Det känns bra för mig just nu.
Jag är inte längre rädd för att erkänna att jag älskar gunnar.
Jag kan hantera den tanken utan att känna mig dum eller blåst för kärlek är inte fel - oavsett om den som blir älskad är kapabel eller villig till att ta emot den kärleken eller inte.
Jag är gående på min väg och har inte gått upp i skogen - sedan jag förstod den liknelsen - även om jag vid något tillfälle varit väldigt nära skogkanten så jag är trygg just nu.
Därför känner jag att min vänskap, till gunnar, kan jag hålla och inte låta det bli något annat så länge han inte kan eller vill mer (även om han vill mer fysisk vänskap än jag menar). Och min vänskap inkluderar inte att lyssna på om hans problem med andra tjejer - men det är väl självklart för alla.
Jag känner mig lugn och trygg - men inte "stöddig". Jag vet var jag varit och vill inte hamna där igen pga att jag får för mig att jag är "framme". Jag lämnar också den här stadiga, lugna och trygga platsen/känslan till Gud.
Nu är det dags för iordningställande inför dagens arbetspass
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar