tisdag 31 juli 2012

Nöjd

Jag känner mig nöjd
"ticksen" har lagt sig men de har efterlämnat huvudvärk
så i natt ska jag ta en tablett och sova på - värktablett alltså

Jag tror att mitt inre/omedvetna har var varit i strid med mitt medvetna

låter konstigt men det som finns inom mig - det omedvetna - har gamal erfarenhet som det lärt sig ska hanteras på ett speciellt sätt - men det har inte varit nyttigt för själen

Det har stängt inne känslor, tankar, och behov som borde ha fått komma fram - oavsett om det var sorg, ilska, glädje eller olust - i stället blev det frustration  av allt som doldes hårt med tvungen glädje

Så det undermedvetna vill fortfarande stänga in mina känslor min kärlek till gunnar och sorgen över att den inte besvaras är bara löjliggjort - och därför vill mitt undermedvetna stänga in det och tvinga fram glädje som ska täcka det - så ingen ska få ana eller förstå det jag verkligen känner

Det här har verkligen varit ett problem under tiden med gunnar - inte nog med att gunnar har betett sig som två presoner mot mig
jag själv har haft två stridande krafter i mig själv

Idag har jag lust att skicka ett mail till gunnar där jag bara skriver


tack, gunnar, för att jag kunde öppna upp mig och att jag fick möjligheten att känna riktig kärlek - att du fanns där för att göra det möjligt - trots att du inte tyckte jag var värd att besvara det så är jag glad att jag fått uppleva den känslan att älska på riktigt en gång i livet i alla fall.
Det är underbart att älska - även om det inte är besvarat!

Jag är bara så ledsen att jag tillät min rädsla styra så mycket att jag inte bara kunde acceptera min kärlek och att jag öppnade mig själv som jag gjorde - även om det inte togs emot som nåt bra

Jag hade fått njuta av att älska - även om jag fått göra det i min ensamhet
sorgen över att inte vara älskad tillbaka - hade aldrig kunnat förstöra känslan av att älska
så som  rädslan gjorde det

Idag känner jag sorgen - men jag njuter av att vara en människa som älskar (utan att gömma mig)

Jag önskar att jag kunde ge honom detta som ett avstamp - men jag har lovat att inte maila honom mer ju....


Lever man själv som jag gör

Dvs inte "störs" av att andra människor finns i ens tillvaro i hemmet och ges tid så hinner man med mycket tänkande - så som jag gör....

Jag har dessutom i princip varit ensam om min upplevelse därför att hur jag än har vänt och vridit på den så har jag "bitti mig själv i rumpan" - dvs jag kommer tillbaka till samma sak som jag inte har kunnat bortse från
Detta har också gjort att jag haft svårt att ta det lugnt - där kommer ärlighet in
Jag har haft svårt att ta det lugnt - även fast det var det jag skulle göra

Men samtidigt så VET jag att jag - med mitt "bagage" inte kunde ta det det lugnt
så där bet jag mig igen i rumpan!

Jo, jag har släppt tanken på att kunna göra något åt gunnars val - jag har också släppt tanken att försöka öppna hans ögon/hjärta på vid gavel
Jag har dessutom släppt tanken på att försöka få mig själv att "förstå" att han är en skit inte värd att älskas - för det hjälper inte (och jag tror dessutom inte att det är sant)

Men sant är, att jag längtade efter någon att få älska och älskas av när jag blev kär i gunnar - och nu gör min "relation" med honom det omöjligt för mig
Därför att jag , kan inte och klarar inte - och därför vill inte - ta till mig någon annan

Det är där problemet ligger
och som jag inte kan få kontroll över...
och det gör mig spänd - för jag saknar att få älska och få känna mig älskad - och jag saknar gunnar!

måndag 30 juli 2012

Funderar...

Undrar om mina "ticks" uppkommit för att jag inte får ordning på saker och ting?
Jag älskar gunnar - trots allt gör jag det
Det var ingen lätt sak att börja älska med hela mig och jag kan inte bara ta tillbaka kärleken heller då - som det verkar som folk gör med en axelryckning
jag dömmer ingen men jag undrar hur man bara kan byta partner på någon dag, vecka -- eller innan man gjort slut med den/dem man har....utan att känna något

Jag vill inte slösa min kärlek på någon som inte fattar vad han fått - men ändå kan jag inte sluta
Jag har trott hela tiden att vi är rätt för varandra - trots allt
Kan det vara det - att jag varken kan bli av med min kärlek - eller få gunnar tillbaka (jag gör inget för det heller så) som gör att jag har "ticksen" - jag har inte någon kontroll över min egen tillvaro
Och jag kan inte få det heller
men jag har accepterat att det är så så i så fall ljuger jag för mig själv - eller är mitt undermedvetna i strid med mig?

I huvudet känns det bra...

tror jag rent allmänt - för jag mår bra

men ändå är det något som inte är bra

varför?
Jo, för jag gör något konstigt med mig själv - en slags ticks som jag inte har vanligtvis

men jag vet inte vad som är felet

okej jag blev så ledsen i går - och jag grät
men jag tog de känslorna
jag såg på dem, jag kände dem och jag gick igenom dem
på ett sätt jag inte gjort förr

ticksen har inte med det att göra - för idag är jag inte ledsen längre
jag känner sorgsenhet - och det får jag göra utan att det är något konstigt - men jag känner mig glad också inte bedrövad på något vis alls

Så konstigt
Vad är det som gömmer sig under min yta?

dagen har varit bra

Trots att natten var jobbig
Jag känner sorg - men det får jag nog dras med ett tag till - och det är helt okej
men annars har det varit en bra dag - för mig

Natten har inte varit allt för bra

Sovit dvalliknande och varit vaken mycket - samt drömt
Ingen rolig dröm heller - men kanske slutet på den visade hur det ligger till

Jag vill inte låta varken min dagliga tillvaro, eller natten få ta upp tid med gunnars tjejer - eller för den delen honom själv
ändå gör det det
och natten var full av det - inte när jag var vaken för då var jag bara tom i huvudet
men i drömmarna
Vill inte berätta drömmen mer än att det var en skrytsam tjej och en undgående gunnar i den

Jag har haft den typen av dröm tidigare - men med en annan tjej

Jag ville inte lyssna i drömmen men jag kunde ju inte låta blir för situationen var sådan - av någon konstig anledning - att jag inte kunde gå där ifrån.

Det är så det varit i min situation med gunnar också - jag har inte KUNNAT gå där ifrån även om jag velat många gånger. Det har blivit som om jag suttit fastbunden i marken - visserligen men ganska långa snören men inte tillräckligt långa för att kunna gå.....

Jag har så mycket som jag skulle ha sagt gunnar - men inte mycket som jag ville få sagt har kommit fram så som jag velat - det är som om något lagt en tjock mantel över det och samtidigt öst över mig smärtfulla ord som gjort mig "rasande" som en skadeskjuten häst
Visst jag är stark och stolt men jag är också snäll och bär tungt utan att duka under
Jag kan försöka få hjälp och jag kan försöka få kärlek men samtidigt så kan jag sparkas och bitas

Det är bara Gud som kan ordna upp det som ska ordnas upp nu
för både gunnar och jag har gjort sånt som vi inte borde

Men jag är som ett barn trots allt; "det var han som började - jag ville inte göra något men han fortsatte och då kunde jag inte låta bli och sedan ville jag sluta men han bara ljög och fortsatte"

Hade jag kunnat gå - så hade det ju slutat!


Jag är "glad" att det hände

Nu mår jag mycket bättre igen
Jag hanterade känslorna och bearbetade dem på en gång
Jag försökte inte trycka undan dem, förneka dem eller förlöjliga dem

och jag har ju kommit en bit på vägen också -även om det borde varit så jag gjort från början
ta emot känslorna, "titta på dem" och känna mig igenom dem

Jag känner mig inte glad över det jag såg - men jag lämnar det till gunnar det är han som valt
inte något jag ska försöka att analýsera eller ta hand om eller förändra
Men känslan är inte go - fast just nu mår jag bra igen

Det känns skönt att jag inte försökte vara "hård" förståndig eller obrydd över min situation den här gången - det hjälpte verkligen - och det gick över mycket fortare än någon gång förr
fast att smärtan var lika hård som tidigare

I morgon är det första lediga måndagen på min semester - bäst att ta vara på det det går så fort
Det blir en bra dag - en del att göra men det är som det ska...

Kudden nu!

söndag 29 juli 2012

Som en tennisboll på ett stor blåmärke

Det var som att få en hårdt kastad tennisboll på ett stort blåmärke på låret
Det smärtade väldigt mycket det som jag fick se - och det hjälpte inte att jag har sagt att det inte gör något längre vad gunnar valt
Tyvärr så gör det ju det i alla fall
men jag har klarat av att hantera det mer okej den här gången
jag grät en stund och accepterade att jag känner både smärta, saknad och sorg
Det gör ju inte mig till någon som är helt knäpp
inte heller gör det mig till skyldig till hans val

Jag är jag ochjag vet att jag gav - och han tog emot - men kastade det runt hörnet i stället för att säga nej tack....

Det är inte jag som gjort fel
Jag har sorg
Jag har sagt det förr men jag känner mig som de där romankvinnorna som blir svikna och ändå inte kan återhämta sig utan sörjer sin förlorade kärlek resten av livet

Kanske blir det så - men det betyder inte att jag inte kan ha ett fullgott liv för det
för tyna bort blir det inte tal om!

Smärta

Jag märkte nyss att jag inte är fri från saknad och inte heller oberörd vad gäller att gunnar valt annat
Jag har en fruktansvärd saknad efter honom hela tiden - men som jag lärt mig att hantera och leva med så när jag inte blir påmind om honom - och att han inte är i mitt liv - så gör det så fruktansvärt ont!
Jag säger att det inte gör något längre - men det är som om den jag känner idag är på en annan nivå än tidigare
Jag är bara så ledsen - även om jag känner mig fri och det är bra
känslan av frihet är något man ska ha även i ett förhållande - inte så man gör dumheter men så man känner sig fri
jag var inte fri när det gälde gunnar - hans missbruk hakade upp mig på en krok som jag inte kunde ta mig av själv
Så som en fisk som blir uppdragen på land så var jag - jag slängde mig hit och dit i dödsfruktan - även om det inte var döden jag var rädd för - inte min i alla fall - så var jag så rädd hela tiden

Och det enda gunnar ville var att dra mig i land

Känslan är att han ville ge igen på mig för något han råkat ut för i sitt liv
inte för att han inte tyckte om mig - utan för att jag tyckte om honom

Det jag fick se nu - rev verkligen upp såren i mig igen
och nu blöder det fullständigt

Men jag vet att det går över - och jag vet att jag klarar det den här gången
och jag VET att felet var inte mitt - även om jag gav gunnar några "smällar" då och då när jag slängde mig fram och åter

Ett ögonblick

Lite längre fram i livet; Det kan vara i trevligt sällskap, hos mig eller någon annan stans, - eller i min ensamhet - när kommer försvinna i ett ögonblick för att minnas hur du kom som en vildhäst och förstörde så mycket, för att sedan försvinna. Jag ska ge dig ett ögonblick. Inte mer. Du har redan fått för mycket.

Det handlar om missbruket du hade som skadade mig så mycket för mig, i mig och i mitt liv.

Det fick för mycket av mig och för mycket av min tid - och aldrig mer! 

Jag pratar om det missbruk som fanns i dig och som tog över mitt liv

Jag pratar inte om människan du - även om han inte kommer att finnas i mitt liv så länge som missbruket styr du:et. För missbruket är inte varken snällt, ödmjukt eller vill väl - det vill sarga och förgöra - först dig förståss - det/den som verkligen älskar dig.

Jag som oftast kan skilja på handling och person - klarade inte det när det gällde dig därför att du hade mitt hjärta i dina händer - och mosade det mer och mer

Jag läste den översta texten inne på bloggen "i min kropp" och tyckte den var så passande för vad jag känner i dag - även om jag gjorde om den så den passade min situation lite bättre.

Det jag tänker på handlar bara om missbruket - som driver vem som helst som möter det till galenskap - den som inte har uppfattat och verkligen ser det (om den inte som jag i dag är redo att möta det därför att jag har lärt mig idag)

Missbruket är som att möta en björn; det ser inte farligt ut på utsidan men kommer man det  nära så slits man sönder


Stolt - inte högmodig


Jag inser att jag gjort allt för att själv klara mig ur det som jag trasslade in mig - eller tillät gunnar trassla in mig i.
Jag inser just i detta nu att allt skrivande till gunnar var livsviktigt för mig för att överleva en sådan förvirrande situation (förvirrande är inte tillräckligt starkt ord).
Jag har tyckt att jag varit helt knäpp som gjort det - och undrat om jag skulle "lose it" som de säger på engelska - men det var just för att jag skrev som jag inte gjorde det.
Och ärligt!
Det var jag som inte längre ville skriva - och det var jag som såg till att det inte fanns någon återvändo - även om jag i samma stund fick gunnar att säga åt mig (även om han gjorde det väldigt fegt - ville verka snäll fortfarande trots allt) att inte skriva mer.
Men jag inser att jag hade fått nog just då - fått nog av den smärta det åsamkat mig och fått nog av att sitta fast i någon annans "klet"
Jag är fri!
Jag känner mig lite segerviss - kännre lite triumf just nu
Jag klarade mig ur den mentala kidnappningen - starkare, mera sann och mer orädd än tidigare

Hm

lördag 28 juli 2012

fredag 27 juli 2012

Jag är inte helt lik mig själv

Jag har förändrats efter allt med gunnar.
Jag är den samma men inte lik mig själv helt
samtidigt hade jag redan innan jag träffade gunnar redan förändrats från hur jag var bara några år tidigare

Det har varit i flera steg

Första steget var i barndommen - och det ledde till
Steg två som jag befann mig på långt upp i vuxen ålder och även efter jag själv fått barn
steg tre kom i vuxen ålder och det var lite uppåtlutat och höll på i sju år
steg fyra var en tid av stabilitet och var väldigt kort
steg fem var en stor livsförändring för mig - och det förde med sig en självtrygghet som jag inte haft förr vilket gjorde att jag blev mer trygg, och vågade låta mig vara synlig
(det fanns de som sa att jag började lysa)
steg sex var en tid då jag började "ta för mig" och sätta gränser (men den omgivning som jag hade haft sedan steg två/tre ville inte låta mig klättra uppåt - de försökte hålla mig tillbaka
vilket ledde till
steg sju där jag avslutade en del relationer jag haft - för att kunna gå vidare
steg åtta var en tid av att få uppleva saker som andra gjort redan under sina tonår och/eller under tjugoåren
steg nio - jag träffade gunnar och blev vansinnigt förälskad och för första gången i mitt liv vågade riva ner dörren som jag stängt in mig bakom - för att jag ville ge allt till denne man
steg tio jag hamnade i någon slags "katt-och-råtta-lek" där jag forfarande ville tro på gunnar men samtidigt inte vågade fullt ut - jag slets mellan hopp och förtvivlan och utaggerade det genom att kolla honom för att få reda på sanningen och i massor med mail till gunnar
steg elva jag drev gunnar till att säga ifrån den sista lilla tråd av kontakt som vi hade - han klippte av linan - till kroken som jag satt fast i - som han hade i sin hand
steg tolv nu! jag är fri och jag känner glädje. jag kan äntligen acceptera att gunnar valt annat och jag har inte ångest eller känner att jag är felet längre. Jag har inte något längre att försöka bevisa.
Jag har äntligen vunnit tillbaka mig själv  och mer - sådant jag gömt för mig själv (till och med) sedan barndomen - än innan jag träffade gunnar.
Jag har gått igenom så mycket som låg i mitt omedvetna (som också gjorde det svårt att hantera situationen med gunnar för jag blev försvagad pga att det kom upp till ytan) och det har helat mig och gjort mig starkare eftersom jag idag vågar se dem och inte behöver gömma mig.
Jag har vunnit mer än jag förlorat - som slutsumma!
steg tretton väntar! ena foten är ställd på det men jag har inte lyft mig upp ännu
lite rädsla för vad som finns där - och lite spänning för vad som finns där....

"Förföljd"

Ja,jag tycker det är tråkigt att det är som det är med gunnar
att han valt bort mig för annat i sitt liv
Ja, jag älskade honom helt utan att hålla tillbaka den minsta lilla
och jag blev lurad fullständigt att han var så äkta
Ja, jag har gråtit och jag har blivit helt knäpp för att jag inte alls
förstått vad som hände - tillvaron var på ett sätt och känslan på ett annat

Men jag har accepterat att livet är som det är nu - och jag har accepterat
gunnars val - och hans önskan att ha mig ur sitt liv

Varför ska jag då bli väckt ännu när jag sover som om någon skriker i örat på mig
han valde inte dig! Du var inget värd för honom! Du har inte vad en man vill ha/önskar!

Jag har accepterat både gunnars val, att jag älskar honom, att jag sörjer detta
Jag förnekar inte att jag är i ofas med vad "samhällsvärderingarna" säger
och jag försöker inte längre vara stark, förståndig, eller spela oberörd
Inte heller säger jag "jag vill inte längre - därför det här var inte vad jag drömde om" därför
jag var inte ärlig när jag sa det - jag var bara sårad och rädd

Idag kan jag stå rak inför mig själv och säga
"jag trodde/tro på detta men gunnar ville inte och det får jag acceptera även om det gör ont och jag inte förstår varför han inte ville det eftersom jag både kände hans kärlek och såg den i hans blick"

Men
Frågan är om han bara kan flytta på dessa känslor från person till person
jagandet kan han flytta och önskan att få kicken på en nybyggd kärlek kan han flytta men
kan han verkligen flytta de känslorna som jag kände och såg?

Det är hans problem - därför han har valt som han valt
och det är sanningen!
Jag försöker inte ens förstå eller luska ut svaret på frågan jag ställde här ovan
Jag har lämnat gunnar till sig själv, sina känslor, sitt samvete - och till Gud

VArför blir jag då väckt när jag sover med dessa anklagelser här ovan?

Jag är nöjd med min tillvaro nu!

Jag gjorde mitt prov - och det kändes bra och jag hoppas att det var så också!
Nu har jag semester och kan njuta av ledigheten - inga riktiga planer så det är än mer avslappnande

Glad - och ber om att inte få stöta på gunnar någon stans
jag hoppas inte det skulle ge smolk i min bägare - men jag är inte säker
jag är ju inte ännu helt fri från sorgen

torsdag 26 juli 2012

Inte felfri

Jag behöver inte längre hålla i att jag är felfri - jag blir inte en sämre människa om jag misslyckas eller om jag beter mig dumt då och då.
Jag är uppvuxen med känslan av att jag är fel och dum bara för att jag finns till - och därför började jag redan som liten att försöka motbevisa det.

När gunnar inte var den jag trodde han var - så både misslyckades jag och kände mig fruktansvärt dum
Detta försökte jag motbevisa genom att visa att jag "visste" och genom att försöka korrigera situationen.
När jag inte kunde det försökte jag både få honom att inse sitt misstag - men i nästa stund få honom att ta ansvar för att han inte tyckte jag var något att ha...

Jag kunde ha tagit ansvar för mig själv och jag försökte verkligen - men gunnar var inte som andra
han hade sina konstiga svängningar
Det vara som att sitta i en bil utan dörr och utan bälte
Ena stunden åkte jag säkert och tryggt både på raksträckor och i svängar - för att nästa stund kastas ur bilen med en sådan fart att jag inte hade en chans att förstå vad som hände (oftast skedde det på raksträckorna också - ingen som helst förvarning)
Några gånger kunde jag ana att han skulle till att svänga till och frågade om det var det han gjorde men då nekade han och det blev lugnt men bara så länge tills jag inte längre var beredd och höll i mig
då snurrade han runt bilen flera varv - nästan som han hämnades för att jag hade förstått det han var på väg att göra tidigare

Den enda möjligheten egentligen med gunnar - tror jag - var att be honom stanna bilen och kliva ur - ville han vara med mig fick han gå
Jag förstod det inte då - men jag ser det nu

och jag försökte då att styra bilen flera gånger - jag försökte trampa på bromsen - och jag försökte skaka om bilen genom att slänga mig på gunnar så att han skulle tappa greppet
men han visste vad han höll på med - och jag hade inte en aning
och dessutom hade jag inte ens en aning om det vanliga spelet när två träffas - som nästan alla andra har...
med andra ord
jag var helt oskydda när jag träffade gunnar
och det för att jag började riva dörren som jag haft mig instängd bakom tills dess
Jag hade kommit så långt med mig själv att jag ville riva den - och gunnars sätt (innan jag första gången ertappade honom) fick mig att känna att det här är rätt person att göra det med...

HA!
vad jag bedrog mig!
Det var därför - enda förklaringen - som jag fasstnade, sedan flippade ut - och inte kunde ta mig loss eller få fatt i mig själv igen
jag försökte men tappade taget gång på gång
det var som om allt var insmort i flera hundra liter olja - även marken under fötterna var som insmorda stenar att försöka balansera på...

Jag tror på den fina människan i honom ännu
men han är där han är - och han har valt det han valt
och just nu känns det helt okej faktiskt - även om jag saknar den fina människan jag fick lära känna
och önskar att han hade velat vara vid min sida
stötta mig och bli stöttad av mig, ge kärlek till mig men också få kärlek av mig,
bli respekterad och beundrad av liksom bli respekterad och beundrad tillbaka
(ingen pidestalrespekt/beundran - bara vanlig sund kärlek)

Men jag trivs bra med och i mig själv - som jag sa i tidigare inlägg - så livet är rätt så skönt

och det känns skönt att jag äntligen går igenom en riktig bearbetning - och sorg - för att livet ska kunna gå vidare mer helt än någon sinn.
Jag håller mig på vägen - och skogen blir bara mer och mer städad!

Tack Gud!

Jag känner mig befriad efter de senaste insikterna

Jag känner mig fri - igen - och glad
Trivs i och med mig själv
och jag litar på mig själv - igen (jag tappar ju det emellanåt)

Framtiden kommer att visa vad som är rätt och riktigt och sanningen kommer att bestämma sig för att segra - och när den gör det blir allt så som det ska

Det är bara att ha tålamod - och det är faktiskt inte alls lätt för någon som jag

Ett litet steg i taget

Det är skönt att se saker och ting som jag inte sett - eller omedvetet hindrat mig från att se - det är ända sättet för mig att på rikigt gå framåt.
Jag hade inte heller kunnat ledas till dessa insikter av någon annan - för jag kan alltid ta in saker i hjärnan med förståndet men det hänger inte alltid med in i hjärtat och själen.

Det gör ont - och det har jag sagt förr att se saker om sig själv - men det är viktigt för att bli stark
och då stark på rätt sätt
Förr var jag stark men jag utnyttjades hemsk av alla (jag har inte haft så många förhållanden att jag kan hålla mig till män)  men det omedvetna tillät mig inte se det - och det lät mig fortsätta att tillåta det också
Alltså jag tillät att andra betedde sig illa mot mig

När jag sedan började inse att de gjorde det - så måste jag säga att det egentligen var väldigt tydligt - och jag kunde sätta gränser
men med gunnar var det inte tydligt - han var för falsk, för duktig på det han gjorde - och jag lurades att tro att han var annorlunda
men tyvärr var han en varg i fårakläder
de andra var bara småvargar som tog för sig för de kunde - inget annat

gunnar lurade mig att tro att han var bra rakt igenom

och jag ville tror det så när magkänlan sa att något var fel så valde jag att säga - nej vänta och se det kommer att visa sig att magkänslan är fel
Hm ?

Ja, ja
Mina val var fel vad gäller den där historien

Men jag tror fortfarande inte att min kärlek till gunnar är fel - eller att han faktiskt blev kär i mig
jag tror att vi var rätt för varandra
men jag kunde inte hantera MIG själv rätt - och han hade sina problem som bara göddes av min oförmåga att ta hand om mmig själ

Jag dömmer inte mig - eller att det var mitt fel att gunnar gjorde som han gjorde
jag ser bara på situtationen som den var

Det som är menat - kommer att ske!

onsdag 25 juli 2012

Jag är helt slut

...men det är bara en dag kvar till semestern.
I morgon ett sista pluggande och sedan ska jag skriva ett prov på fredag morgong sedan är jag ledig att göra vad jag vill - mer eller mindre....

Jag är faktiskt helt slut

Jag sitter och läser andras bloggar och inser att jag inte alls är färdig med mig själv - något i mig vill inte låta mig bli helt fri
Det har inte med att göra att jag älskar gunnar eller att jag tror att vi var/är rätt för varandra

Det är något i mig som inte vill inse att jag har orsakat detta över mig själv
Jag var ärlig - ja
Jag sa vad jag ville - ja
Jag talade om var mina gränser var/är - ja

Men jag tillät honom att slingra sig runt allt detta så att det inte såg ut som om han nonchalerade allt - för han höll sig undan det jag sagt, visat och sagt ifrån för

Han klev inte på det jag sagt att han inte fick kliva på - men han girade snyggt för det och jag tillät mig inte att uppfatta det
Han var falsk och jag kunde inte se falskheten - för den kärlek han verkligen visade mig när vi träffades
Jag vill så hett tro på att han verkligen älskade mig (och jag tror att han gjorde det faktiskt även om han inte klarade av det) att jag inte kunde se allt annat han höll på med

Sen när jag visst så var det "för sent" jag var redan fast och kunde inte stoppa upp "karusellen" jag hade klivit på
Jag försökte få honom att ta sitt sunda förnuft till fånga och besluta sig för att satsa på mig/oss för att andra stunde få honon att säga ifrån - jag vill inte ha dig
jag lyckades få honom att till slut säga att han inte ville ha mig i sitt liv alls

Jag är inte nöjd och jag är inte glad

Vad jag helst hade velat var att han tagit sitt förnuft till fånga - och att han hade tillåtit mig att få må skit och även få tillåtelse att prata om hur jag mådde/kände och att han pratade om sig också och hur han mådde/kände
men han låtsades vara den förstående som var snäll mot knäppa mig och stod ut med mina knäppigheter medan han sökte andra (en del som han byggde nytt med) medan mitt hjärta bara blev mer och mer mosat
Det näst bästa hade varit om jag hade kunnat bara vända honom ryggen och släppa taget
nu var det han som släppte taget åt mig
Det skulle han gjort från början - sagt att han inte ville ha mig (och sedan sökt nytt) men inte han inte han sökte nytt och utnyttjade mig under tiden
min ärlighet, mina känslor och min kropp

inget fick betyda något för honom - jag var inte bra nog i hans ögon

Nej jag är inte helt fri - men jag ser nu vad so hänger kvar

Känslan av att inte duga
Det är jag uppvuxen med - att inte vara bra nog
Den här gången trodde jag verkligen att jag gjorde det
När jag var barn och växte upp var det klart och tydligt att jag inte dög - ingen falskhet där inte
gunnar var bara så jävla falsk!
Han tyckte att jag inte dög/inte var bra nog - men han ville allt ha mig (och hade jag inte blivit så jobbig som jag blev för honom så hade han säkert haft mig kvar än) även fast han byggde på andra platser och hade andra....

Vilken skit jag hade hamnat i!

Det är det jag inte är fri från - känslan att inte duga och sorgen över det

Jag vet att jag duger - jag vet vem jag är - det är inte det som är problemet
problemet är att jag trodde att han också såg det - och värdesatte mig (att jag blev så hemskt lurad)

Skit på dig gunnar - det är du som är förloraren i detta!
Även om det tagit/tar lite tid för mig att bli fri sorgen så är jag på väg - och också rätt så lycklig i tillvaron
En dag så .....

tisdag 24 juli 2012

En dag kvar...

...att jobba - sedan semester
Jag ser så fram mot den här semestern och den känns så "stor" på något vis - jag har förhoppningar om att den kommer att bli bra.
Inte bara att jag får vila utan också får lite bra saker att minnas - och att jag kommer att minnas dem också.
Jag har tappat bort ganska mycket tid de här åren när gunnar har varit i mina tankar och de semestrar jag haft har mest varit bra för att jag varit något så när utvilad därefter.
Jag har verkligen haft gunnar som gratis inneboende i mitt huvud - i nästan fem år
FEM år!

Ja, ja
Det är inte längre mitt problem - för nu ser jag framåt mot den här semestern och jag ska ha en fin semester
Behöver inte göra en massa som kostar en massa
men jag vill göra det som faller mig in - något varje dag

Men jag är orolig - för något ligger under ytan (i mitt omedvetna) och skaver jag märker det på att jag har fysiska symptom (lite som ticks men kanske osynliga för andra)
jag vill inte att något ska få förstöra för mig nu - så vad det än är så vill jag att jag ska kunna låta det komma fram och ta det för ´vad det är och inte låta det tynga mig.
Kan det vara sorgen som inte blivit riktigt bearbetad?
Hoppas jag ska kunna låta den gå ur mig - utan att tappa glädjen och förväntan jag har idag i så fall

En dag kvar - jag ser verkligen fram mot det!

måndag 23 juli 2012

En dag som har varit bra men...

...jag känner mig tom...
vet inte hur det gått med vännerna i Syrien
och jag
känner mig "lurad på konfekten"

jag trodde att jag skulle ha en man att prata med och som skulle stödja mig i sånt här men jag är själv

jag tycker om mig själv - jag trivs med mig själv - och - jag känner mig säker i mig själv bland människor

Jag vet inte vad som gav gunnar rätten att knäcka mig så som han gjorde

Jag vet att "man" brukar säga ingen kan göra mot dig det som du inte tillåter dem göra - men det betyder att man alltid ska vara på sin vakt och aldrig låta någon komma en nära
och på ett sätt var det så jag hade det innan gunnar - folk gjorde mig illa men jag visste det inte
tills mina ögon öppnades
jag var på min vakt på ett sätt - folk fick inte komma mig inpå livet helt enkel (därför förstod jag inte heller att de gjorde mig illa)

jag känner mig övergiven - på ett sätt
inte så mycket av gunnar utan helt enkelt av livet, tillvaron
och det har jag varit innan gunnar också - men då såg jag det inte (och det skyddade mina känslor att inte förstå det)

Men det har inte varit något fel på dagen som var i dag - den har varit bra

Det här sitter inom mig - och är inte något som kommit av någon yttre påverkan i nutid
nutiden är bra - men såren från dåtid är inte läkta och en del har "just" blivit öppnade och fått infektion utpressad....
Livet ÄR bra idag - och JAG ÄR tacksam för det - men såren läker sakta så jag känner av dem då och då....
Någon dag till - sedan semester
Nu ska jag krypa i säng

söndag 22 juli 2012

Idag har varit en konstig dag för mig

Jag oroar mig för vänner jag har nere i Syrien.
Och jag går omkring och undrar vad som händer i min värld - den jag inte ser.

Jag har varit trött och jag har varit disträ

Skrev om modet och styrkan, i förra inlägget, som slåss om herraväldet - men den enda som ska få ha herrarväldet är kärleken ändå har jag itne låtit kärleken ta herrarväldet över mig
Varför är det så svårt?

Några dagar kvar till semestern - ska bli skönt och det är välbehövt

En dusch nu - sedan är det dags att sova

När styrka och mod strider om herraväldet...

så som de gjorde med mig i kontakten med gunnar - när rädsla tar över vinner styrkan och när friden får ta över vinner modet....
Tyvärr hade jag för mycket rädsla i mig för att till slut låta modet vinna genom mitt beslut
modet klara sig nu när jag ingen kontakt ha med gunnar
och förhoppningsvis ska modet i fortsättningen vara den starkare av de två i mig
Idag kan jag stå kvar i mina känslor och min tro på att gunnar var rätt man för mig - och jag rätt kvinna för honom. Oavsett hur omständigheterna ser ut - eller har sett ut.
Det gör mig inte dum - som har varit en av de största orsakerna till min rädsla - det gör mig bara trygg i mig själv.
gunnars val är hans val - och jag får bara släppa det och honom
men jag tänker inte släppa mig själv!

Styrka och mod
- och skillnaden däremellan

Det krävs styrka för att vara tuff.
Det krävs mod för att vara ömsint.
...
Det krävs styrka för att hålla garden uppe.
Det krävs mod för att sänka garden.

Det krävs styrka för att övervinna.
Det krävs mod för att ge sig.

Det krävs styrka för att vara helt säker.
Det krävs mod för att våga tvivla.

Det krävs styrka för att passa in.
Det krävs mod för att vara annorlunda.

Det krävs styrka för att känna en väns smärta.
Det krävs mod för att känna sin egen smärta.

Det krävs styrka för att dölja sina känslor.
Det krävs mod för att visa dem.

Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.
Det krävs mod för att sätta stopp för det.

Det krävs styrka för att stå ensam.
Det krävs mod för att luta sig mot någon.

Det krävs styrka för att älska.
Det krävs mod för att låta sig älskas.

Det krävs styrka för att överleva.
Det krävs mod för att leva.


-Okänd-
Visa mer

fredag 20 juli 2012

Lita på din intuition

Grattis till mig idag...

...jag har tydligen namnsdag idag - Margareta ....
Så grattis till alla andra som också har Margaretadagen  som sin dag.

Fredag och sedan helg!
Jag måste plugga en del på Lördag så jag nästa vecka kan göra klart - för på fredag ska jag göra mitt sista prov på den här kursen...
Sen är det semester!
Yippie!

torsdag 19 juli 2012

Det måste få ta den tid det behöver...

...men får det göra det så kommer du bli mer stark än tidigare

Nystart

Jag ser fram mot semestern nu

Jag börjar verkligen känna mig sliten nu - så semester börjar kännas som ett måste. Bara några dagar kvar så är det dags.
Jag är ändå glad att jag väntat med den för nu börjar jag längta efter den och då är den väldigt välkommen när jag väl får den.
Kanske lite i senaste laget kanske - men den håller längre in på höst/vinter på så vis

Jag har drömt en massa i natt
och jag vaknade på tvären i sängen
DEt är inte vanligt!
Förr vaknade jag ofta som jag somnade - men numer har jag börjat röra mig lite mer och det är nog bra
Kan hänga ihop med att jag inte gömmer mig på samma sätt som förr (vill vara osynlig)

Så dags att sätta igång då!

onsdag 18 juli 2012

Bra dag

Jag har jobbat, tränat och ätit
I kväll blir det "so you think you can dance"
Det gillar jag

Med det i tanke och lite småtrött så tror jag kvällen blir behaglig
Gott så!

Fortfarande

....känner jag att något håller på att hända.
Jag ser det inte men "känner" det - jag upplever det i kroppen

Det kan hända inom mig
men jag tror det inte bara händer inom mig utan även utanför mig själv

Det hänger kanske ihop - att det som händer i mig ger "ringar på vattnet"

Ja, ja, jag ser det inte

Men jag känner mig lugn och har tillförsikt inför det i alla fall

En bra dag idag!

tisdag 17 juli 2012

Tittade på oktober 2011

Oj vad mycket ser lika dant ut - i mina tankegångar - men ändå så helt annorlunda i känslan..

Då gick jag på "logiskt tänkande och sunt förnuft" som inte landat i hjärtat

Nu har saker och ting landat i hjärtat - men det sunda och logiska har fått lägga sig lite för
det är en sak att förstå saker i huvudet - men är hjärtat inte är med så funkar inget i alla fall

Det gjorde så enorm skillnad när gunnar sa att han inte ville ha fler mail från mig - äntligen tog han ansvar. Även om det var ett väldigt fegt sågdant då han ville fortsätta vara den snälla - han är inte snäll han är falsk så länge han låtsas att han är snäll men fortsätter att bete sig illa och inte ta ansvar för sina handlingar.
Jag tror att han i grund och botten är en fin man/kille men han har valt att följa den här falska personen som tagit över honom (troligen började den redan när han var barn och han lärde sig att det var så han kunde "överleva")

Men han har gjort mig så illa att de flesta skulle säga att han kan ruttna bort - men jag kan inte säga så
Jag förlåter honom
men om han ska kunna bli "frisk" och fri så måste han återgälda mig
inte för min skull - för jag är fri (lite kvar för att bli helt frisk dóck) - utan för hans egen skull

jag bad honom att vara ärlig - jag bad honom säga vad han ville - jag sa tack och hejdå - men han drog mig tillbaka (för han kunde) och lurade mig gång på gång att tro att nu ville han knyta med mig
(men han behövde tid för att bryta allt)
han utnyttjade mina känslor och han ville inte att jag skulle låtsas om det han hade (förutom mig) eller hans missbruk - men det gick inte jag hade behov som behövde stillas för att jag skulle kunna komma vidare också
gunnar blir inte fri innan han har tagit tag i det som var med mig - oavsett om han vill gå vidare eller vill satsa med mig (inte sagt att det går)

Så länge han inte tar tag i vår situtation så springer han från allt annat också - och det är en falskhet som styr honom då

Jo, jag tänker på honom - men jag är fri - jag har förlåtit men det betyder inte att såren är läkta ännu

Bearbetning pågår!
Jag känner mig tacksam idag!

En dröm i natt

Något händer verkligen - men jag ser det inte

drömmen i natt sa mig hur konsekvenserna för mig är just nu
Ganska så sägande - jag ska inget göra i alla fall

Låt det som händer hända - utan att jag lägger mig i alls

Jag ska inget göra med andra ord

måndag 16 juli 2012

Jag går ännu med känslan från i morse

men ännu har inte jag sett något....
Jag känner ingen oro heller - bara tillförsikt - det kommer att bli som det ska ...

Nu är det dags för sängen strax

Det har gungat fram och tillbaka så ofta - men nu verkar det vara lugnt
(kan jag säga äntligen - eller är det att "ropa hej innan jag är över bäcken"?)

Njuter i alla fall av lugnet inom mig - som inte funnits där på dryga fem år

Vaknade med ....

...känslan av att något håller på och händer.
Inte olycksbådande känsla mer en orolig känsla - för jag vet inte vad det kommer att innebära för mig.
Ber Gud hjälpa mig att hålla mig lugn - för jag vet att det är inget som jag ska lägga mig eller försöka göra något åt men vara beredd enligt hur jag bör bemöta ev. det jag berörs av.

Det verkade lite skruvat - det är bara en känsla och därför svår att beskriva bättre

Låt friden vara er överrådande!

Dvs när det är frid så är det rätt!

söndag 15 juli 2012

Det kanske ser ut som jag har gått bakåt

...när man den senaste tidens inlägg.
men jag tror att jag äntligen är helt ärlig - helt - med mig själv och faktiskt går mer stadigt framåt än tidigare - kanske för nu har jag ingen som helst kontakt med gunnar (det kanske är det bästa som hänt för min "resa")
Jag har försökt att bortförklar både gunnars och mitt beteende under den här tiden
Jag har försökt visa upp en stark och stolt sida - och att jag visst kommit framåt (och visst hade jag det men inte så mycket som jag ville tro själv - och därför gungade jag så mycket som jag gjorde)
Jag har försökt att inte visa mig som ett offer - men det har jag varit (och det har helt klart lyst igenom min uppgivenhet) men jag har inte velat vara under det - jag har aldrig tillåtit det förr ju...
Jag har också försökt att ha alla svaren/förklaringar - när jag egentligen bara hade behövt ta hand om mig själv
Men (om jag nu får använda mig av det utan att det ses som en bortförklaring)
Jag kände och såg i gunnars blick hans kärlek till mig
samtidigt som han sökte efter andra och startade upp med andra
jag har aldrig sett eller känt kärlek förr - varför skulle jag ha lurat mig den här gången?
men att han sökte sig bort blev ju en motsats till det
jag ville inte verka dum och tro på det jag såg och kände när gunnar visade något annan när han sökte andra så jag blev så ambivalent - då jag ena gången skällde, anklagade och sa att det var lika bra att han försvann för att i nästa stund tala om att jag trodde på honom
samtidigt finns det åsikter om vad man ska tycka och tänka om sådana som beter sig som gunnar och min egen stolthet som lyssnade på det
Det bästa hade varit att dra mig undan gunnar - erkänna att jag älskade honom men att jag var värd någon som jag fick betyda så mycket för att han lyssnade på det han gav mig när vi sågs (oavsett om han var rädd för det eller vad det var som gjorde att han drog sig bort till andra)
Nu gjorde jag inte så - och det är det största sorgen i mig att jag inte tog hand om mig själv
utan skulle verkar oberörd och samtidigt försöka att visa att jag ine var dum utan förstod vad han höll på med

Jag ältar lite - jag vet - men jag går igenom allt en gång till med en helt annan insikt än tidigare - och på avstånd från gunnar (som helt ärligt fick mig att inte veta varken ut eller in - ena gången nonchalerade han mig för att i nästa uppmuntra mig och ge mig små kärleksbetygelser)
jag har en sorg - och det slår mig varje dag - att jag tappade bort mig själv fullständigt (jag som just börjat hitta mig själv, acceptera mig själv och att jag hade ett värde där mina känslor tankar och behov betydde något) allt slogs i bitar - och jag har ännu inte haft kraft att ta tag i det igen. Jag hade börjat bygga upp mig själv och var ganska så stark och självsäker. Jag hade gjort "slut" på både vänskaps, familje- och äktenskaps relationer därför de inte var bra och börjat bygga nya vänskapsband och återuppbygga de familjeband som var viktiga, tagit på mig åttagande som jag verkligen kände var mitt "kall" och kände sådan glädje och så träffade jag gunnar
Jag kände mig välsignad!
men allt utom det bandet till en familjemedlem (men det hade nog också gjort det om personen inte hade behövt mig så mycket just då så personen fick gå före mig själv - rättmätigt) rasade ner
vissa vänner har jag kunnat återknyta med - men jag orkar inte med som jag skulle vilja och kärleken till gunnar är bara en blöt pöl....
men visst jag har inte tappat, bara glömt ett tag, att mina känslor, tankar och behov betyder något - och att jag är värd nåt bra....
Jag har på ett sätt tappat bort drygt fem år - men samtidigt lärt mig en massa om mig själv - men jag tror jag hade kunnat göra det om gunnar hade varit shysst också - och jag hade föredragit det då jag inte hade tappat mig själv i det jag lärt om mig
Men jag har just nu stor sorg för att jag blev något som inte är jag egentligen!
Jag har vetat det hela tiden men inte kunnat stå emot - det var inte jag!
ändå var det jag som utförde det
Jag känner ett stort hopp igenom allt det här som jag bearbetar nu och en tillförsikt inför min framtid
samtidigt som jag bara känner mig så förtvivlad för jag skäms över mig själv
En bit av mig skäms också för att jag saknar gunnar och fortfarande älskar honom när han har valt som han har valt
och det är min mammas röst som säger att jag är dum (som saknar min pappa) för han ville inte ha med mig att göra och han tyckte minsann inte om mig och det var inte konstigt
jag skulle vara tacksam att hon lät mig bo hos henne för ingen människa stod ut med mig för att jag vara så jävlig
på ett sätt ville jag visa gunnar att jag inte var sådan
en annan bit gjorde mig till det mamma sa att jag var
Skit! skit! skit! skit!
och inte kunde jag stoppa mig själv heller

Fler tankar som jag går igenom

När jag kände att jag gjorde fel mot gunnar - eller när han sa att jag gjort det - kände jag genast att jag var fel och tog på mig skulden för att allt b´livit knasigt.
Jag sa att jag förstod att han gjort som han gjort när han sökte sig till andra tjejer - eller byggde med dem - jag till och med sa att han skulle gå till dem eller bygga med dem
Om jag tittar på det nu efter att jag har kommit på en hel del om mig själv så var en bit att jag hade ett självförakt som inte gav mig tillåtelsen att tro att jag var värd något (barndommens händelser som gav mig mitt självförakt), jag dömde mig själv så hårt för jag skulle inte göra dumt eller bete mig dumt mot någon (också barndommens ord som sa att jag var egoistisk om jag tyckte att jag kunde ha rätt till något) eller att jag kände att ingen vill ha mig i alla fall (också mammas ord "jag skulle vara tacksam för att hon lät mig bo hemma för ingen orkade med mig")'
Men den största orsaken var att jag önskade att han skulle ta tag i sig sjävl, släppa alla behov av att jaga nytt och bestämma sig för att jag var värd att satsa på - och även att ge sig själv till.

Jag förlorade allt på mina dumma mail - mest mig själv
men jag kunde inte annat just då
Jag trodde jag kunde provocera gunnar till att regarera - att säga vad han kände, tänkte och tyckte
men jag lyckades inte
han gav kärlek när han var hos mig - men han sökte andra så fort han kom här ifrån
han byggde med andra
jag behövde ärlighet - det har alltid varit det viktigaste för mig men jag har sällan fått det (inte i någon typ av relation, familje-, vänskaps- eller förhållanderelation) men jag har liksom haft stålhättan på och aldrig riktigt brytt mig om det utan bara tänkt där var det inte ärligt

Med gunnar var det annorlunda för jag trodde att han var den välsignelse som jag väntat på genom allt jag varit med om - och öppnade för mig och gav mig själv sakta men säkert till honom - och därför var det ännu mer viktigt för med ärlighet....

Jag älskade honom så mycket så jag tappade mig själv när det han visade mig när vi var tillsammans inte var något han brydde sig om - och jag kunde inte annat än fortsätta tro på det även om jag samtidigt slog mig själv för att vara en idiot som trodde att någon skulle kunna älska mig....

gunnar gav mig två personer - och jag blev två personen tilbaka
Den ena kära som vill ge honom allt
Den andra som bara ville vända honom ryggen och tala om för honom vilken skit han var

Jag kan inte annat än tänka - det hade kunnat bli bra om han velat
istället behandlade han mig på ett sätt som fick mig att helt förvandlas till något som inte var jag
Okej jag är själv den som gjort det och det är jag som är ansvarig för mig - men samtidigt så kan faktiskt någon trigga igång sådant som aldrig hade behövt komma fram
Utan gunnars så tydligt spelade genuina och ärliga man och den kärlek som han visade mig - hade jag aldrig släppt garden
och jag hade heller aldrig behövt försöka ta upp den igen - men den var redan nere och jag var redan ur spel och öppen för mer smällar - och jag fick dem också

Jag är ledsen att jag har sårat dig
det räcker inte - vad trodde han att han gjorde? trodde han att han gav mig något genom att behandla mig som han gjorde?
Jag vet inte
jag förstår inte - den kärlek han visade och som jag såg i hans blick när han tittade på mig
är jag så dum?

Jag har frid men jag har också sorg - och hur mycket frågor som helst (som jag frågat honom men han vägrat svara på)

Skit! skit! skit! skit!

hjärtat är där det är och det är bara att acceptera - men det gör ont!
och det gör ont att sörja men det känns skönt också att fåt gråta ut och veta varaför jag gråter....

Det kommer att sluta bra för mig -
jag känner äntligen det

men jag saknar gunnar så jag håller på att bli tokig
jag vill inte men jag gör det

lördag 14 juli 2012

jag har säkert sårat...

...gunnar
med mina ord när jag inte har klarat av den rädsla och förtvivlan jag känt - och skrivit
när jag har saknat honom så fruktansvärt så jag hållt på att gå sönder  men vetat att jag saknar fåfängt därför att saknaden inte skulle bli stillad
Då sa jag att han var en förbannelse - den som jag hade trott var en välsignelse jag fått....

Jag kan inte ha  sådant jag sagt när jag varit trasig osagt
Jag kan be om förlåtelse för sådant jag inte menat - men det som är sant (även om det sårat) kan jag inte be om förlåtelse för - för han själv är orsaken till att det blev sagt/skrivet.
Jag önskar att det inte blivit sagt - men jag önskar också att gunnar inte betett sig som han gjort

Fler tankar som jag går igenom i min bearbetning och sorg

Vaknar med en glädje som jag inte känt på en tid

Efter vännens besök igår så fick jag tillbaka den fullständiga friden jag hade innan sorgen grep tag i mig.
Jag förstår att jag måste bearbeta min sorg men det var som om något försökte göra mig till sorg och därför blev det en slitsam strid i mig som vill känna glädje och vara glad och hoppfull.

Jag känner fortfarande sorg inom mig att förhållandet med gunnar inte "fick" växa fram på ett sätt som jag hade önskat - där vi bara mer och mer blev "vi" och att det sakta men säkert växte fram den där självklara att vi hör i hop och ingen kan missta sig på att vi älskar varandra.
Den önskan och drömmen gick i krasch för mig - och den kan aldrig bli heller

Men trots det så kan jag var hoppfull och se ljust på framtiden i den mån att jag är frisk och jag glädjs åt de små sakerna - så när/om det stora händer blir glädjen så mycket mer....
Jag vet också att jag har älskat och kan älska - och det har jag inte gjort förr (inte så på riktigt som med gunnar) och det är en bra sak att kunna. Även om jag inte tänker söka mig en ny man.

I går i samtalet med min vän - så pratade vi inte alls om gunnar när det han sa ändå "klickade till" i mig och gav mig en bekräftelse på något jag upplvet men börjat tro att det var inbillning - och det gav mig ett lugn.
Jag har fortfarande inte bekräftelsen gripbar men väl ankrad

Mer kan jag inte säga.

Mina planer idag involverar en långpromenad - men jag tänker mig en bussresa hem sedan

idag är det glädjestart, tro, sorg och tillförsikt!

Ny frid

Dagen har gått - en vän har varit på besök
Nu har jag frid igen

Sorgen är mer stillsam

Jag önskar gunnar allt gott
Jag har släpp ytterligare en sak som jag haft kvar för att det känts jobbigt att släppa också det
men jag mår bra av det - och det känns inte så jobbigt nu när det är gjort

Jag ser tillbaka på mig själv
Jag vill aldrig mer hamna i den sitsen att jag tappar mig själv fullständigt - för det gjorde jag med gunnar annars hade jag aldrig skrivit alla dessa mail till honom...
och tappat bort mig hade jag inte heller gjort om jag inte släppt in honom som jag gjorde - och han lurade mig gång på gång (ärligt så blev jag lurad - kanske för att jag så gärna ville tro på honom)

Nu är det min tur att ha frid
Sorgen är stillsam - men den måste gås igenom

Jag är tacksam för det jag gjort hittills för att klara av den - även om det kan verka drastiskt
men jag tar till det jag behöver för frid och frihet

Allt utom att hämnas!

Nu blir det en sen kväll men jag känner att jag mår bra nu och vill njuta av att jag återfått min egenkänsla och tron på mig själv
Gode Gud låt den få stanna ber jag ödmjukt men också utan rädsla!

fredag 13 juli 2012

Vaknade med gråten i halsen

Sorg!
Jag vill bara gråta!

Jag tror att jag - jag vet inte vad jag tror jag vill bara finna en logisk förklaring till varför jag känner som jag gör när det är så länge sedan vi ens sågs jag och gunnar

Jag försöker göra allt till logik och det är mitt fel från början till slut - för genom det har jag blivit fruktansvärt ologisk - i stället borde jag bara ha fått vara

Men det känns inte rättvis
gunnar lekte och jag har haft smärta i fem år snart
medan han går vidare i en slags lycka över sina val

Varför får det vara så här?
VArför blir jag inte av med smärtan?
Jag har kämpat emot därför jag trodde på oss - men samtidigt har jag också gett efter

DET GÖR ONT!

DET GÖR ONT!

Allt somjag hoppades på - och verkligen trodde fanns där - var det bara en hägring?
Jag kan inte tro att jag gav bort mig själv till en hägring

Just i detta nu så blev jag så arg - jag har lust att slå en blöt handduk i gunnars ansikte
VAKNA!

Men så säger jag till mig själv - är det kanske jag som är så dum att jag inte fattar att det är jag som sover och behöver vakna?

I alla fall vaknade jag med gråten i halsen i dag - och jag vet inte om jag håller på att helt
bli knäpp.
Varför sörjer jag någon som inte vill ha mig?
Som har sett mig som en leksak...

Det gör ont!

För när han var hos mig så behanlade han mig inte som en leksak - han behandlade mig med kärlek!

Hur kan han behandla mig så om han inte känner det för mig?
Det gör ont just nu - och sorgen håller sig kvar!

Jag behöver inte frågorna som jag inte får svar på men ändå kommer de...

Jag ska ärligt säga att jag är rädd för att lita på mig själv och det jag har fått från Gud för jag är rädd att jag lurar mig själv....

Jag har haft ont i fem år snart - och det enda sättet att hålla smärtan på plats har varit att skriva till gunnar men nu kan jag inte det längre - och det är väl för väl
men smärtan måste jag ta nu och det är inte litet

Hans smärta dövar han genom att göra illa mig med andra - jag är helt övertygad om att han mår bra av att göra mig illa - när han vet att jag älskar honom så kan han vara med andra för att förakta min kärlek och häva sig upp ur sitt "helvete".
Det är min övertygelse - med tanke på hur han gjort mot mig

Det gör ont - det gör ont - det gör ont!

torsdag 12 juli 2012

Det är mycket som händer med mig just nu

DEt är mycket nu - men jag behöver det helt naket!
Men jag känner det bara som sorg, omskakande tankar och att jag inte sover som jag ska på nätterna.
Det gör ont i kroppen när jag inte vill vara med - inte låta sorgen få sitt utrymme eller när jag inte vill tro på mig själv eller det jag fått från Gud.

DEt är dags för mig att bara "lägga mig ner i gräset och vila" och lita på att det kommer bli som det är menat att vara - oavsett hur det ser ut just nu!

Hur gör jag det? När jag är van sedan barnsben att försöka ställa till rätta, att se till att det ser bra ut utåt, att ingen ska få veta det som känns skämmigt.
Jag försöker dölja för alla vad som hänt mig - men jag tror att Gud kommer inte låta någon som inte ska veta få veta heller (så jag kan slappna av)
Jag kan inte ställa något till rätta - bara vara jag och slappna av i Guds vila
DEt ser bra ut - oavsett vad andra tycker eller tänker - för jag har älskat/älskar - och kärlek misslyckas inte!
Rädsla, stolthet, - och högmod misslyckas!
Rädsla därför den gör att man springer när man ska stanna, den gör att man spelar död när man ska stå rak, den får en att tappa tron på sig själv när man ska hålla fast i den mer än någonsinn
Stolthet därför den vill se bra ut - när det inte spelar någon roll, den vill ha mer än den vill ge, och den vill inte att man ska se ut som ett våp och säger att man gör det när man bara är så bra man kan vara
Högmod därför den gör att man tror sig vara förmer, den lägger skulden på någon annan och den vänder ryggen till det den behöver för den tror att den klarar sig bäst på sin egen vilja och kraft
Kärlek misslyckas inte!
Och genom allt har jag inte glömt kärleken - även om rädsla och stolthet har fått ta över för mycket!
Kärlek misslyckas inte - kärlek vinner!

Livet går vidare


På ett sätt är det här jag när jag slängdes mellan hopp och förtvivlan.
Idag är jag lugn - på ett sätt.....
Men jag har fortfarande sorg - och jag är osäker på om jag kommer vidare eller inte i sorgearbetet.
I går ville jag inte vara med längre - men det gav mig bakslag
Jag kan inte hoppa av - varken sorgen eller mina känslor
Så är det
DEt är väldigt jobbigt att sörja någon som stoltheten inte vill sörja - för stoltheten säger att han var inte värd dig eller det.
Men hjärtat har sin egen väg....
Jag är rädd - för min egen skull - just därför att mitt hjärta vet något annat än vad som tillvaron visar och det vägrar att släppa taget om det det tror på....

Det gör ont att veta att det får omgivningen att se på mig som om jag var en idiot; "det finns så många fiskar i havet" eller "när en buss försvinner så kommer en ny runt hörnet"

Mitt hjärta går inte med på dessa tankar!
Så är det - och jag undrar om det hindrar mitt sorgearbete
Ja, jag älskar gunnar - oavsett om han är här eller inte - och oavsett om han hellre är med någon/ra andra än mig....
Kalla mig dum om du vill - men så är det och jag står för det - därför att jag måste vara ärlig mot mig själv ... kan jag inte det så tror jag inte heller att jag kan bli fri min sorg och helad i min själv....

Jag har varje gång jag tänkte att -  nu är jag över gunnar - nu kan jag vara bara hans vän - nu slutar jag älska honom det (för han är inte värd min kärlek) - trott att det var så
men jag har bara ljugit för mig själv och därför har jag ramlat och slagit mig så hårt när jag insett att det inte släppt om mig

Jag ska inte lura mig själv mer
gunnar är inte hos mig - inte alls nu mer - så jag kan inte hoppas på honom mer
men jag älskar honom
Nog om det nu!

Brev till gunnar 5

hej gunnar
Jag fick en känsla i mig just nu - som gav mig en impuls att skriva till dig

Jag känner att jag vill säga dig att jag bryr mig om dig - trots allt så gör jag det

men jag inser att det är inte så smart att skriva till dig - även om det är så jag känner
därför att jag är rädd att jag inte kan stanna vid det - och samtidigt har du sagt att du inte vill ha mail från mig mer

Jag tror inte du förstår vad du har fått när du fick mig - inte av mig utan av Gud/livet
Det är inte så att jag tror mer om mig själv än vad jag är - det är bara så att jag vet vem jag är

Ditt aggerande fick mig att tveka och tvivla på mig själv - och på om jag skulle kunna duga åt dig
jag skrev en gång att det är ingen mening att du tänker på mig nu heller för jag vet inte om jag skulle kunna leva med dig utan att undra om du hela tiden tycker jag är sämre än andra....
DEt är sant att jag säkert skulle ha gjort det - då när jag skrev. Jag var så skadad ända in i själen allt som hänt.
Men jag vet vem jag är - och jag vet att du är den som förlorar på det här
men jag bryr mig ändå om dig

men jag bryr mig om mig själv så jag är den som är viktigast
för mig kan jag lita på - om jag är min egen bästa vän (och fortsätter vara det)

Jag bryr mig om dig
och min kärlek är inte borta
men du är borta från både mig och min kärlek!

jag önskar dig bara gott - och känner ingen önskan om annat för dig

För mig går livet vidare - och jag känner mig tillfreds med mig själv
Kärlek misslyckas aldrig - därför är jag tillfreds med mig själv

onsdag 11 juli 2012

brev till gunnar 4

Hej gunnar
Idag har varit en dag då jag känt trötthet - jag har inte sovit ordentligt på tre nätter och det tar på både kropp och själ. Troligtvis så tar sorgen och bearbetningen på mig och jag kan inte få riktig ro - även om jag inte är orolig.
Idag har jag också haft några svängar av ilska över dig.
Därför att jag mindes hur du låtsades som du inte ville lämna mig men du hade inte mer tid för du hade så mycket att göra - sedan så åkte du och bara timmar senare var det någon annan du hade tid för ett par dygn.
Ja, jag vet att jag ses som dum som inte fattade - men med den kärlek du gav den stund du var hos mig var det svårt att förstå hur du kunde....
"Bunden", ja!
Tjatar om att mitt hjärta har valt - men det är sant och jag kan inte tala om för det att släppa
Jag mår inte bra om jag säger att jag vill släppa kärleken till dig - att jag vill söka annat för jag har en önskan om ett fint förhållande med ömsesidig kärlek och respekt.
Men samtidigt så mår jag ju inte heller bra av att inte få ha dig - som min!

I dag har jag helt enkelt inte velat sörja - jag har inte orkat sörja - men jag känner ju att jag måste låta sorgen ha sin tid.
Jag kan inte streta emot - jag får ont i både kropp och själ när jag gör så.

Jag älskar dig
och jag hoppas att dina val ska göra dig lycklig
även om jag hade önskat jag var ditt val så är jag glad för din skull om du mår bra
och det är en till sak som anklagar mig; att jag är dum som tänker så när du varit så som du varit mot mig - det är inte normalt enligt samhällets alla normer att önska lycka till den som varit dum mot dig

Fortfarnde sliter två sidor inom mig; kärleken till dig - och den andra sidan som inte vill framstå som en idiot för att jag älskar dig (stoltheten som aldrig tidigare fått mig att känna eller bry mig om när andra varit elaka eller respektlös mot mig - men ändå inte fått någon tillsägelse)

Men det som jag egentligen känner att jag behöver göra är att låta tårarna komma - det är bara det att de vill aldrig ta slut och jag är ingen människa som vill gråta - jag vill skratta och le - utan att för den delen inte ta något på allvar...
Jag ville inte vara ledsen idag - jag ville inte ha sorg - jag ville vara glad och lycklig
jag vill vakna ur min mardröm med dig vid min sida - och allt är som jag trodde det var på väg att bli
Jag vill inte ha sorg - men jag måste!
Jag vill inte gråta - men jag måste!
Men som tur är sliter de bara inom mig nu - och inte så du se eller får del av det
Jag har frid - men inte ro
Jag har frihet - men inte i hjärtat  som är "bundet" till dig
Sov gott, dröm sött!

Än en gång är jag närmare än jag var i går

Brev till gunnar 3

Hej gunnar

Det är en intensiv period för mig just nu
Mycket sorg som behöver få ställa sina frågor och göra försök att reda ut i röran

En sak som jag har tänkt på är den här ambivalensen som jag har haft - från kärlek, värme och vänskap till anklagelser (inte orättmättiga), uppgivenhet och ilska
Jag har anklagat mig själv för att inte kunna vara konsekvent men när jag vaknar av tankar så tror jag att något har löst sig för mig
Jag har älskat och haft både känsla och värme och vänskap för den mannen som du visade för mig när du var nära mig
Men den mannen som behandlat mig illa har jag inget över för och det är också dessa två som fått sina mail
Du är ju trots allt inom dig två personligheter .- och dessa har varit mycket tydliga för mig och mot mig
En sak till som jag tänkte på är det här med att jag kände att du stötte bort mig medan du sa att du inte gjortde det
Det är samma sak där - den fina du trodde inte det men den otrevliga du var i tankarna med någon annan och därför kändes det för mig som du stötte bort mig
Din tanke var säkert inte sådan - men eftersom jag var känslig för dig så märkte jag vad som hände
Det bästa för mig hade kanske varit att säga det känns som du håller på med någon annan/ny

Jag vet att du hade förnekat det men det hade varit mer rätt i alla fall (tror jag så här efteråt)

Jag har satsat mitt hjärta på dig - det spelar ingen roll vad du går igenom eller med vem - hjärtat kan jag inte bestämma över
Just nu känner jag mest frid för jag förstår att jag hade en dröm, innan jag träffade dig, om att få träffa en man som skulle bara se mig och att det skulle bli så tydligt att han älskade mig att ingen kunde tvivla på det - och jag trodde ärligt att du var den mannen. Men som du vet blev mina drömmar krossade obarmhärtigt!
Jag behöver få bli älskad - men jag är ingen saknad bit och men jag saknade nog den biten i mitt liv.
Den skulle inte göra mig hel för jag tror att  jag egentligen är hel även om jag tidigare har gömt delar av mig själv inom mig själv och inte låtit någon (egentligen) se dessa bitar - förr än du kom in i mitt liv.
Både du och jag har vuxit upp i dysfunktionella miljöer - det som är skillnaden på oss är att jag ser vad det gjort med mig - och dig - men du vill bara se att jag har knasigheter. Även om det är du som dragit ut dessa ur mig med ditt sätt så är det mig du lägger hela felet på.
Jag å andra hand har anklagat mig själv från dag ett - även om jag anklagat dig också men inte inte utan rätt.
En sak till: sex
Jag har levt i ett förhållande där situtationen varit så att jag levt mycket utan närhet och sex och jag kände nog att jag var lite svältfödd på dessa och behovet av närheten speciellt var stort. Jag älskar närhet och om jag tycker mycket om någon  (alltså inte en god vän eller så) också att ha sex med honom. Förutom det så har jag en tanke - som jag tror är rätt - att man bör ge varandra det som man behöver (om man kan och det inte går emot ens egen karaktär eller person) både när det gäller sex och annat. Jag är vet inte om du har trott att jag krävt något av dig - när det gäller sex - när jag bara velat vara tillmötesgående (men inte på bekostnad av mig själv - jo någon gång) när du egentligen bara velat ha ömhet utan att behöva prestera? Även om jag försökt att få dig att förstå att du inte behöver det utan att det viktiga har varit närheten.
Jag kan inte göra något åt det nu och tydligen inte då heller för jag försökte prata öppet med dig - men du berättade inte mycket vad du tänkte eller tyckte. Så jag trodde det du gjorde och visade var det som du ville.
Jag ville visa dig att du hade mig - men du kanske bara trodde att du hade mig när det gällde sex och inget annat
Men jag fick också känslan från dig att sex var väldigt viktigt för dig.

Jag säger inte att det här hade kunnat förändra något - du har sprungit och jagat andra hur som helst när du hade haft chansen att prata med mig
Du sa några gånger att du inte aldrig kunna vara dig själv så mycket som du kunde med mig - varför fullföljde du inte det?

Hur som helst
Min sorg är kvar -
Det kunde ha blivit bra - vi kunde fått det bra
Men du valde en annan väg - och pga den vägen så fick jag någon slags "knäpp" och allt blev sjukt mellan oss - men jag blev sjuk (den vägen som jag följde med dig var inte min att gå och jag var inte imun mot den sjukdom som fanns längst den vägen - och blev gravt sjuk)

Min sorg är kvar
Frågorna likaså
Bearbetningen behöver sin tid - och jag måste göra det här

Jag önskar dig en fin dag

tisdag 10 juli 2012

Brev till gunnar 2

Hej gunnar
Jag ska snart sova men jag är så ledsen - tårar i ögonen hela tiden - sorgen vill inte ge med sig
Kanske inte så konstigt eftersom jag borde ha tagit den här sorgen för fyra år sedan -  men i stället lurade jag mig själv (av ditt sätt när vi sågs - och din blick när du såg på mig) att tro att det här skulle ordna sig. Även när du skaffade någon som var bättre på "fina maneer" trodde jag att det skulle ordna sig. Men sedan skaffade du en till - innan  den fina var borta (ja, det fanns ju andra också men...) - som inte var "finare" än jag. Mer erfaren och mer livsvan ja, men absolut inte "finare" - till slut så var det henne du valde. Då förstod jag; vem som helst bara inte jag!

Ord kan lyfta/hela och ord kan riva/skada - jag har använt båda mot dig.
Smärta, rädsla, känslan av förnedring och föringelse var orsaken till de skadande ord jag använt
men jag önskar ändå att jag hade haft förmågan att inte använda dem.

Jag förstår inte hur jag kunde fastna i den där geggan - och inte kunde ta mig ur det
Jag var som någon som hamnat i gyttja som bara sög ta i mig igen och ingen - när jag trodde att jag tagit mig ur det så halkade jag i igen och så var jag där ännu en gång
Jag behövde hjälp att ta mig ur det även om jag hade full insikt på vad JAG måste göra så kunde jag det inte rent praktiskt!
Jag känner en sådan ånger - men jag vet att jag inte kunde annat
Jag var liksom "piskad" att göra det. När jag var nöjd och glad och kände att nu mår jag bra och klarar det här - jag klarar att stå för att jag är din vän oavsett om du vill ta emot det eller inte - så var det som om något slog mig tills jag förstörde det jag kände var rätt....
Jag är verkligen ledsen för det - oavsett vad du gjort eller inte gjort/ditt missbruk, eller dina val - som inte har med vad som är rätt eller inte för mig att göra.
Jag har sorg - därför att den jag älskar är borta!
Jag har sorg för så mycket fel som jag gjorde - både mot mig själv och mot dig
Andra skulle säga; men han förtjänade det! Nej jag tycker verkligen inte det - och jag förtjänade verkligen inte att förnedra mig själv och göra sådant som inte är jag eller som jag kan stå för.
Jag straffade mig själv för vad du gjort mot mig - genom att bete mig som jag gjorde
Jag har sorg...
Men jag har äntligen frihet och känner frid så det kommer att gå bra till slut i alla fall

Sov gott
var du än är och med vem du än är med

Man ska älska rätt...

The missing piece meets big O

Brev till gunnar

hej gunnar
Jag önskar att vi kunde börja om från början så jag kunde skydda mig själv - för det finns mycket jag skulle göra annorlunda om jag hade vetat det jag vet idag
Mest skulle jag ta hand om mig själv och lita på mig själv - redan på en gång

Jag kan inte säga att jag ångrar att jag blev kär i dig - inte heller att jag litade på dig
Jag ångrar att jag inte litade på mig själv - och tog hand om mig själv -
att jag visade dig allt - så jag inte hade något kvar

Jag sa att jag inte kunde spela spelet som fanns runt att starta ett förhållande - och att jag inte ville spela heller - så jag bad dig bara säga vad du tänkte och kände
Du svarade att det var skönt - för varför ska man spela
Men du utnyttjade bara min okunskap - till din fördel - och även min ärlighet, och mina känslor

Jag ångrar att jag tog till smålögner för att inte tala om hur jag visste saker och ting - som du inte ville att jag skulle veta
Vad jag inte förstår är varför ljög du för mig  - varför försökte du dölja för mig om jag inte betydde något för dig?

Inget som jag funderar på kan jag vänta mig något svar på men jag måste ändå få ställa dem

Jag känner frid över att vara ute ur ditt liv nu - och att du är ute ur mitt
men jag har sorg över att det jag fick löften om skulle bli inte blev - och måste få bearbeta den.
jag saknar dig - den person som du visade mig - men eftersom du inte verkar sakna mig eller ens känna ånger för din lek med mig så får det inte ha någon betydelse!

Det här är troligen bara det första brevet i en rad - du vet att jag inte kan bli klar på en skrivelse - men jag hoppas att det ska hjälpa mig att reda ut mig själv - och inte som jag tidigare gjort försökt få dig att reagera/ge respons.

Jag älskade dig - jag gav hela mitt mänskliga jag till dig och det smärtar att du inte uppskattade det/mig mer än du gjorde....
Jag gick i "tusen bitar" och jag försökte samla ihop mig själv - samtidigt som jag försökte få dig att ta ditt "sunda förnuft till fånga" och antingen säga till mig att du inte tyckte om mig och inte ville ha mig i ditt liv - eller komma och hålla om mig och säga att du ville kämpa för mig/för oss.
Men du gjorde inget - du drog dig längre bort och jag blev mer och mer förstörd men också mer och mer stark - till slut brast det fullständigt....
Jag blev hård i mig själv men i mitt hjärta var det mjukt fortfarande och det ropade så i saknad efter dig och det skrek högre och högre och till slut höll jag på att gå under

Jag har sorg och ska bearbeta den - därför kommer jag att ha fler brev att skriva ....
När och hur vet jag inte

Jag älskar dig - och jag förlåter dig
men jag har fortfarnde frågor som jag inte får svar på - och som jag inte ens kan förstå hur jag ska kunna gissa mig till därför jag vet hur du gjort - men jag vet också vad jag känt från dig och sett i dina ögon....
Jag har sorg och jag behöver bearbeta den....

Jag älsakr dig och önskar dig väl
därför önskar jag dig också lycka till med de val du gjort

Inte roligt just nu

Jag är inte som andra; när andra bara ruskar av sig - eller inte alls märker nåt - så tar jag åt mig
Men det är mest när jag själv gör något fel - inte lika mycket när någon annan felar

Jo, jag tog åt mig väldigt mycket när gunnar gjorde mig illa - och jag kunde inte släppa det utan ville ha det tillrättagjort igen ...han fick tillåtelse att betyda så mycket för mig att han kunde göra mig illa...

men nu handlar det inte om gunnar!

Det handlar om min miss igår - och den här personen betyder mer för mig än gunnar - ingen reflektion från det jag gjorde i går
natten blev inte bra - orolig, svårt att somna och vaknade en bra stund för klockan ringde

Skrev ett meddelande i morse - som jag hoppas att hon tar till sig
och jag ber till Gud att han ska hjälpa henner förstå det jag vill säga inte det hon uppfattat att jag vill säga
Nu måste jag släppa taget om det - jag kan inte göra mer!

trött - kan nog lägga mig och vila en liten stund innan det är dags att gå iväg

måndag 9 juli 2012

Jag är så ledsen

Jag fick något idag som var mer än saker och pengar - och jag blev både glad, rörd och generad.
Jag ville ge en respons som visade hur mycket jag uppskattade det - men allt "föll platt! och jag har försökt att korrigera men jag vet inte om det har mottagits som jag önskar och om den jag fick det av har förstått hur stort jag tycket det var och hur glad jag var.

Jag är ledsen för att jag inte kunde uttrycka mig bättre - pga att jag kände mig generad!

Jag är ledsen!

Vad gör man åt drömmar?

I natt hade jag en jättefin dröm med gunnar - men den gjorde mig ju bara ledsen, när jag vaknade, eftersom det är som det är.
Jag vill inte ha drömmar som är som jag trodde det skulle bli när allt jag har är - ingenting!
Igår hade jag en stor sorg inom mig också så drömmen får mig att känna ännu mer sorg men på samma gång är det som drömmen vill ge mig hopp - och hopp är inget jag behöver ha längre.
DET GÖR BARA ONT!
Jag hade frid - och den känns lite borta just nu.....Ge mig åter min frid gode Gud!!

Jag är så ledsen att jag "tappade greppet" när allt med gunnar hände - att jag tappade både värdighet och självrespekt...
INGEN är värd det!
Men sanningen att säga så var det det jag tappade helt.
Jag hade lyckats bygga upp det innan jag träffade gunnar men det föll till marken för honom att trampa på fullständigt
OJ, oj
Vad hade jag byggt - det jag byggt upp - på, eftersom det rasade så lätt?
Innan gunnar och ett antal år tillbaka - innan jag "byggde upp" min värdighet och självrespekt hade jag bara min stolthet att gå på; "ingen ska veta hur illa de gör mig eller hur illa jag tar det" och det var så "bra" byggt att jag itne bara lurade andra utan också lurade mig själv (eller var det bara mig själv jag lurade?)

gunnar är inte fri från vad han gjort bara för att jag inte kunde ta hand om mig själv
men jag har förlåtit honom
Jag vill inte honom något illa!

Men det var jobbigt att vakna efter drömmen i natt!

söndag 8 juli 2012

Inne hos TankeHopp såg jag dessa ord...

"Att skriva är att återskap sin frihet" okänd

Det är ju så jag sett på min blogg och det är genom att skriva - även om mina tankar, känslor och min väg inte varit så som den "borde" så går det framåt.

Jag ringde en vän - och pratade bort tid - jag pratade inte om min sorg (för han förstår den inte) så jag vet inte om jag trängt undan den än en gång men jag mår mycket bättre nu i alla fall.
Vi pratade om andra saker viktiga för honom - och några som intresserar mig - så samtalet var meningsfullt på så vis.
Jag hoppas att inte min sorg sitter kvar nu - och jag får börja om....?

Jag är ingen ledsam människa och jag har alltid varit glad (även om en hel del har varit en - för mig omedveten - mask för att inte visa sånt som jag inte velat erkänna) och jag vill fortsätta vara glad.
Jag vill vara possitiv. Jag vill inte känna avsky eller hat - och ännu mindre hämdbegär. Jag vill inte bli bitter. Jag vill inte fastna i sorgen heller!
Jag är inte en sådan människa!
Det har gått för lång tid; jag har gråtit, jag har varit arg, jag har känt massor av kärlek - men inget har jag kunnat kanalisera som jag borde.

Nu känner jag att jag missade det jag trodde var mitt att få - och det ger mig sorg - men jag vill inte fastna däri. Jag vill veta att det ger mig sorg och jag har redan känt den, erkänt den och gråtit över den. Nu borde det räcka!
Det har gjort och det gör ont när jag tänker på den känsla av välsignelse jag kände när gunnar och jag började bli ett par - och att jag fortsatte tro på den välsignelsen ända tills han sa att han inte ville att jag skulle skriva mer.
Nu vill jag bara få känna min frihet och frid - så som jag har känt de sista veckorna ...
sorgen får inte ta över min tillvaro!
Den får finnas men inte bli så stark så jag inte orkar med annat i mitt liv -  tappar lusten till mitt liv

Gud ge mig sinnesro att släppa sådant jag inte kan göra något åt, mod att göra något åt det jag kan - och förstånd att se skillnaden. Ge mig frid och frihet i där jag är i livet nu!

Det är jobbigt...

...att tillåta sorgen gå igenom min själ.
Jag är ju van att trycka undan sådana känslor - och har gjort det på många sätt under tiden medan gunnar fortfarande har funnits - det minsta lilla - i mitt liv.
Nu finns han inte alls och jag har mått väldigt bra i några veckor men nu har sorgen bestämt sig för att det är dens tid - och jag måste låta det var det hur svårt jag än har att tillåta det.
Det handlar om att inte stoppa sorgen - men också att veta när jag gör det.....hm...

Min rädsla och min stolthet har verkligen förlorat - stort!
men min kärlek har inte - och kan inte - förlora för den är äkta - hur det än kommer att se ut framöver.

Jag måste bara fortsätta att lita på mig själv!

Inget är så smärtsamt - sorg



Men jag tror fortfarande att kärlek aldrig misslyckas!

lördag 7 juli 2012

Kärleken misslyckas aldrig!



...........men rädsla, stolthet - och högmod - misslyckas!

Kärleken är inte slut men bundenskapen är!

Friden och friheten är kvar men....

en dov känsla av sorg har liksom bestämt sig för att den ska ta plats ett tag.
Sorgen vill bara få tillåtas vara - så att jag kan komma förbi att jag förlorade det jag trodde på...
Jag fick inte träffa den mannen som skulle vara bara min och bara se mig ....
Någon som jag kunde få känna att jag var det "viktigaste" för honom - någon som stod vid min sida i alla lägen.....
Jag brukar säga att jag saknar inte min mamma - och det är sant även om jag också vet att hón har sidor som jag kan beundra (men de hängder inte ihop med mig) - men jag saknar en mamma (för jag kan inte säga att jag har haft någon)
Lite grann är det samma sak här jag saknar den mannen som jag trodde jag äntligen mött - som var "min" - jo jag saknar personen gunnar som jag fått möta också men den personen vill gunnar själv inte ha i sitt liv så .....

ibland kommer inpulser som vill tala om för mig hur dumt gunnar betett sig - som vill få mig arg eller bitter i stället - men jag är inte intresserad av detta (det har ingen betydelse längre) men sorgen måste få ta sin tid (så mycket eller liten tid den behöver för att såret i min själ ska läkas)

Så just nu sorg
men bara som en dov känsla som inte förstör min tillvaro
Tacksam!

fredag 6 juli 2012

Älska vist

Det här förstår jag.

Jag tror att det ofta ses som en svaghet - att jag förstår även det som inte syns - som utnyttjas i stället för att känna en lättnad och tacksamhet för att man mött någon som inte dömmer.
...att det föraktas i stället för uppskattas - kanske känner de sig mer dömda just för att de inte blir dömda och därför hellre sårar än tar emot det.

tisdag 3 juli 2012

Frihet och frid...

Jag har verkligen gungat fram och tillbaka under den här processen med gunnar - och trott flera gånger att nu är jag verkligen fri
men sedan upptäckt att det var jag inte
gunnar lämnade mig med ett hopp hela tiden - en liten munsbit, en liten uppskattning eller en liten uppmuntran då och då
bara precis lagom så jag inte kunde släppa taget

Jag är fri och jag känner frid nu...
Det har gått 14 dagar denna gång - och jag har inte haft en tanke på att ta kontakt eller att jag vill ta kontakt (eller ens att jag vill ha honom hos mig)

Ja, han finns i mitt hjärta men mitt hjärta har lagt sig till ro nu - och har förstått att det inte ha någon rätt längre att hävda sig mot mitt ´förnuft (som säger lämna gunnar till sig själv och sina beslut)

Jag har frid och känner mig fri!

söndag 1 juli 2012

Mitt livs historia - vad gäller allt....



Idag ser jag mer mina mönster som jag blev instyrd i som barn - och genom det kan jag lättare ta en annan väg....

Fjärilens skönhet och styrka

"En bedårande liten fjäril ensam i denna grymma värld
En fjäril så ömtålig, men målmedveten i sin långa färd
Hon sprider sin skönhet med varje vingslag
Så otroligt stark och så väldigt svag
Den stormande vinden vill få henne ur kurs
... Men inget stoppar henne, inte ens en regndusch
Hon flyger längre, högre, bättre än något annat
Och nu har hon lyckats,Världen har äntligen stannat"




-Okänd-
Visa mer

Kommentar till förra inlägget

jag har känt mig fullständigt övergiven under den tid som gått "med" gunnar - och minnet kom över mig igår...
däremot känner jag mig  inte övergiven nu...
Jag känner mig bara tom - som jag skrev tidigare
Det är som att jag blev lämnad med en massa var i en varböld och kunde inte själv få ut det
men när gunnar tog sitt ansvar så var det som han slet av skorpan som höll varet kvar och allt bara rann ut....utan att jag ens såg, kände eller gjorde något för att det skulle göra det
Nu är bölden tom och gapar stort - det jag måste göra är att se till att inget nytt smuts får komma in och kanske då och då få en droppe sprit i det så att bakterier inte kan få fäste igen.

Men det sista måste jag lämna till Gud för platsen för varbölden har suttit så otillgänglig för mig att jag inte kan göra något alls med den - mer än att se till att inte något kan komma in i den igen.

jag är tom och väntar på att hålet ska läka ihop och att "väggarna" i det tomma ska sluta sig med varandra så att det inte längre finns något tomrum där smuts kan komma in.

Jag fick i alla fall gunnar till att ta sitt ansvar till slut - han var den som var upphovet till bölden och till slut fick jag honom att ta ansvar för att - åtminstonde - riva av "locket" till bölden så att allt kunde rinna ut.
Hans vilja var att bara lämna mig med bölden - och intala sig själv att det var mitt ansvar....