När någonting händer, när jag blir glad eller ledsen, när jag läser något eller hör något som är intressant eller tänkvärt etc så vill jag dela det med gunnar.
Min känsla är att jag vill skriva ett mail till gunnar.
Eftesom vi inte ses just nu eller har pratats vid på ett tag så är min känsla att vilja få honom att höra av sig genom ett mail så vi kan prata om det jag vill prata om.
Det sista vi pratade om var min besvikelse och hans svek och sätt att bete sig mot mig. Det var inget roligt att prata om det men det gick inte längre för mig att låtsas som ingenting när vi sågs.
Tidigare hade jag låtsas som ingenting för att jag ville att vi skulle ha det trevligt och inte tänka på hans missbruk. Men ju mer han lät mig märka att han höll på - trots förnekelse att han gjorde det - så kunde jag inte låta bli att prata om det för att skydda mig själv.
Det största problemet var att han inte ville erkänna vad han gjorde - så jag kunde få känna mig lugn (få känna att jag vet vad jag har och inte har) - och det gjorde inte mig trevlig alls.
Mitt fel?
Kanske - men är det fel att vara kär och att hoppas?
Att känna sig förrådd och sviken.
Hur som helst är det inte det jag tänker på att när jag spontant vill prata med honom - jag vill prata om allt möjligt
Jag saknar honom - som man - erkänner!
Men det gör inte att jag inte kan hålla gränsen till gunnar - om han tar möjligheten att ha mig som vän
Varför vill jag få ner det här på pränt?
Därför att jag vill inte låtsas som ingenting - jag vill inte gömma mina tankar och känslor som en struts gömmer huvudet i sanden.
Jag vill vara ärlig! Jag vill försöka ta fram allt i ljuset för att det inte ska få övertag över mig för att jag är i förnekelse
Jag vill vara gunnars vän - och jag vill inte förstöra det med att hålla mina känslor inom mig så jag "exploderar igen" när jag inte klarar mer - därför är mina gränser också så viktiga att hålla vid en ev, kontakt
Jag vet att många ser mig som dum - men det kan jag bjuda på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar