Flera gånger har jag under vår tid känt att något inte varit som gunnar sagt eller låtit påskinna men inte haft bevis för det - och det har gjort mig osäker.
Flera av de gångerna så har jag fått en känsla att jag skulle kolla upp det men jag sa att jag ville inte vara den personen som kollade - både för att jag hade kollat flera gånger förr och inte sett något (dock utan känslan att jag skulle kolla upp det bara varit i panik) men också för att jag inte ville förnedra mig själv att göra det (igen om jag inte fick se något).
Men sista gången så lyssnade jag. Jag hade fått ett sms att han bjöd på ett glas vin i kvällsvärmen kunde jag komma vid 8. Han brukar inte skicka sms för sådant till mig så bara det var konstigt och jag såg det inte först och han hörde inte av sig/ringde för att kolla om jag fått det - konstigt.
När jag ringde och frågade om han menade mig sa han att han sku´lle ringa tillbaka snart men jag kände att det här sms:t inte var till mig. Så jag skrev om det inte var till mig så säg det då. Ringde ett par gånger för att få ett svar - och han skrev argt "JAG RINGER SNART!!!".
Nu ville han inte längre därför att jag hade hållit på som jag gjorde.
Och jag sa att då är det så men sen skickade jag ett sms: "jag är ledsen men jag tror att jag gav dig en bra anledning att skylla på för att slippa undan"
Då ringde han och sa "kom då!"
men han ville ju inte det i alla fall så jag sa att "jag vill inte något som du inte vill - men jag tror inte att det var till mig från början"
Sen fick jag känslan att jag skulle åka bort till honom och kolla upp honom.
Snart dök en tjej upp som tog upp telefonen och tittade mot hans fönster samtidigt som hon gick förbi mig.
Hon pratade en stund - han hade släckt ner hos sig - och sedan vände hon och cyklade iväg.
Jag sprang till min cykel och cyklade efter henne och såg att hon cyklade till ett hus som var en kvinna som gunnar hade sagt att han brutit med för länge sedan -en gift kvinna.
Jag ringde gunnar och frågade om jag kunde komma förbi när jag sett henne gå in till sig och ropa hej jag är hemma. Det var okej men han sa att han kände sig jagad av mig och jag förstod det. Dels för att jag rent fysiskt faktiskt gjorde det därför att jag behövde få klart för mig om det var jag som var knäpp och jag som förstörde genom att bete mig tokigt - eller om det jag kände var sant - men också därför att han märkte att jag verkligen "kände/såg" honom och vad han hade för sig.
Där sa jag att jag inte backar för det jag känner mer - därför att jag nu VET att det jag känner är sant!
Ändå fortsatte han säga att det var mig han bjudit på vin.
Han hade chansen att erkänna men valde ännu en gång att ljuga .
Varför tar jag upp det här nu?
Därför att minnet av det slår mig som en sur., blöt disktrasa i ansiktet
Det är svårt att stå kvar i tanken att vara en vän när det gör ont inombords - och det är sånt som fått mig att bete mig som en knäppgök
Och då kommer frågan tillbaka - varför utsätta sig själv för något sånt här och ge mer till den som orsakat smärta?
Jag tror fortfarande det är rätt
Och att kärlek är svaret - oavsett om han tar emot det eller inte.
Jag måste kunna svara på dessa frågor och stå kvar i känslan de ger mig för att vara trygg i mitt ställningstagande
Kärlek driver bort rädslan, får smärta att avklinga och sorgen att att blekna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar