I ett par år efter min skilsmässa så prövade jag lite grann var mina gränser gick och vad som var jag och vad som var jag format av min uppväxt och av min tid som gift. Jag träffade min man som 19-åring och jag hade aldrig haft någon egentlig brytningstid i tonåren. Men å andra sidan hade jag ju heller aldrig haft någon bindningstid i barndommen heller så det var kanske inte så konstigt att jag inte bröt mig loss.
Behovet av att bryta mig loss fanns ju trots det, för det var ju närhet jag aldrig fått - inte bindningar och i mitt fall mest negativa sådana - så när jag skilde mig så började min tid för att se vad jag ville, kände, kunde och behövde samt inte behövde.
Jag hade fått ett bättre självförtroende och trodde jag var ganska klar med vem jag var och vad jag varit med om och var mina gränser var.
Jag hade trots allt brutit med en del vänner som ville ha mig kvar på den plats (i underläge) gentemot dem och jag hade testat olika saker och sett att det här vill jag inte ha och det här är nåt jag vill ha.
Så när jag träffade gunnar så var jag ganska så trygg och kände mig ganska så säker på vad jag ville - och tyckte att jag var tydlig i ord och handling och bad honom om det samma.
Dessvärre så förstår jag att med en relationsmissbrukare kan man inte få tydlighet - och när missbrukaren tog över så var det en sådan förvirring för mig för han gav dubbla budskap både i handling och i ord.
Jag ville tror honom för han är så go och "gick bort mig själv fullständigt".
Det har tagit tid och jag har gång på gång gått ifrån de gränser och det jag vill ha - för att jag trott på gunnar - samtidigt som jag inte har litat på honom och också talat om det för honom.
Att jag inte bett honom fara åt.... har tydligen fått honom att vilja test mig mer och mer och att såra mig mer och mer "in på benen" - och till slut så nådde han ända in och "krossade benet"....
Men det är väl vad som jag behövde för att se på mig själv på rätt sätt
så när jag misslyckades och skrev till honom nu sist så var det mig själv som jag var ledsen för (inte för att jag skrivit både knäppa och träffande saker till honom och besvärat honom) därför jag kränkte mig själv.
"Kasta inte pärlor för svinen!"
Men det är det jag har gjort. Därför att missbrukaren har tagit över. Även om gunnar själv har läst först så har missbrukaren även de gångerna tagit över och hanterat det jag skrivit. Så, även om jag fått svar så har det varit lite som ovanifrån (annars så har jag bara nonchalerats) och det har ju bara triggat min "diffe" så jag har skrivit något negativt/ilsket (som jag sedan inte kunnat stå för så jag har bett om förlåtelse).
Vem har respekt för någon som gör så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar