigast?
Att personen tänker, tycker, känner och beslutar som jag eller att den klär sig och har samma syn på arbete som jag.
Ska det betyda något för hur jag ser på personen - eller vad jag har för förtroende för personen?
Borde inte intrigitet, ärlighet och kärlek (i benämningen att man bryr sig om andra) vara det som är det viktiga för hur vi bedömer, uppfattar och har förtroende för en person?

Det finns människor som är lika mig till allt som jag ser - men i det som inte syns är de manipulativa, krävande och snokande
och det finns dem som är helt olik min stil och sätt att tänka men aldrig skulle tänka sig att försöka få dig att göra något du inte vill eller snoka i dina lådor.

Jag fick höra här om dagen "inte ger dig mer förtroende för en person som .....snarare tvärt om"
men vi har olika uppfattningar om saker och ting - kanske rätt kanske fel - men det borde vara personens intrigitet, ärlighet och kärlek som borde vara avgörande om om dennes karaktär är okej och om vi kan lita på personen!
Eller?

Skam

Jag brukar läsa en blogg av en  man som har ett sexmissbruk.
Han twittrar också och där skriver han ung. "hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte se att skam är någonting bra".
Jag måste hålla med honom i den mån att skämmas för något jag gjort fel - tex stöld, är riktigt så länge det inte sitter i mig som person. Skammen är inte jag det är stölden.
Mitt barn ringde och pratade in en massa skit och kallade personen som pratade in på sin telefonsvarare en massa fula saker.
Jo hon fick skämmas - och jag sa att hon fick be om förlåtelse - för det hon gjort men hon behövde inte skämmas för att hon var hon. Hon hade gjort ett misstag - som var skamfullt - men hon var inte skamfull.
Jag stötte inte bort henne för det - jag följde med som stöd när hon skulle be om förlåtelse och jag höll henne i handen på vägen och när hon hade bett om förlåtelse så var allt över - inga påminnelser!
Att skilja på göra och vara är inte bara viktigt - utan mycket viktigt!
Skam och dom över mig som person - binder mig
När vi människor kan göra det med varandra - och oss själva - så skulle mycket gå att övervinna.

Något i luften

Jag vet inte vad det är med mig idag.
Det känns "som i luften" att något är på gång.
Jag känner mig inte orolig men inte heller lugn - någon är på gång men jag förstår inte vad
Idag är en riktig "stugsittardag" och det gör att jag bara är här hemma och "kurar" - kan inte distrahera mig riktigt så som jag skulle kunna om jag var ute på någon.
Hm, jag får se vad det blir av det.

Jag måste bara hålla mig lugn - och vänta ....

Frihet i att skriva

Som barn var jag livrädd för att skriva dagbok - eller anteckningar över huvud taget.
Ibland började jag skriva men rev sedan sönder allt och kastade det i toaletten och spolade ner det.
Jag behövde verkligen ventilera det jag upplevde som barn men jag visste att mamma skulle läsa det om hon hittade boken.
Och mamma skulle använda allt jag skrev mot mig - utnyttjad det var gång hon vill ge mig en knäpp.
Förutom det så var jag så inpräntad - av mamma - att det jag skrev inte dög; att det var dåligt skrivet och tråkigt att läsa. Detta medförde att jag senare i livet inte heller skrev någonting för att jag kunde inte skriva utan att hela tiden tänka på hur jag formulerade mig.
Trots att jag var vuxen så var dessa två saker en stjälp för mig och mitt möjliga skrivande och möjligheten att få lätta på trycket. Allt jag upplevt och upplevde trycktes in inom mig och blev bara mer och mer.
Jag var fortfarande rädd för att någon skulle läsa det jag skrivit och för att de skulle tycka att jag formulerade mig dumt och tråkigt - även fast ingen var menad att läsa detta.
Även nu när jag skriver här i bloggen - och det var stor del av min tvekan inför att börja skriva blogg - var att om någon läser detta ska det användas mot mig eller så ska man tycka att det är dåligt skrivet eller tråkigt.

Men jag känner en frigörelse i att våga skriva - även om jag kan bli igenkänd av någon (om jag ens blir hittad i it-rymden) - och därför känner jag ju mer jag skriver att jag kommer loss.
"Sanna tankar"heter så för att jag vill vara ärlig och skriva som jag känner och inte försöka göra mig bättre än jag är för att det inte ska kunna användas mot mig

Samtidigt så snurrar det inte bara i mitt huvud - för jag vet att det kan finnas någon som hittar hit och denne någon kan ha åsikter eller reflektioner på det jag skriver så jag kan inte heller låta det snurra runt allt för mycket utan det är som att prata med någon - jag liksom "hör" vad jag tänker och hinner ibland tänka om/tänka rätt (eller i alla fall bättre)

När jag skrev till gunnar så blev det inte så därför att jag fick inget gehör/ingen dialog - och det var ändå han som gjort bort sig (i mitt tycke) eftersom han hade svikit, manipulerat och lurat mig så jag behövde inte skämmas för det jag sa eller tyckte.
Jag inser ju nu att det var dumt - men då var jag "offret" som hade rätt mot förövaren
Men jag gjorde ju mig själv till någonting som inte var jag - och som jag inte är stolt över alls idag
Jag "slår" inte mig själv för det - därför att jag kunde inte annat då (rädslan drev mig - förklaring inte ursäkt)

fredag 19 augusti 2011

Möte med en vän

Idag har mest hela dagen/kvällen gått åt ett möte/en träff med en vän.
Först tog jag en lång promenad, på en timme, dit där vi skulle träffas sedan
har vi käkat gott och fikat - snackat massor och skrattat en del.
Innan vi skildes åt så var vi och handlade lite och sedan fick jag skjuts hem.
Det är jag tacksam för att jag får men glömmer alltid att säga - jag tänkte på att jag glömmer det innan jag gick hemifrån men glömde ändå bort det- det har liksom blivit så självklart att jag får det.
Det är inte roligt att jag tar det för givet - men det göra jag egentligen inte heller jag bara glömmer bort att tacka!
Måste tala om det nästa gång vi pratar att jag är tacksam för det.
Speciellt kvällar som den här när det ösregnar är det skönt att få skjuts.

Det har varit en bra dag
Blev lite orolig i kväll men känner att jag är på rätt väg och på vägen så allt blir som det ska om jag tar mina steg - ett i taget - oavsett vad andra gör

Nu blir det kudden som ska kramas!

Svar

Jag kände att jag skulle skicka ett nytt mail till gunnar - om mitt erbjudande om vänskap - i går kväll men kände när jag skrivit lite att nu ska jag inte skicka det. Så i morse skrev jag lite till men inte heller då kände jag att jag skulle skicka det. Skrev en tredje gång och lät det vara - fast det kändes färdigt mer eller mindre. Fjärde gången - in och filade på mailet . Putsade på formuleringarna så det inte skulle bli missförstånd - och skickade.
Jag fick ett snabbt svar: Han vill vara vän med mig.

Det sista jag skrev - som jag förstod då just innan - är att jag behöver den här vänskapen för att få se att jag är normal. Jag är inte den tok som jag blivit av vår relation.

Jag gör rätt - nu måste jag bara hålla mig kvar på vägen och inte sticka upp i skogen
Inte för något!

Vad glad jag är att jag kan skriva av mig här i bloggen - om jag blir rädd, ledsen eller "flippar ur" - ett bra sätt att bearbeta min situation när jag inte har någon att prata med.
Med Guds hjälp blir det här bra!

Längtan efter den man jag kände jag kunde dela allt med...

Jag fick en stark känsla av att skriva till gunnar igen.
Något som jag just uppfattat är att han har varit lika (eller mer) kontrollerande i vår kontakt som jag.
Jag tror att problemet uppstod - och det var då han måste fly från mig - när han märkte att han kunde inte kontrollera mig med sina manipulationer och lögner.
Jag ser ju att det blev jobbigt att fortsätta att manipulera mig när jag inte litade på honom och mer och mer litade på mig själv.
Han sa en gång att det känns kränkande när jag säger jag vet,
Ibland visste jag faktiskt men var för svag/feg för att säga det för då skulle jag vara tvungen att tala om hur jag kunde veta det (han nekade till det jag visste om jag inte hade bevisen klara) ochjag skämdes ju över mitt eget agerande.
JAG skämdes över mig själv men jag var villig att jobba för oss därför att min skam i sammanhanget var mindre viktigt att dölja än att få älska gunnar
Skämdes inte gunnar alls över vad han gjorde -- eller var skammen över att jag visste så svår att det var för honom bättre att slippa än att få ha mig i sitt liv?

Jag tvekar inte en sekund på att han verkligen älskade mig

Jag vet - därför att jag sett skillnaderna på honom

Jag tycker inte synd om honom och det gör inte att jag vill rädda honom
Det gör mig ledsen - både för min skull och för hans - men det får mig inte att vilja acceptera att låta gunnar styra för att få ha honom i mitt liv
Jag älskar honom - men jag måste vara viktigare än att gömma skam och missbrukets lockelser

Jag står kvar i att jag är hans vän om han vill ha min vänskap!

torsdag 18 augusti 2011

Saknad

När någonting händer, när jag blir glad eller ledsen, när jag läser något eller hör något som är intressant eller tänkvärt etc så vill jag dela det med gunnar.
Min känsla är att jag vill skriva ett mail till gunnar.
Eftesom vi inte ses just nu eller har pratats vid på ett tag så är min känsla att vilja få honom att höra av sig genom ett mail så vi kan prata om det jag vill prata om.
Det sista vi pratade om var min besvikelse och hans svek och sätt att bete sig mot mig. Det var inget roligt att prata om det men det gick inte längre för mig att låtsas som ingenting när vi sågs.

Tidigare hade jag låtsas som ingenting för att jag ville att vi skulle ha det trevligt och inte tänka på hans missbruk. Men ju mer han lät mig märka att han höll på - trots förnekelse att han gjorde det - så kunde jag inte låta bli att prata om det för att skydda mig själv.
Det största problemet var att han inte ville erkänna vad han gjorde - så jag kunde få känna mig lugn (få känna att jag vet vad jag har och inte har) - och det gjorde inte mig trevlig alls.
Mitt fel?
Kanske - men är det fel att vara kär och att hoppas?
Att känna sig förrådd och sviken.

Hur som helst är det inte det jag tänker på att när jag spontant vill prata med honom - jag vill prata om allt möjligt
Jag saknar honom - som man - erkänner!

Men det gör inte att jag inte kan hålla gränsen till gunnar - om han tar möjligheten att ha mig som vän

Varför vill jag få ner det här på pränt?
Därför att jag vill inte låtsas som ingenting - jag vill inte gömma mina tankar och känslor som en struts gömmer huvudet i sanden.
Jag vill vara ärlig! Jag vill försöka ta fram allt i ljuset för att det inte ska få övertag över mig för att jag är i förnekelse
Jag vill vara gunnars vän - och jag vill inte förstöra det med att hålla mina känslor inom mig så jag "exploderar igen" när jag inte klarar mer - därför är mina gränser också så viktiga att hålla vid en ev, kontakt

Jag vet att många ser mig som dum - men det kan jag bjuda på...

Skogen

Jag börjar ana att när jag håller mig på vägen som finns inne i skogen - och inte tittar på den snåriga täta skogen runt omkring mig - så börjar skogen kännas som den rensas upp.
Att allt gammalt skräp: torra grenar och löv, döda träd etc börjar rensas bort.
Att snåriga grenar och vildvuxet sly blir bortplockat
Att mörkret blir mindre mörkt
Skogen med allt som finns i den blir mindre skrämmande - den finns där men om jag inte tittar på den utan bara rakt fram på vägen så har jag ju den väg jag ska gå och behöver inte bry mig om allt som är runt omkring mig.

När jag försöker hitta en genväg (någon liten stig) genom skogen så kommer allt så mycket närmare och jag ser allt som skrämmer - och ju längre från vägen jag kommer desto mer skrämmande blir allt.

Ju längre jag håller mig på den riktiga vägen ju säkrare blir jag - och snart kan jag kika på skogen runt omkring mig  - och kanske verkligen se allt det döda, snåriga och mörka utan att det skrämmer mig.
Jag behöver inte vara rädd för det som varit, det som vill trassla in mig och få mig att må dålig (minnen av nu och då) eller gå in i de mörka/destruktiva tankarna.
Det kan finnas mer i skogen som jag inte tänker på nu men håller jag mig på vägen så spelar det ingen roll.

Vägen är kärlek och det liv jag ska leva - då mår jag bra oavsett vad jag har omkring mig och vad som än vill skrämma mig!

onsdag 17 augusti 2011

Min magkänsla

Flera gånger har jag under vår tid känt att något inte varit som gunnar sagt eller låtit påskinna men inte haft bevis för det - och det har gjort mig osäker.
Flera av de gångerna så har jag fått en känsla att jag skulle kolla upp det men jag sa att jag ville inte vara den personen som kollade - både för att jag hade kollat flera gånger förr och inte sett något (dock utan känslan att jag skulle kolla upp det bara varit i panik) men också för att jag inte ville förnedra mig själv att göra det (igen om jag inte fick se något).
Men sista gången så lyssnade jag. Jag hade fått ett sms att han bjöd på ett glas vin i kvällsvärmen kunde jag komma vid 8. Han brukar inte skicka sms för sådant till mig så bara det var konstigt och jag såg det inte först och han hörde inte av sig/ringde för att kolla om jag fått det - konstigt.
När jag ringde och frågade om han menade mig sa han att han sku´lle ringa tillbaka snart men jag kände att det här sms:t inte var till mig. Så jag skrev om det inte var till mig så säg det då. Ringde ett par gånger för att få ett svar - och han skrev argt "JAG RINGER SNART!!!".
Nu ville han inte längre därför att jag hade hållit på som jag gjorde.
Och jag sa att då är det så men sen skickade jag ett sms: "jag är ledsen men jag tror att jag gav dig en bra anledning att skylla på för att slippa undan"
Då ringde han och sa "kom då!"
men han ville ju inte det i alla fall så jag sa att "jag vill inte något som du inte vill - men jag tror inte att det var till mig från början"
Sen fick jag känslan att jag skulle åka bort till honom och kolla upp honom.
Snart dök en tjej upp som tog upp telefonen och tittade mot hans fönster samtidigt som hon gick förbi mig.
Hon pratade en stund - han hade släckt ner hos sig - och sedan vände hon och cyklade iväg.
Jag sprang till min cykel och cyklade efter henne och såg att hon cyklade till ett hus som var en kvinna som gunnar hade sagt att han brutit med för länge sedan -en gift kvinna.
Jag ringde gunnar och frågade om jag kunde komma förbi när jag sett henne gå in till sig och ropa hej jag är hemma. Det var okej men han sa att han kände sig jagad av mig och jag förstod det. Dels för att jag rent fysiskt faktiskt gjorde det därför att jag behövde få klart för mig om det var jag som var knäpp och jag som förstörde genom att bete mig tokigt - eller om det jag kände var sant - men också därför att han märkte att jag verkligen "kände/såg" honom och vad han hade för sig.
Där sa jag att jag inte backar för det jag känner mer - därför att jag nu VET att det jag känner är sant!
Ändå fortsatte han säga att det var mig han bjudit på vin.
Han hade chansen att erkänna men valde ännu en gång att ljuga .

Varför tar jag upp det här nu?
Därför att minnet av det slår mig som en sur., blöt disktrasa i ansiktet
Det är svårt att stå kvar i tanken att vara en vän när det gör ont inombords - och det är sånt som fått mig att bete mig som en knäppgök

Och då kommer frågan tillbaka - varför utsätta sig själv för något sånt här och ge mer till den som orsakat smärta?
Jag tror fortfarande det är rätt
Och att kärlek är svaret - oavsett om han tar emot det eller inte.
Jag måste kunna svara på dessa frågor och stå kvar i känslan de ger mig för att vara trygg i mitt ställningstagande
Kärlek driver bort rädslan, får smärta att avklinga och sorgen att att blekna

Inkonsekvent

Jag vet att jag troligen verkar väldigt osäker på hur jag vill ha det.
Det är resultatet över att verkligen vilja ha ett förhållande med gunnar och samtidigt vilja skydda mig själv. Jag har blivit älskad och förkastad. Lögner, manipulationer och svek har avlöst gunnars kärlekshandlingar. Allt om vart annat.
Jag vill inte bli behandlad som jag blivit behandlad - men jag älskar gunnar även om hans problem gjort att han behandlat mig som han gjort.
Han skyller allt på mig - att jag har betett mig dumt

Jag har levt i ett långt förhållande med en man som blev mer och mer missbrukare - och han var också otrogen - men jag har aldrig försökt att ordna upp det. Ibland blev jag trött på honom men jag försökte inte få honom till något lät honom bara vara (mer eller mindre) och hade mitt liv på sidan om honom.

Jag förstår att jag hela mitt liv har anpassat mig efter andra och varit den som ställt upp och tagit hand om - men det har aldrig någonsin kommit till detta beteende som jag haft nu.
Jag tror inte jag hade haft det nu heller om inte gunnar varit så på och av som han var med mig heller.

Nu har vi ingen kontakt - och han har inte svarat varken det ena eller andra på mitt erbjudande  om att vara hans vän.
Jag har erbjudit det förut - men inte förstått då att han kan inte vara min vän tillbaka - och inte kunnat hålla avståndet när gunnar dragit mig till sig igen - så när han knuffade undan mig än en gång "flioppade jag ut"

Den här gången vet jag att jag får lov att hålla avstånd till gunnar - för att jag inte ska göra mig själv illa

Då kan man fråga sig: "varför vill hon sätta sig i den sitsen?"
Svaret är enkelt: Kärlek!
Jag älskar människan gunnar...
Jag älskar mannen gunnar - men det får jag sätta åt sidan och också ansvara för mina egna gränser (om han skulle ta upp kontakten och tacka ja till en vän i mig)
Jag älskar inte missbrukargunnar - och han hatar mig!

Jag är i alla fall tacksam att gunnar inte svarat något än - oavsett vad han skulle ha kunnat svara mig - för jag känner ju att, trots att jag säker på att jag gjort rätt, att jag gungar (pga att han inte hör av sig/för att jag inte har koll) så jag behöver tid för att bli stabil.
Antagligen är det Guds omsorg i detta.
Det kan handla fullständigt om mig detta - att jag ska lära mig hur jag ska förhålla mig till det JAG vill och känner är rätt oavsett hur någon annan (i detta fall gunnar) vill ha det - och även om det är för sent i förhållande till gunnar.

Så jag måste bli stabil i kärlek - och inte låta rädsla, förkastelse eller oro få styra mitt handlande eller min gränsdragning. Det är kärlek till mig själv att göra det som jag känner är rätt.
KÄRLEK!

Kärlek

Ser inte..

Just nu är det jobbigt.
Och jag förstår att det är bra att inte gunnar har hört av sig till mig ännu i alla fall.
Jag menar verkligen det jag sagt - jag är hans vän om han behöver den - men med mina gränser.
Men eftersom något i mig vill ha koll så är det bra att gunnar inte har svarat mig något alls.
Har han fått mina mail och mitt erbjudande? Ska jag skicka ett sms och fråga honom?
Något i mig vill ha koll - fast det inte är det som JAG vill!
Jag var inte oärlig när jag erbjöd honom min vänskap - inte mot mig själv och inte mot honom - men jag antar att min sk "diffe" försöker förstöra för mig - och den möjligheten jag har känt är rätt.
Jag tror att "diffe" är den lilla inom oss som inte fått rätt uppmärksamhet - om vi fått någon alls - och som lärt sig hur hon/han ska göra för att vi ska klara av tillvaron. Det kanske var något som vi behövde då för att tillvaron inte skulle verka så svår, farlig, betryckt, förnedrande etc. Men överlevnadsinstinkten som det var är uttänkt av ett barn som får oss att göra saker som inte är så smarta - ännu tydligare blir det som vuxen.
Jag vill inte längre följa den lilla - fast hon är väldigt stark - utan göra det som är rätt. Dessutom är jag vuxen och det är jag som måste hitta rätt verktyg att hantera tillvaron så jag (och den lilla) kan bli trygg.

Det är som om jag fått en väg att gå på - den leder bara framåt om jag tar ett steg i taget.
Men liksom den här vägen på bilden så är min väg inte öppen utan täckt av massor med skog och jag ser inte vad de steg jag tar kommer att ge för effekt (vart det leder).

Den lilla inom mig vill ut i skogen , gömma mig, titta vad som gömmer sig, försöka hitta en snabbare väg eller hugga ner allt för att få klar sikt. Jag har redan gjort det i min relation till gunnar - och det funkar inte!  Men ännu värre; det var inte rätt!
gunnar kanske inte har fått mina mail - men jag har gjort det jag har gjort och ska göra. Det är verkligen från mitt hjärta och mer kan jag inte göra.
Det måste ha en effekt ändå att jag vill vara hans vän - trots allt - även om han inte får det, inte svarar eller inte vill ta emot det.
När jag gör något måste det handla om mig - inte om att jag får koll på allt omkring mig och inte hur/om/vad personer runt om mig ger får respons!
Det är för att jag ska vara den jag är som jag ska göra saker - inte för att visa något inte för att få något inte för att jag hoppas på en reaktion
Mitt erbjudande till gunnar står fast - utan baktankar!

(bilden är hämtad från kaela.bloggplatsen.se)

tisdag 16 augusti 2011

Lång tid...

Jag har varit klok och sedan helt knäpp.
Jag har släppt taget, tagit kontakt, stött bort när han försökt därför han inte försökt med hela sig utan med någon annan i periferin, jag har mött honom och jag har jagat honom
när jag varit "kall" har han sökt mig och dragit mig till sig och sedan knuffat bort mig

Jag har varit snäll, elak, fräck, ledsen, haft ångest och sorg
Jag har kämpat för att inte tappa bort mig själv helt - men gjort det också
kämpat för att inte känna mig sämre än inget - men även hamnat där
Jag har hävdat mig och jag har varit stolt
Jag har varit svag och krupit
Till slut har jag sagt inget mer sådant - jag bestämmer nu!
Men hela tiden älskat honom - och aldrig har jag slutat älskat honom

Min kärlek är till mannen gunnar - men min kärlek är också bara till människan gunnar
två kärlekar från samma kvinna till samma man
Normalt - vid en normal relation vid ett riktigt förhållande - så skulle de få gå ihop
Det bästa som finns är väl att ha sin bästa vän till älskare också
Men nu måste jag hålla dem isär för jag har sagt att jag är hans vän (och han är inte min bästa vän hans "bästa" vän är missbruket/n)

Jag vet att många anser mig inte vara klok - vilket jag verkligen förstår - men jag känner att jag gör rätt

Kärlek

Läste någon annan stans om kärlek
Det klickade till inom mig: det är pga kärlek som det är rätt av mig att vara gunnars vän. Inte den kärlek jag känner för gunnar som en kvinna känner för en man utan kärleken till en människa.
Rädsla finns inte i kärlek - och det är när jag blivit rädd som jag betett mig fel i relationen med gunnar
Det är inte mitt fel att han gjort och gör som han gör!
Och han går inte skuldfri.
Men jag har lyssnat på rädslan - som skrikit inom mig - som varit knuten till kärleken till mannen gunnar (pga känslan av att bli förkastad, ratat övergiven etc) och inte hållit mig till kärleken till människan gunnar

Jag anklagar mig inte för någonting - och jag försöker inte göra mig bättre eller förneka de sår jag har - men jag tror uppriktigt på att jag ska vara hans vän.
Tar han inte emot det - så är jag hans vän på avstånd!

Hemma - själv..

Resan har gått bra - vi fick tillbaka bilen i tid och allt som skulle göras blev gjort på resan.
Min vän har åkt hem och jag måste få säga att det är skönt.
Jag är tacksam för hans hjälp men vi är väldigt olika.
Han verkar inte tycka ...och det är lite konstigt att han inte märker det.
Det vore lättare om vi bodde i samma stad för då kunde man ses över en fika - prata lite och sedan var det bra till nästa gång om ett par tre veckor.
Det funkar bra att prata en stund i telefonen då och då men det är ju en annan sak.
Jag känner mig elak och snobbig för att jag tycker så här men jag kan inte hjälpa det.

Jag är helt övertygad om att mitt erbjudande till gunnar - om att jag är hans vän - är helt rätt men nu är jag åter igen rädd för vad jag gjort.
Han har inte hört av sig - och det är svårt att inte veta vad han tänker men samtidigt var inte min tanke att han måste skriva ett svar utan bara att jag ger mitt erbjudande så jag tror ändå inte att det är det - även om rädslan inom mig använder sig av det. Rädslan slår  även till mig med det som hänt - att han valt bort mig gång på gång  efter att han valt mig gång på gång - och det för att jag ska backa för det som är rätt.
Men mitt erbjudande om att vara en vän - handlar om att jag tror att det är det rätta att göra (inte om att jag ska få något - och därför ger jag bara så mycket som jag orkar och kan - inte vilkorslöst utan med villkor om att det inte får gå över min gräns för vad jag kan "ställa upp med". Det får inte bli något fysik eller känslomässig/kärleksbetonad kontak om gunnar nappar på mitt erbjudande om vänskap.
Älskar gunnar gör jag  men han har valt bort mig - hans val - och då ska han heller inte ha sådant som finns i ett förhållande av mig!

Vän handlar om något annat - att finnas där så att gunnar vet att någon tror på honom som person trots hans missbruk, rädslor, rymdbenägenhet, demoner etc. En vän accepterar inte vad som helst heller - men det har jag visat tidigare också - även om jag inte kunnat sätta gränser tidigare för att jag själv varit så förälskad/kär i gunnar.
Sista kontakterna med gunnar gjorde att jag kommer att kunna hålla gränserna!

måndag 15 augusti 2011

Orolig natt

Jag ska iväg på en lång utfärd idag som slutar i morgon vid åtta på morgonen då vi ska lämna tillbaka bilen vi ska hyra. Klockan 8 ska vi hämta den.
Mycket konstigt stök som hänt i natt.
Tänkte jag skulle lägga mig tidigt för att sova - skulle ju upp 6 men har jag fått sova någon gång två timmar i sträck så är jag glad. Väcktes av något senast klockan 5 låg kvar en stund men gav sedan upp.
Släppte ut mina katter för att de ska få hinna vara ute lite innan jag ska iväg - annars fick det vara utan utevistelse hela dagen och det vore tråkigt för dem och säkert göra dem lite rastlös.
Har förberett lite matsäck för frukost när vi kommit iväg en liten bit och snart ska jag väcka vännen som sover över här inför resan.

Jag skrev ändå en förklaring till gunnar i går - smart eller inte - så att han förstår att jag inte har glömt varken det han gjort - eller det jag gjort - men att jag lagt det åt sidan när jag säger att jag är hans vän.
Nu har gunnar inte svarat - och det kan vara så att han skiter fullständigt i mitt erbjudande - men mitt erbjudande står fast.
Jag tror inte min förklaring kan uppfattas som om jag är osäker eller desperat över att få träffa honom.
Dessutom skrev jag att jag inte har tid att ses de närmaste dagarna så det inte är därför jag ...

Jag mår fortfarande bra i den tanken - oavsett hur gunnar vill göra med mitt erbjudande.

Jag kan också hålla den distansen som skiljer en vän och älskad åt - och jag vet att jag måste ha extra hårda gränser - tex kan jag inte släppa in gunnar hemma hos mig utan det får bli telefon eller träff på fik eller liknande (om jag ska träffa honom)

Nu ska jag ta mig in i duschen innan jag väcker min vän vid halv 7 - sen blir det frukost och så iväg vid halv 8.
God dag!

söndag 14 augusti 2011

Vaknade tidigt

Jag vaknade strax efter 7 första gången - och kände mig livrädd!
Jag var rädd; för att vakna, för att grannarna skulle börja bråka igen, för att jag skriver i den här bloggen, för att jag skrivit till gunnar, för att jag inte gjort/har gjort....rädd för att vara jag helt enkelt....
Just när jag skrev detta förstår jag vad det är: jag hade "klivit ut ur mitt gömme" och börjat visa vem jag är/ vara stolt över vem jag är - men det här med gunnar har liksom gjort att det inte funkat riktigt därför jag undrat om det var värt det när den som fick mig att tro att det kunde vara värt det inte höll - men jag börjar åter stå för att vilja göra det i mitt handlande (även om huvudet inte tänkt så).
Det bara rasade rädsla över mig - och något som i mitt huvud skrek; "fixa det!"
Rädslan vill binda mig och få mig att gömma mig igen
Bad och lämnade det till Gud - det var inte lätt men till slut gick det och jag somnade om en stund till.
NU känner jag mig mörbultat - som jag fått stryk - och det är ingen skön känsla.

Ska ta hand om min gäst idag och sedan i morgon ska vi tillsammans med någon till ta en lång utflykt över dagen - tidigt iväg och sent hem. På tisdag kväll åker han hem igen

Ska försöka få ordning på den här dagen nu - först frukost!

Fortfarande lugn

Jag tror fortfarande att mitt erbjudande om att jag är gunnars vän var rätt.
Jag har varit lugn hela dagen vad gäller det. Visserligen har jag en vän på besök men det brukar inte hjälpa annars om jag "river igång" inom mig.
Det känns bra - jag lämnar ett erbjudande som gunnar inte måste ta emot (och jag kan acceptera det om det är så) Än har jag inte hört något och jag tar det som ett "nej tack" tills om annat visar sig.

Nu ska jag sova - har tittat på James Bond och den slutade för sent med tanke på min tidiga morgon i morse men nu så ska här sovas.

Dröm sött!

lördag 13 augusti 2011

Framåt?

Jag funderar på om jag går framåt - eller inte.

För en stund sedan skrek någonting inom mig att jag skulle skriva ett nytt mail till gunnar där jag skulle förklara att jag förstod om han inte ville eller kunde ta emot det jag erbjöd och att han inte behövde vara rädd för att jag hade andra tankar än vänskap i tanke.
Jag blir så arg - för vad är det i mig som måste dit och "gegga" igen när jag känner att jag har gjort någonting som är rätt?
Jag verkar osäker när jag gör en sådan sak och jag kan verka desperat över att jag vill att han hör av sig
och det är jag inte!
Jag vill bara att han ska veta att jag är hans vän - trots allt - och att jag finns där om han vill.
Jag vill inte prata med honom om hans problem med andra kvinnor eller känslor/ickekänslor för dem
Jag vill inte starta upp någonting som är destruktivt med honom
Jag vill bara vara en vän

Jag är tror inte jag är blind för mig själv: jag har känslor och jag saknar honom men det är inte drivkraften denna gång
Jag bestämmer över hur jag vill ha det!
och
Jag vill inte ha en relation med gunnar som grundar sig på att han får det han vill på det sätt han vill - och jag bara är där om han vill
Den här gången bestämmer jag när, hur och till stor del vad han får
Jag kan vara en vän - som bara är där - trots allt
Jag tror det är rätt - därför känns det bra

Men jag är rädd för att jag lurar mig själv - och därför måste jag vara på min vakt (om eller när gunnar skulle ta emot min vänskap) mot mig själv mycket mer än mot gunnar.
Men det är mina gränser jag ska lära mig att sätt - ingen annans!

Påminnelse....

Jag har gått tillbaka till en annan blogg som handlar om relation till en sex- och relationsmissbrukare.
Hon har hamnat där jag hamnade i somras och att påminna mig idag - efter mitt mail till gunnar - gjorde att jag såg att det var verkligen bara en vän jag påminde honom om att jag är.
Att det var helt borta från min saknad och mina känslor för honom - för jag kände inte någon ånger över att jag skrev det även fast jag kom ihåg min egen smärta.
Jag är hans vän - trots allt - och det kanske kan ses som helt knäppt men jag tror att det är rätt
Att det är rätt för mig - och för honom även om han kanske inte tar emot det - för jag vill inte ta avstånd eller hata. Jag vill lära mig sätta gränser och stå för mina gränser.
Jag vill också få vara jag.

Tittade på Dr Phil nyss han sa "att inte lita på människor är egentligen att säga att man inte litar på sig själv och sin förmåga att möta och ta hand om det andra människor kan göra mot mig"
Något sa klick i mig!
gunnar är den första personen som jag har litat på och det betyder ju att jag hade börjat lita på mig själv och att jag kan hantera vad andra tänkas kunna göra mot mig när jag träffade honom

Att jag tappade balansen hade med så mycket mer att göra än bara gunnar och hans svek.
Jag var ny i att lita på mig själv - jag behövde hitta mina redskap etc för att få balans igen
Och vet du? Jag tror jag har hittat de viktigaste i alla fall
'och - i detta nu känner jag att jag verkligen har förlåtit gunnar!
Jag har velat förlåt och tänkt att jag förlåtit - men nu känner jag mig faktiskt fri på ett sätt som är oförklarligt
Detta tror jag inte gör att jag ska sluta sakna gunnar eller att jag inte ska kunna bli ledsen eller att det inte kan smärta för att han svikit, ljugit och manipulerat men jag tror att jag är fri i själen kanske man kan säga

Ja vi får se vad det blir av detta - just nu känner jag tillförsikt :)

Min morgon

Vaknade kvart över 6 av en dröm.
Låg och bad en stund för drömmen sa att gunnar inte mår bra alls

Ville somna om men helt plötsligt så börjar de skrika och dunsa i våningen över mig - och jag hör gråt och aj. Jag rusade på telefonen och slog 112. Tre gånger fick jag ton innan numret slogs men ingen kopplingston så jag fick svar hos polisen. Sedan slutade allt stök över mitt huvud.
Jag hörde en och annan snyftning tror jag och gick här på helspänn för att se om någonting mer skulle hända men efter en stund går kvinnan ut
Tänk om det bara var en mardröm?

Jobbig morgon...
och jag kanske har gjort ett misstag?
Jag har skickat ett mail till gunnar - att jag drömt och att min tanke bara är att jag är hans vän om han behöver en som vet "allt" om honom
Jag drömde att han hade det jobbigt
Min känsla blev så när jag bad och jag tänkte att jag skulle skriva om det kändes rätt när jag vaknade igen
men nu kunde jag ju inte somna om så jag skrev ändå

Men jag kom på att jag kan i alla fall inte träffa honom de närmaset 3-4 dagarna - och vill han prata i telefonen får det bli lite kort för jag har annat för mig
Så det känns som det inte var fel i alla fall för jag kan inte göra något förhastat
Jag är hans vän men jag vill inte längre vara det på hans villkor!
Det är jag som bestämmer hur jag vill ha det härefter!

Det var inte saknad eller längtan - eller kontroll - som gjorde att jag skrev utan att jag verkligen är hans vän även om han inte är sin vän - och som det just nu är inte kan vara det fullt ut till någon som han har det

Jag ska inte låtsas som om jag inte har känslor - men de är inte dem jag öppnar nu!!

Fortsättning följer - jag hoppas att jag har rätt

fredag 12 augusti 2011

Gjorde något dumt

Jag var på väg från ett ställe hem. På vägen hem kom jag väldigt nära gunnars hem. Jag kunde ha valt en väg som inte gick igenom hans gård men eftersom den låg så bredvid den som gick till hans gård kunde jag inte låta bli att åka och kika utanför hos honom ´- om han var hemma?
Jag saknade honom (saknar ska jag säga) men ju närmare hans hus jag kom desto mer blev min tanke att jag skulle kolla om han hade någon tjej hos sig. Och jag blev tjurig i stället för att känna saknad.
Jag tänkte inte på det när jag var där, vilken förvandling som kom fram när jag åkte mot gunnars hem från när jag var på vanliga vägen.
Jag ville inte åka dit - men kunde inte låta bli när vi kom nära (jag blev lite förvånad för jag skrev vi i stället för jag här - tänkte sudda först och ändra men undrar om det betyder något att jag valde vi i stället för jag; det får stå kvar).
Men jag fick mig att åka där ifrån ganska på en gång. gunnar var inte hemma som det såg ut men ofta när jag förut har varit och kollat upp honom har jag kunnat stanna utanför ett tag för att se om han kom hem snart/med någon.
Men kraften bröts på en gång när jag var där. Och jag fick be om förlåtelse - både till mig och Gud som jag lämnat över till.
Inte förr än när jag var nästan hemma började jag se attjag hade förändrats i tanken när jag kom utanför gunnars hem.
Det är en sak om jag saknar honom och vill få se honom.- lite patetiskt kanske men ändå rätt så okej - men att åka dit och kasta bort min tid på att kolla upp honom och hans förehavande med eller utan andra fruntimmer är bara dumt!
Nu är jag i alla fall hemma och känner att jag är på rätt så gott mod - just för att jag åkte iväg i stort sett på en gång - även om jag är ledsen och saknar min fina gunnar.
med det inte sagt att jag har glömt det negativa

Fler...

Jag har precis sett att fler känner igen sig.
I bloggen jag nämnde tidigare har fler i kommentarerna visat att de känner igen sig.
Det känns så skönt!
Jag har inte varit speciellt knäpp - jag har reagerat som andra som råkat ut för det jag råkat ur för gör/gjort.

Det känns så tråkigt att jag inte kunde "välja" en stabil man, när jag till slut ville ge hela mig.
Hade han varit stabil hade jag ju sakta men säkert öppnat mig själv utan att något annat hänt än att jag sakta men säkert blivit "frisk".
Men jag tror inte på slumpen inte när det gått så lång tid som vi haft

Kanske är det slut nu men jag har svårt att tro att det sista har hänt än
men från och med nu måste det vara jag som bestämmer hur jag ska och vill ha det
gunnar får inte forma vår relation som han gjort en gång till
Ge, dra mig till sig och hålla om mig hårt för att sedan knuffa undan mig
INTE EN GÅNG TILL!

Jag måste bara fråga

Det här är frågor jag skulle vilja ställa till gunnar - men inser att det inte är någon mening.  Dessutom kanske de är lite anklagande och jag vill inte längre anklag honom - det hjälper inte och jag mår inte bättre av det - men jag vet inte hur jag ska ställa frågorna utan att de låter anklagande?

Känns det bra att ha jagat bort mig, känslorna du fått från mig och haft för mig?
Är det skönt att tänka tanken att aldrig mer se mig, prata med mig eller ha mig i dina armar?
Känns det rätt att skylla ifrån dig (ditt handlande) på mig och mina reaktioner - att det var mitt fel att det blivit som det blivit mellan oss (trots att det var du som svek med andra)?
Tror du att du i längden kommer att vara tillfredsställd med att ge det jag önskat av dig till någon annan - tror du det kompencerar?

Tror du att du kommer att må bra framöver när du kommer ihåg att du jagade bort mig/tystade mig med att tillintet göra mig?

Känns det bra att ha trampat på min kärlek och inte tillåta mig att ta hand om mig själv så jag inte blev sårad bara för att du är rädd men velat ha kärleken jag haft att ge?
Tror du att du kommer att känna dig tillfredsställd med att inte ha den närhet som vi haft och som du skulle kunna ha hela tiden?
Kommer du att må bra att ha förhållanden som bara är lögn och du måste ljuga och manipulerar hela tiden för att hålla fasaden uppe?

Jag ska inte skicka dem till honom - men jag hoppas på något sätt att de når honom igenom luften i alla fall
Jag älskar honom - den bit som är hans
Och jag vet idag att han har varit med mig när han varit det - inte i ett utagerande utan han har varit med mig - men han har inte klarat av den närhet som han fått och gett
Det är inte mig det är fel (även om jag åkte dit i ett medberoende som varit hemsk) det är hans rädsla som orsakat detta
Bättre att ha kvinnor omkring sig som han inte har närhet och känslor som kan brännas - då funkar han bäst för han är på distans känslomässigt
Mycket tråkigt för mig
Tragiskt för honom
Jag har kommit ett steg till genom att ställa frågorna men inte ge dem till gunnar
Det är svårt när jag inte har det nätverk jag skulle vilja ha

Natten

Den här natten har inte varit så tillfredsställande - sömnmässigt - som jag skulle velat. Visserligen blev jag med Guds hjälp lugn inombords men det tog en stund att somna ändå. Sedan kom ett sms vid halv sex och då låg jag vaken en stund till - för då satte tankarna igång som ett vindkraftverk i storm. Lämnade åter över till Gud och kunde somna om. Men vaknade av mag-/tarmont. (magen har ju satt igång efter jag var hos sjukgymnasten och vill bli av med allt som den "sparat" på sedan fredagen men så hårt så magen smärtar då och då).
Något som lättade,  i mitt känslomässiga "kaos", var att jag läste en annan blogg som gjorde mig lugn därför att jag fick se att jag inte var ensam med att reagera - ganska så exakt - som jag gjort.
Och trots att jag är ledsen för deras situation så måste jag säga att det var skönt för mig att se att det är inte jag som reagerat knäppt på en karl som varit sund (för så låter gunnar när han talar om vad han tycker om mitt agerande).  Men gunnar är inte sund bara duktiga på att hålla skenet uppe.

Nu har en ny dag kommit och jag hoppas jag ska orka med den.
Ska hjälpa min dotter under eftermiddagen och framåt kvällen kanske
I morgon får jag besök och på måndag ska vi åka iväg på en lång dagstripp.
Tisdag kväll hoppas jag att jag ska komma i säng ensam i mitt hem - för nu känner jag att jag skulle behöva det. Samtidigt så är kanske inte isolering så smart i detta läge - eftersom jag ändå inte tar hand om mina känslor utan flyr från dem - ofta genom att sitta och spela patient på datorn. Känner mig lobbotomerad när jag gör det men det är nog det jag letar efter just då.
Nu ska det bli lite frukost i alla fall
Ha ens kön dag

Inte bra

Det är inte bra - bara så..
Kan inte förklar - och skulle jag förklara skulle ingen tro mig så jag säger bara att det inte är bra just nu
Jobbig känsla ....men just nu känner jag att den är inte ohanterlig (och med det menar jag inte att jag ska trycka ner den eller rymma från den)
Jag hoppas bara jag kan somna
Godnatt

torsdag 11 augusti 2011

Klok

Jag får ofta höra att jag har så mycket klokt att säga och att jag verkligen kan få en person med problem att se vad han/hon behöver.
Ibland ger jag råd och ibland så ställer jag frågor...
Men när det  har gällt/gäller min egen situation så har jag ingen koll alls - och har inte haft

Jag har försökt vara klok men det har inte funkat - i relationen med gunnar
och smärtan av svek och lögn, förvirringen som uppstod vid hans manipulerade och sorgen att känna mig bortkastad tog ofta över (och han ville ju inte prata om det)

Läste i en annan blogg en klok kommentar:
Det byggs nytt med en stadig grund - och det vill jag verkligen göra!
Jag vill bygga nytt - först och främst i mig själv med en stadig grund och med stadiga gränser som inte längre får klivas över eller suddas ut.
Skulle vi sedan ha något att bygga på så måste min grund och mina gränser vara viktiga - annars måste jag låta gunnar för alltid försvinna ur mitt hjärta
Hur gör jag det - bara låta honom försvinna ur mitt hjärta?
Jag har aldrig släppt in någon i mitt hjärta förr - och när jag äntligen gör det så är det mer än speciellt - så hur gör jag för att ta bort honom därifrån igen?
Med vetskap om att jag kanske aldrig kommer att släppa in någon igen?

Men just nu är det mig som jag måste ta hand om - jag måste bygga en grund som jag kan stå på så det inte gungar och svajar - oavsett om jag känner några odefinierade känslor eller om jag känner av gunnar
Då blir jag trygg i det jag gör - eller inte gör

Det känns som det har gått så många år att jag borde vara klar men ändå är jag inte det
Jag läser dem som skriver nåt inlägg om att det var ett halvår sedan de kom på sin partner och ännu var de inte klara med sig själva - och tänker "efter ett halvår hade jag inte ens kommit ur det då var jag helt bedövad - det var när  halvåret gått som jag brakade igenom - så hur kan de kommit så långt att de säger att det inte är helt klara efter ett halvår?"
Varför verkar det här ta mer på mig än på andra?

Men det kanske inte är så som det verkar

onsdag 10 augusti 2011

Besviken på mig själv

Jag rymde från mina känslor i dag med.
Jag ramlade dit och kollade upp lite grann - och höll på att falla dit och skicka mail eller sms
Tacksam för att jag hann att hindra mig själv från att gå längre än jag gjorde och att gunnar därför inte fick veta det.
Men jag är ledsen för att jag gjorde så här.
Känslan som jag hade - som "skavde" i mig är inte lika stark längre och jag vet inte vad det var för känsla och jag kände mig inte igenom den heller.
Hoppas på en ny dag i morgon men just nu:
Besviken!

Sorg?

Jag vet inte vad jag känner idag. Det är något inom mig som .... Jag vet inte om det är sorg.
Sedan barn har jag stängt in mina känslor så att jag inte varit medveten om dem och när de nu kommit fram så vet jag inte vad det är jag känner.
Jag har sprungit ifrån dem eller försökt att lämna dem till gunnar (med tron att jag tog hand om mig själv och känna men allt jag gjorde var att teoretiskt tala om dem) under tiden allt stök med gunnar varit.
Men jag måste lära mig praktisk och inom mig ta hand om dem. Jag måste också få veta vilken känsla som är vilken så jag har namn på det jag känner.
Hur lär man sig att känna och veta vilken känsla som är vilken när man blivit så gammal som jag är och  allt jag tidigare tillåtit är att skratta, känna glädje (för ingen skulle veta om jag kände sorg, smärta, ilska ångest etc därför då blev allt värre än innan)
Hur gör jag?

Sjukgymnasten

I fredags halkade jag i en backe och satte mig stumt på rumpan.
Som tur var var det en liten grop just där svanskotan landade så den fick inte en smäll men hela ryggraden kände av smällen och upp runt huvudet och ut i näsan. Jag tänkte att nu börjar jag blöda näsblod men det kom inget blod - och skönt var ju det.
Jag hörde några runt om mig säga "hon kommer få väldiga problem med ryggen av det där". Men jag har inte haft ont i ryggen.däremot har jag känt mig hoptryckt och magen har inte fungerat som den ska, andningen har varit jobbig och hela jag har känts konstig inombords.
I dag har jag varit till sjukgymnast och han drog ut min ryggrad.
Jag börjar redan känna att magen börjar arbeta normalt och andningen är bättre.
Det är så skönt.
Men nu känner jag ömhet i musklerna längst med ryggraden som troligen var bedövad tidigare.

Annars är den här förmiddagen ganska jobbig.
Jag hade flera drömmar som handlade om gunnar och problemen runt honom och mina problem.
Det gör också att jag blir påmind om sådant som gör ont i hjärtat.
Mina drömmar brukar säga mig en del sanningar - det har de "alltid" gjort. En del kan jag tolka tydligt genom "liknelser" andra visar ganska så exakt vad som händer eller ska hända.
Det här var mer exakta drömmar.
Men inte alla mina drömmar är sådana - en del är bara bearbetningar eller vanliga drömmar för att måg bra.

Jag vet att det händer saker hos gunnar - och då vill jag genast "dit" och "pilla" lite - det drar i mig - men jag förstår att det finns saker i mig som Gud måste få ta hand om också och den här gången känner jag mig stark nog för att låta bli att göra något som jag ska låta bli.
Dessutom kan jag ju förstöra - om jag inte vet att det är rätt - det som Gud håller på med hos gunnar.

Kanske den här bloggen är en hjälp att kunna låta bli - en av Guds sätt att vilja underlätta för mig?

Nu är det dags för lite kaffe och ett par mackor!

tisdag 9 augusti 2011

Tom...

Just nu känner jag mig tom...

Det blir nog en relativt tidig kväll i kväll - och det ska bli skönt

Sov gott!

Är jag extra knäpp?

Tror jag att jag inser hur knäppt jag har agerat men egentligen är mer knäpp än de som inte alls tror sig vara knäppa? Knäppare än de som inte alls ser att det gör/gjort galet?
Jag menar inte att säga att andra är knäppa därför att jag förstår att det finns underliggande orsaker till de flesta beteenden - oavsett om de är destruktiva eller mer sunda - men om jag har haft en liten insikt i att man beter sig destruktivt medans jag gjort det (även om jag inte kunnat stoppa det) måste jag väl ändå vara närmare sundhet än om jag inte har någon insikt alls och tycker att jag gör rätt fast det är så destruktivt?

Jag har hela bilden klar framför mig: hans missbruk, min erfarenhet av att bli avvisad av den jag älskar och att gunnar stärker band med andra om han märker att hans missbruk inte skrämt iväg mig. Det har hänt fler än en gång och jag har också sett att banden är inte starka på riktigt utan bara för att visa mig...
Varför saknar jag den mannen?
Varför släpper inte mina känslor  - inte ens fast vi inte har kontakt alls?

Idag drar det i mig att ta kontakt med honom  - men jag vill inte göra det!
Jag vill inte längre vara den som får honom att stärka band med någon bara för att stöta bort mig. Jag vet ju att han är rädd för den  närheten och de känslor han fått med/för mig för det är ju då han flytt när han kommit dit.

Men vad är rätt?
Hur gör jag rätt?

Vad som sägs ute bland folk vet jag
Vad sådana som har erfarenhet av missbrukare säger vet jag också
Vad folk säger om mig som inte bett gunnar fara och flyga vet jag också (inte många vet hur det ligger till men i princip)

Men en människa som har sår i själen behöver få såret helat - hur gör man då?

Och hur gör jag som själv har sår i själen?
Och såren var mer som övertäckta infektioner - innan jag kom på att gunnar svek, ljög, manipulerade - som slets upp. Stora bölder som öppnade sig och började tömmas sakta men säkert.
Men hur tar man hand om gamla varande sår/bölder samtidigt som man tar hand om de nya såren - en del stor och djupa - som ligger bredvid alla varöppningar.
De gamla infekterade de nya och jag försökte att ta hand om allt - samtidigt som jag försökte stoppa gunnar från att ge mig fler sår genom att försöka få honom att se vad han gjorde.
Jag tycket aldrig synd om gunnar men jag förstod att han hade sår och ville vara hans stöd - men han klarade inte av det och gjorde mig illa i stället.
Och jag med all min smärta - gammal och ny - vräkte över gunnar en massa (inte helt galet men onödigt) när han gjorde mig illa - därför att det gjorde så ont.

Jag vaknade med saknad - men också med smärtan av att han gjort/gör som han gör

måndag 8 augusti 2011

Jag vill vara jag

...lika förvirrad och lika knäpp som jag är när jag är det...
samtidigt vill jag vara smart och förståndig när jag är det...
Jag försöker att vara jag - utan att gömma mig som jag alltid gjort - för att jag ska kunna bli fri...
Jag öppnade mig för gunnar därför att jag litade på honom - och jag kan inte återgå till att gömma mig fullt så som jag gjorde tidigare men jag försöker nog då och då att gömma mig för att det gör ont att visa sig.
Och när jag till slut gjorde det så var det till någon som inte hade förmågan att uppskatta det
Så vad tjänar det till?
Det är vad "lilla jag" säger inom mig - hon som en gång bestämde att "vi" skulle gömma oss.
Men jag säger att det är jättejobbigt att alltid vara rädd för att synas och rädd för att vara jag
så för min ("vår") skull vill jag vara öppen med mig själv - även om jag får lov att välja vem jag vill öppna mig för.
Därför säger jag som det är; att mina mail till gunnar inte varit helt "friska" men de har ändå varit "friskare" än jag någonsinn varit förut när jag "gömt" mig
och jag talar om att jag är fast men att jag inte kan jämställa det vid en fixering eller besatthet - även om det ibland har sett ut som det (även för mig i stundens hetta)
Den som inte växt upp med lögner, kränkningar, svek och manipulitet etc förstår inte hur man kan "se genom fingrarna" när man hamnar i det - men det är för att man blivit van vid det och det har blivit normaliserat så även när man inte vill, känner i magen och i huvudet ser att något är fel så törs man inte lita på sig själv när den man vill lita på säger att man har fel och att ,man fantiserar. Man vill så fasligt gärna att personen ska bry sig om en själv lika mycket som man bryr sig om den och därför kan man inte heller sätta gränser.
Men jag hade kommit så långt med mig själv att jag ville lita på mig själv - säkert ännu mer än på gunnar - så därför letade jag "bevis" för det jag kände och jag försökte genom att prata och skriva att få honom att stå för det han gjorde - och helst ta avstånd till det och visa att jag var viktigare.
Det har inte hänt än!
Och nu vill jag inte längre försöka - och mina bevis har jag fått så jag kan lita på mig själv
Jag är dock den viktigaste människan i mitt liv!
Jag har inget jag behöver skämmas för jag är bra som jag är!

Skäms

Jag skulle vilja berätta hur jag har "gungat fram och tillbaka" i mina mail till gunnar. Men jag skäms för att jag inte har kunnat fånga upp det som varit rätt, väsentligt och det som jag har behövt säga - det har blivit så mycket extra "prat".
Jag har varit i en sådan obalans eftersom jag litade på honom - något jag aldrig gjort i mitt liv; litat på en människa och gett bort mitt "hjärta" ochjag ville så förtvivlat gärna få fortsätta att göra det men något inom mig sa att jag inte kunde.
Att gunnar visade sig så snäll mot mig, besviken på sig själv - första gången jag kom på honom - gjorde att jag trodde honom. Men han svek mig ganska fort och bara flydde.
Ny kontakt och nya "löften" som inte var väl förankrade i honom, svek, lögner, manipulationer och anklagelser mot mig att det var jag som fantiserade och analyserade småsaker så det blev något annat än det var. Hans känslor för mig förändrades inte så lätt sa han. Men sedan så höll han sig borta - flydde - igen.
Så kom han tillbaka och bort och tillbaka och bort med allt det andra som hände innan han försvann.
Jag har släppt honom för att sedan helst plötsligt ha honom hos mig igen - gång på gång - och varje gång visade han att jag var viktig på ett eller annat sätt. Men så fort vi kom nära så ....
Detta har gjort mig knäpp! Och mina mail till gunnar har visat att jag inte varit i balans - inte på något vis även om jag sett så ut (mer eller mindre) när folk sett mig.
Jag skäms för att det varit så mycket, så osäkert, så irrationellt emellanåt och absolut okontrollerat för det mesta i mina mail. Jag har tänkt att jag skulle vara klok men efteråt behövde jag korrigera för det blir missförstånd när man skriver (därför att gester och miner är inte med i orden).
Och ro att prata fanns inte. Det blev ingen dialog utan bara en monolog och jag hittade inte orden som jag behövde få sagt utan det blev mest meningar som började på varför.
VARför kunde gunnar inte - och kan troligen inte - svara på
Jag känner mig dum så här efteråt men jag känner mig inte klar från dessa handlingar och jag känner att det drar i mig ännu
Det känns som om gunnar drar i mig fast han inte tar kontakt just nu - och det är även vid tillfällen när jag har trevligt och inte tänker på honom som jag kan känna av honom.
Jag lyssnar inte - även om jag hör - för tillfället, för jag kan bara ta en dag i taget och inte ens mer än en timme i taget ibland
Det är inte så enkelt alla gånger att en person som "fastnat" är fixerad eller "besatt" av den personen de inte kan släppa. Och jag vet att även jag skulle tidigare ha tänkt om någon sagt så till mig att hon är i förnekelse men saken är den att jag verkligen velat släppa taget och komma loss men även fast månader gått och jag har varit tyst , inte tagit kontakt och knappt haft en tanke på det som hänt så helt plötsligt händer något och så är jag tillbaka på ruta ett igen. Oftast då har gunnar också kommit tillbaka in i mitt liv och visat sig så kärleksfull och velat närhet - sen när han fått mig dit så har han rymt igen....

Hade gjort ett inlägg...

... men tog bort det.
Gud skapade och utvalde oss - inget jag gör kan ändra det
Vad jag menar Gud tar hand om gunnar - viljan att vilja släppa saker är det som är viktigast från min sida och det var jag villig till - och villig att visa gunnar också.
Men jag behöver inte visa gunnar det....så i stället för att skicka det till honom kastar jag det i soporna!

"Inte allt som händer kommer ur Guds händer - men allt vill Gud ta i sina händer och forma det efter sin vilja"
men jag måste lämna ifrån oss det för Gud tar inte över mot min vilja

Inget har tagit sig fram

...av mina känslor som finns under ytan.
Däremot kommer den ena anledningen efter den andra upp i huvudet  för att ge mig en orsak att skicka gunnar ett mail.
"Kan du skicka korten du har tagit på mig - om du inte gjort dig av med dem när du har en ny att fotografera" tex
Både en anledning att maila och samtidigt ge honom en pik..
Men nej jag ska inte skicka något/ra mail till gunnar - inte denna gång - han får pyssla med vad han vill i lugn och ro från mig som eggande till att fortsätta att hålla sig till sitt nya "fynd" - hans stund kommer att komma ikapp honom och jag behöver inte vara hos honom och "gegga runt".
Jag behöver inte ge den bekräftelse som jag ger honom genom att höra av mig till honom. Även om jag ger pikar så visar det gunnar att jag ännu inte har slutat bry mig - och jag vill inte ge hans missbrukarperson den bekräftelsen.
Jag måste ta mig fri från gunnars förehavande - oavsett om vi aldrig ses igen eller om vi en dag får ihop våra liv.
Just nu vet jag inte om jag vill eller vad jag vill.
Jag vet bara att jag inte är helt fri - och jag ska inte vara bunden oavsett hur det blir mellan oss