måndag 28 november 2011

Omjag ska bli fullständigt fri...

...från mitt medberoende så måste jag vara ärlig
fullständigt ärlig
och jag har en liten sak kvar som jag håller på med - den håller på att tappa sin dragningskraft men jag är ännu inte helt fri från den....
Men jag ska bli - och det kommer inte att dröja så länge till - har tröttnat på den

Det är som ett spel som jag blir intresserad av - kan hålla på med det väldigt intensivt en tid (och haft mycket svårt att låta bli - om jag är själv) men sen börjar jag tröttna och säger till mig själv "varaför håller jag på med det här?" ett tag
Sen bara lägger jag av det....

Och jag är i fasen "varför...." just nu....

Sen hoppas jag att  jag ska vara fri från det och också från bindningar som spel kan ha - allt som binder mig är fel (lika mycket fel som ett missbruk)!

söndag 27 november 2011

Fortfarande lungt...

Ingen mer mailkontakt med gunnar sedan jag skrev sist.
Jag vet inte vad som händer hos honom - och det är något han måste ta hand om själv - men jag kan be för mig själv och för honom ; att vi ska ha förstånd att följa det som är rätt och inte lockas iväg av det som blir så fel.
Han har sina problem - som lockar honom till...
och jag har mina problem som lockade mig att "flippa ut" i mitt medberonde av den värsta sorten.

Jag har ju inte varit sådan innan jag träffade gunnar men medberoendet fanns där sedan jag var barn - men så förrädiskt dolt att det bara verkade som om jag var väldigt engagerad och empatisk/att jag brydde mig om...

Och jag bryr mig fortfarande om - men jag går inte under själv för att bry mig om andra längre!
Inte ens gunnar....

och det är skönt
Det är skönt att det är lugnt - men jag är fortfarande ödmjuk inför det (och hoppas jag inte glömmer bort det) så jag inte ramlar "dit" igen

Första advent - väntan på det som ska komma....

fredag 25 november 2011

Ny vända...

Det är en ny vända i tillvaron.
Jag känner mig fortfarande lugn men har en nytagen kontakt -med gunnar per mail - av ett helt annat slag från min sida i alla fall....
Jag känner mig inte bunden längre - är fri!

Jag säger detta i alla ödmjukhet för jag vet hur lätt jag har haft för att tro att jag har koll på allt
men vet numer att har man (eller i alla fall) jag ramlat dit och öppnat dörren för den värsta sortens medberoende som jag gjorde vill den inte släppa taget frivilligt
precis som missbruket inte släpper taget utan kamp

Hur som helst - jag mår fortfarande bra

I morgon blir det till att ordna med advent här hemma - ska bli roligt

Men nu blir det snart sängen

måndag 21 november 2011

Bra

...än så länge...
har sysslat med något som behövde bli klar - mest hela helgen - och nu har jag lämnat ifrån mig det.

Det kan ha tagit sådan tid att jag kunnat hålla mig lugn - och det visar sig nu om jag är det på riktigt eller om uppgiften ockuperade mina tankar bara.

Men för ett tag sedan hade inte ens det kunnat hända - om jag varit i uppror inombords

Jag är ödmjuk och hoppas på det bästa

söndag 20 november 2011

Äntligen?

Har jag lyckats släppa taget på riktigt den här gången?
Jag är ödmjuk och säger jag hoppas det men jag vet intet.

Att släppa taget betyder inte att sluta bry sig
bara att jag kan inte göra det åt någon annan

Gud ge mig sinnesro
        att släppa det jag inte kan förändra
mod
       att förändra det jag kan
och förstånd
       att inse skillnaden....

lördag 19 november 2011

Nya tider

Jag tänkte bara komma in och säga att allt är lugnt - hos mig - fortfarande.
Jag känner mig ödmjuk inför detta men låter mig också vila i mitt lugn.

Det som var lite lustigt när jag skulle logga in var att jag flera gånger skrev Nya tider i stället för Nya tankar i inloggningen.
Jag vet inte om det är något i mitt undermedvetna som säger mig något - men det kändes ändå bra
fast jag fick en känsla av rädsla också när jag såg det
Det är väl så att allt okänd kan ge en känsla av rädsla - även om man är nyfiken och känner för att jag vill

onsdag 16 november 2011

Går framåt

Jag tror faktiskt att jag går framåt med större säkerhet på min väg.
Mer säker på att inget annat funkar än tidigare

Ödmjukhet - är viktigare än någonsin

måndag 14 november 2011

Så sant som det är sagt

Läste  i Kaelas blogg kloka ord om
Oro
att den inte kan ta bort gårdagens smärta eller lösa morgondagens problem
allt den gör är att stjäla kraften vi har för dagen

Det är verkligen så det har varit för mig - jag har blivit bestulen på dagens styrka och kraft
därför att oron (som jag ibland ordagrant blir påslängd mig emellanåt då jag haft annat - eller till och med sovit när det bara attackerat mig) har tagit så mycket energi
Att försöka hålla borta, att stänga ute, att aggera på

Oron är en av mina största ovänner

Men i natt har jag fått sova gott - hela natten (har varit dåligt med det de senaste nätterna)
och jag tror att det tankar jag tog till mig i lördags verkligen
hjälper mig
ödmjukt tänker jag så

söndag 13 november 2011

Ny äkta tillförsikt?

En ska som jag för det mesta har klarat av att inte göra här på bloggen är att vara "klok och förståndig".
Jag har alltid varit klok och förståndig i alla sammanhang annars - aldrig rört vid det som varit svårt med känslor utan bara med teori.
Om jag skulle ha pratat med någon vän tex så skulle jag bara ha använt teorin - inga känslor alls för jag vill inte verka knäpp inför dem som känner mig
Men det här med gunnar - gjorde mig knäpp och tyvärr så är det väl han som fått se den sidan hos mig
(inte ens här klarar jag riktigt av att "flippa ut" så som jag har gjort när jag skrivit till honom)
men jag har ändå varit ärlig här för jag vill inte heller - om det är någon annan som är i liknande situation som jag - ska känna att hon/han är ensammen i sitt sätt att reagera

Det är knäppt att ge av sig själv och inte känna att det uppskattas
att jag duger inte och min kärlek är inget att ha
att bli lurad - fast man ändå på något vis trott att allt man haft var sant
Kanske var det sant -fast han/hon inte kunde hantera och stå fast i det men det är nog olika från fall till fall
Att jag är så säker på att det jag känt från gunnar är äkta - är för att jag aldrig släppt in någon förut och aldrig trott på någons känslor förr (den allra första killen så hoppades jag att det var sant - men släppte aldrig in honom för jag tordes inte och när det sedan rasade så fick jag ju det bekräftat också)
Den här gången släppte jag verkligen in - och gunnar var/är mitt livs kärlek
Det känns!
Men just nu - säger jag ödmjukt - så känner jag att jag har släppt taget
på riktigt - konstigt nog så tror jag verkligen att jag har släppt taget
kärleken får finnas kvar och min tro på gunnar som människa har jag kvar - liksom att jag är hans vän
men jag tänker inte längre betona det för honom

Idag har jag inte skrivit något till honom - och känner faktiskt ingen som helst lust till det heller
Jag är inte riktigt fri för jag kollar upp något som jag kan (även om det inte alltid ger något) men det börjar kännas som det är mindre intressant också
Låter mig hållas tills jag tröttnar helt
Det är när jag slår mig själv och blir arg på mig själv som jag bli ännu mer "på" än om jag bara är snäll mot mig själv - och säger "det är okej - nya tag nu"

Idag skrattade jag åt en sak i "big bang theori" så hjärtligt så jag blev förvånad själv
Det var nytt sedan nästan 4 år att glädjen kom från hjärtat - har skrattat förut också men det har mer varit utanpå än inombords
KÄNDES FANTASTISKT!
Så befriande - så härligt
Glädjen/skratt var under alla år - från barndommen - mitt redskap för att inte känna av sorg, fruktan, besvikelse, förkastelsen, och smärtan inom mig
och på något vis var det från hjärtat - men när det här med gunnar hände så tappade jag detta
Men jag känner att detta skratt och den glädjen - även om det var en kort minut - kändes mer äkta än det jag hade förut.
Jag struntar i gunnar om jag ska tappa bort mig själv och om jag ska tappa bort Gud för hans skull
då får han vara, göra och tänka vad han vill
Det är han som förlorar mest på det - även om jag kan känna att jag har förlorat en fin människa .....

Detta blev långt
men jag känner mig verkligen lugn - och det är ärligt utan högmod och med en försiktighet för jag vet att jag inte har haft kollen tidigare (flera gånger när jag trott det) men jag ska njuta av det här nu...

Vägen är så stadig att gå på!

lördag 12 november 2011

Jag vet inget längre

....vad som ska hända framöver
Jag trodde jag hade koll för några veckor sedan - så rasade allt
och jag kan säga att jag känner mig sämre än en kackerlacka som kryper omkring och förpestar tillvaron
Visst jag är inte ensam om orsaken men det är ändå jag som gör det - och "andra" verkar normala

Men en sak vet jag - idag hade jag lite nya tankar - eller tankar som jag borde haft för länge sedan men inte klarat av att ta som kanske kommer att hjälpa mig framöver
Känner mig ödmjuk efter den här gången

ska aldrig känna mig tvärsäker längre

men jag är gunnars vän - men bryr mig inte ens om att säga det till honom längre

Jag har bett om förlåtelse för den sista tiden - och välsignat honom in i framtiden ....

ny dag

jag kan i alla fall säga att jag har lugnat ner mig nu - efter dessa dagar av snurr

Jag kom på att allt mitt skrivande bara var ett resultat av att vilja hålla gunnar från mig
jag saknar honom - omedvetet vet jag att han håller sig borta när jag kommer in på känslor och hur jag mår
"jag vill du mår bra"
Det är vad han kan ge mig - inget annat

Jag har saknat honom otroligt mycket - men jag har inte inte riktigt velat acceptera det och därför gömt det inom mig - och i stället tänkt på allt jobbigt med honom och skrivit om det till honom
för att inte be honom komma hit
jag vet vad jag får då - och jag vill inte ha det (i alla fall inte bara)

så ny är jag skyddad
även om jag har berättat det för honom
för han dömer mig för allt jag gör - även om han gör samma sak (men på ett annat sätt - som inkluderar utnyttjande av människor)

Nu är jag i alla fall lugn - jag har kommit på vad jag hållt på med och varför jag mått skit rent ut sagt
och det är lättare när jag vet än när jag inte vill låta mig veta

ska iväg strax - ska bli en fin dag idag - tror jag :)

fredag 11 november 2011

200:e inlägget borde...

...firas
men
jag trodde jag skulle ha kommit vidare och vara fullständigt fri nu
med nya tankar och allt
men de sista dagarna har jag ramlat tillbaka till mitt gamla beteende fullständigt
var högmodig idag och trodde jag skulle kunna skriva om annat i livet - men inte än
men jag vill ändå kalla det för nya tankar
för jag bad i kväll om att bli fri från mitt beteende - som aldrig hade behövt få komma ut i "blom"
blomning är något vackert men det är allt annat än vad det här är

Nu är jag trött och jag känner mig klyvd i mitten - en klok del och en del som är helt trasig som ofta inte vet eller kan stoppa det den gör

Jag har gått för lång tid  med att vara så här - även om jag haft perioder som det varit borta - och det måste ta slut
BASTA!

Varför....

...har jag hållt på och jobbat mot mig själv så länge?

Hade jag bara accepterat att jag älskade gunnar - oavsett vad han gjort -  så hade jag kanske (mest troligt) bara mått bra idag. Inga gungningar fram och tillbaka - och inget massa skrivande till honom (vilket jag gjort igen den sista tiden - fast jag inte skulle. Det var bla därför jag skulle ha den här bloggen ju)

Men det är en skam i sig att älska någon som inte vill älska tillbaka - någon som gör dumt mot dig och någon som inte är ärlig mot dig...
och jag ville inte skämmas för det
men det är inte jag som ska skämmas - det är gunnar för att han gjort som han gjort
för att han inte kan säga nej jag vill inte veta av dig - men stöter bort mig för att sedan komma tillbaka en stund - och utnyttjar min kärlek

Ja men du då - är du så dum att du inte kan säga nej?
JA jag är så dum - eller har varit i alla fall (jag har faktiskt inte kunnat säga nej rent praktiskt - i mina tankar ja men inte praktiskt)
om det nu handlar om att vara dum?
för jag tror inte det handlar om det - det handlar om att jag sett något som faktiskt var bra (men som kamoflerar sig i skit - rent ut sagt - och jag har trott att det bra ska komma till insikt att det luktar illa och böra göra sig ren)

Men ....
...har jag landat nu (hårt på buken visserligen men ändå)?
Jag får inse att min kärlek vill inte begravas - JAG själv går under/kvävs när jag försöker

men jag har inte velat sakna honom när han helt uppenbart hellre söker nya hela tiden ....
det har gjort ont
men det gör faktiskt mer ont att försöka begrava mina känslor!

Inget mer sånt!
Förhoppningsvis ska jag kunna var jag - med mina "dumma" egenskaper och kärleken som bara finns där i hjärtat som en stor sorg i stället för glädje som det hade kunnat få vara.
Men hej, det är ju mig jag pratar om - det har inte fått vara bra någon gång tidigare i livet (även om jag i mig själv ändå varit positiv och varit glad) så varför skulle det få bli det den här gången?

Jag har gett upp!
om mig själv och om mitt liv - och framför allt om kärlek

nu låter jag negativ - men det är snarare tvärt om - jag slutar att försöka helt enkelt!

fredagskväll - och jag ska bara ha en skön kväll - lite plugg och lite mys och bara rå om mig själv
härligt!
Det är sant - jag känner mig trygg!
jag är på vägen fortfarande trots att jag känt mig bortkommen

 jag har känt mig "vilse i livet" de senaste 4 åren
men tror faktiskt att jag börjar vara bara "i livet" i dag

Idag har hjärtat segrat - igen

Jag hade bestämt mig för att begrava mina känslor för gunnar.
Men mitt hjärta vägrar att bli begravt.
Jag accepterar detta!
Inte för att det ändrar min situation - jag kan fortfarande bara vara gunnar vän i nuläget och där för jag väl stanna antar jag...
ge upp inför allt - situation, hans val och mitt hjärta

men hur det än är så vill jag från och med idag
skriva om något annat (åtminstonde också) än detta om gunnar

Jag får vara försiktig dock - vill inte riskera att bli igenkänd så jag kan inte gå in för mycket på mig själv och detaljer i mitt liv....

Idag är i alla fall fredag - i morgon är det helg
Har dock fullt upp....hm...

torsdag 10 november 2011

ARG

I kväll är jag arg
Arg för att jag låtit mig själv luras ut ur mitt gömme
    och tillåta mig själv bli sårbar...
för vad?
För att bli sviken och hånad?
För att få beskedet att jag inte är nåt att ha
     att min kärlek inte duger?
För att dömmas av den jag älskar
      för att jag inte kan hantera den situation han skapade
     fast det är han som har väckt något som kunde ha fått vara
eller förintas utan att ens ha blivit berört
För att dömmas av mig själv för vad jag gjort
Jag är arg så jag gråter
    och vet inte hur jag ska komma ur det här
när kärleken inte vill slockna

Dömd av av den älskade, dömd av "människor" och dömd av förståndet
   förödmjukad så in i märgen
ändå vill inte hjärtat ge upp
   eller acceptera att det gjorde fel som släppte in den älskade!

tisdag 8 november 2011

Inte mycket att säga idag

...men...
jag har gungat fram och tillbaka rejält sista tiden - och det har varit tungt
men på något vis så känner jag mig trygg nu

Trygg inom mig!
Jag kände mig trygg i mitt beslut att jag är gunnars vän - och det fortsätter jag att vara
Beslutet står kvar oavsett.....
Men tryggheten kändes liksom mer som att jag förlitade mig på att "stenen som jag såg under vattnet verkligen är så stor som den ser ut så den bär mig"
men nu är tryggheten mer som att ha "kommit hem efter en hel dag i snöstorm och bli inlindad i en filt och få en kudde att ligga på i värme"

Jag vet inte varför faktiskt
jag borde känna mig rädd - om jag ser på situationen men....
trygg (låt det fortsätta vara så, snälla Gud)

måndag 7 november 2011

Det gör ont

Att behöva ta tag i mina känslor
min sorg
min smärta
min besvikelse
min känsla av att vara ensam
min längtan

Jag har aldrig gjort det - eller fått göra det

Jag vet att jag har skrivit - och antagligen är detta ett sätt - för att komma bort från känslorna
att intelligentgöra dem - men inte känna dem

Jag har flytt från dem - på många olika sätt - bla långa cykelturer på nätterna
Jag har förnekat dem och stängt in dem djupt inne i mig

Jag förstå att när allt "brakade" med gunnar så kom hela mitt livs känslor över mig (då de negativa för det var de som inte fick finnas eller synas) tillsammans med de känslor jag hade för tillfället
Hur skulle jag orka allt det?
Det räckte med känslorna angående gunnar

men jag tror jag har sorterat upp känslorna - och "förritidenkänslorna" (de som kommit upp) är nog avklarade på det sätt som jag kan göra - se dem, känna dem en kort stund (för nu är det som hände långt förbi) och lagt dem i sitt respektive "fack"

Nu är det dags för känslorna angående gunnar
De som var ända från början - för jag har verkligen varken velat se dem eller acceptera dem
Jag har bara velat visa......att de inte behövs - att allt ska ordna sig....

Inget är ordnat än - och skulle de ordna sig så måste jag ändå ha tagit tag i mina känslor för att inte ta med dem i fortsatt till

Men som jag skrev i förra inlägget
Jag har gett upp.....nästa alla, som jag vet om, som mött en man med liknande problem  har fått ge upp
eller har det gått för lång tid så de gett upp innan han kommit till insikt (fullt ut)
De har bott tillsammans och han har sagt att han inte vill jobba för dem...
"min" har bara rymt - från mig - (även om han kommit tillbaka rätt så lätt efter ett tag) och det är bara mitt fåfänga hopp som gjort att  jag har trott på att det kommer att ordna sig
Antagligen skulle alla som kunde se utefrån säga att det inte finns en chans att han alls bryr sig om mig
Men jag har bestämt mig för att inte följa reglerna utanför mig - därför de funkade inte på mig
Jag har gjort alla fel man kan tänkas göra - enligt "utanförreglerna" så enligt dem borde det inte heller finnas någon chans
Jag kan inte spelets regler - och jag vill faktiskt inte lära mig dem
Jag är hellre själv - än spelar dem!

Jag har gett upp - men inte bommat igen (det är antagligen därför det gör så ont)
går min väg - ser rakt fram
Jag kommer att komma ur ur skogen ....

lördag 5 november 2011

Ge upp men....

....bomma inte igen!

ord som kom till mig för en liten stund sedan

Helt klart för mig:
Jag ska släppa taget - men inte bygga upp en mur som inte går att ta sig förbi....

Jag måste låta mig själv känna - och bestämma mig för att jag orkar ta tag i sorg, besvikelse och känslan av att aldrig betyda någonting speciellt för någon
Det är den sista känslan som både fått mig att stöta bort gunnar - och att försöka att få allt att funka

Det ena för duger inte jag så ska du inte tro att jag bryr mig heller
och det andra för att jag känt och sett hans kärlek fast han inte kan/vill/vågar stå för dem

Jag är bra som jag är
Jag duger som jag är
Jag är speciell precis som jag är - om inte någon (gunnar) fattar det så är det deras förlust
Jag älskar mig själv som jag är - även om jag alltid fått kämpa för att våga stå för det

Sluta kämpa för att andra ska se att du är bra, att du duger, att du är speciell och att du är värd att älska!
Kämpa för att må bra med dig själv - även om du inte har någon med dig

Jag tror Gud vill att jag ska
Ge upp men inte bomma igen - inget är omöjligt för honom
Jag ska gå på min väg och bara följa den så som Gud vill och lita på att allt blir bra - på ett vis eller annat
Sluta kämpa men stäng inte igen heller

Såg precis en bild framför mig: en affär där affärsägaren är så glad för sin affär och angelägen efter att få in kunder så han går ut och försöker med alla medel att få in kunder i sin affär - han möter dem, han visar intresse för dem och han talar om vad de kan få och hur billigt de kan få den vara de behöver - men ingen vill gå in därför de känner sig rädda; vad vill han? varför är han så angelägen? är det dåligt det han har? så de går bara förbi och fnyser åt mannens vänlighet.
Till slut går han in i affären börjar tänka att han får slå ihop för det här kommer inte att gå...
Släpper tanken på att ha affären för kunderna som han vill nå är ändå inte intresserade - då helt plötsligt hör han någon röra sig i affären och han kikar upp men tänker att personen han ser gått fel och struntar i honom. Men så hör han honom ropa och samtidigt så kommer en kund till in....
Affärerna börjar sätta igång - och han får behålla just den affären han har (inte en annan)

jag tänker inte ta det till mig som ett hopp .. jag har släppt hoppet....men för Gud är allt möjligt

och

det kommer att bli bra för mig - på ett sätt eller ett annat

Har släppt taget - måste låta mina smärtor finnas - men bommar inte igen....
går på min väg.....

Lurar mig själv?

Jag har skrivit att jag känt mig avslappnad - men försöker jag bara lura mig själv?
I så fall är det väl så att jagbara låst in mina känslor för gunnar och inte gjort mig av med dem?

Det är tredje morgonen som jag vaknar och det första jag tänker på är gunnar - och det som hänt och även som tankar inför vad som komma skall...
Jag har vetat om detta igår när jag skrev men ändå inte tänkt på det när jag skrev

Jag vill helt enkelt bara glömma och låtsas som gunnar och det mellan oss inte funnits - klippa av allt som ändå bara ger sorg - jag måste inse att jag inte kommit längre än så
jag vill/kan fortfarande inte ta hand om mig själv när det gäller mina känslor, innersta tankar och behov, utan vill/försöker fortfarande gömma dem ....

Men ändå har jag tydligen kommit för långt för att klara  det ändå....

Fyll sprickorna så kommer det stå stadigt - gammal kärlek ger inte upp...?
jag vill inte mer!
Jag är slut och jag är knäckt!
Jag vill bara glömma - helt enkelt få en minnesförlust på dessa år så att gunnar aldrig kommer att kunna komm fram från någon "hårddisk" alls - helt "konfigurerad" på den biten

nu ska jag försöka sova en timme till - för jag vaknade så tidigt och låg och vred mig och kunde absolut inte somna - men nu känns det som jag kan det
är det sant så vet jag att jag ska kliva upp mycket fortare nästa gång

fredag 4 november 2011

Som när någonting har dött...

så har mina känslor varit i dag.
Nestämd men så full av frid på något vis ändå.

Jag har verkligen dödat eller "låst in" mina känslor till gunnar
de får inte finnas längre...

Jag vet inte om jag verkligen dödat dem - eller om jag bara låst in dem
men är det det sista så kan det bli katastrof framåt i tiden im de vill ta sig ut igen och ingen gunnar finns där att slösa dem på....

Men jag tänker inte oroa mig - utan bara vila för jag är äntligen avslappnad
även om sorgen över någon död finns inom mig

går på mig väg och ser ingenstans mer än rakt fram - utan att egentligen se något.

torsdag 3 november 2011

Laga sprickorna så....

...kommer det stå stadigt.

jag läste nyss ge inte upp om det förhållande som fått sprickor - för kärlek välter inte så lätt.

Funderar på om det är en uppmaning till mig - något Gud vill säga mig - eller om det bara är något som vill locka mig tillbaka till en kamp som jag aldrig kan vinna...

gunnars och mitt "förhållande" har inte bara några små sprickor - de är så djupa så jag undrar om det finns något kvar mellan sprickorna...

Jag kan inte vilja - om han absolut inte vill/vågar/kan

Den sista händelsen - tog nog död på min vilja också så jag vet inte om det finns något kvar....
nej, faktiskt så känner jag den här gången att det får vara
han kan hålla sig där han är - eller snurra runt med en massa andra bredvid den han valt
men jag vill inte längre bry mig...

Ärligt har jag trott att han skulle våga närma sig mig - sakta men säkert - för jag har verkligen känt hans kärlek och jag har sett den i hans blick...
men hans rädsla för närhet är för stark ...det handlar inte bara om missbrukets tjusning i att få kickar....

och nu är inte jag intresserad längre!

Jag vet inte men jag tror det skulle mycket till för att det skulle kunna ske nu - efter detta....

Men jag har sagt - och jag står för att jag är hans vän - om han behöver en vän som han kan vara ärlig med (och inte vill försöka manipulera)
men jag tror han är för rädd för det med - i alla fall i nuläget....

Han var mitt livs kärlek - och han kommer att alltid ha mitt hjärta hos sig men....

Vill Gud säga mig något med den där texten jag läste så får Han verkligen - ta hand om det...
Jag har gett upp!
Känns konstigt att säga det - utan att få stora skälvan för förut när jag sagt det har jag ändå tagit tillbaka det i hjärtat (men inte nu - det känns bara lugnt)

På ett sätt är det tråkigt - för det hade varit roligt att få vara en av dem som lyckats komma under skalet/masken på en relations/sexmissbrukare - och få honom/henne att våga älska utan att fly....
men på ett annat känns det bra - därför jag har kämpat i så många år ....(även om han flytt och kommit tillbaka gång på gång)

Idag

Jag vaknade utan att känna av mitt hjärta.
Det känns som om jag under natten har packat undan det till sist i alla fall

Så mycket har hänt - och jag har fått så många "smällar"

Det sista blev kanske för mycket för att orka försöka jobba vidare på mig - med hjärtat i bröstet

Jag har känt gunnars kärlek - jag har aldrig känt kärlek tidigare - men aldrig fått den
Andra har fått det jag velat ha - fast han sagt att de inte var något för honom egentligen

Nu är hjärtat borta!
Undrar om jag vet var?

Jag känner att jag vill inte gå mitt resterande liv utan mitt hjärta
men jag orkar inte känna mer - varken kärlek eller smärta/besvikelser
Jag har gjort som jag gjorde när min pappa försvann och jag inte orkade mer - jag stoppade undan det

Just nu känner jag ingenting
och jag vaknade så

onsdag 2 november 2011

Man älskar trots att

Lånar av kaela ...för jag hoppas att jag inte stjäl när jag skriver in något jag sett i någon annan blogg men det var så bra att jag behövde få sätta in det hos mig också:

"Man tycker om någon därför att - man älskar trots att"

(Henri de Montherlant)

Har tankarna stannat i huvudet?

Är det så att jag lurat mig själv?
Att jag tror att jag känt/sett gunnar fast jag inte alls har gjort det?
Har jag hindrat mina tankar/erfarenheter från att komma ner till hjärtat?
För att det gör för ont att tro att gunnar verkligen bara är en skit och inget annat?
Är det så?
Har jag helt enkelt inte haft någon insikt?

Ska jag äntligen inse....?

Eller är det enda jag ska klara av - fullt ut - att göra, "släppa taget helt"
Hur gör jag det?

Jag står kvar ändå som hans vän - därför jag tror att det är rätt!
Även om det blir som med en del andra på avstånd.

tisdag 1 november 2011

Behöver få ur mig någonting....

...men vet inte vad exakt...
Jag känner mig ledsen - tom - fri - men mest bedrövad

Jag känner mig så ensam!

Jag har inte gjort fel som vill fortsätta stå som gunnars vän - men han får faktiskt inte utnyttja min vänskap

och just nu har jag bara lust att slå honom med något hårt i huvudet

arg - men jag vet inte hur jag är arg
jag märker ju att mina känslor aldrig fått fungera - och det gör ont just nu inom mig - men jag vet inte hur jag ska hantera dem

BEhöver - det vet jag - ett ärligt samtal med gunnar
men jag kommer inte få det - det gör mig frustraherad
det känns som blodet stasat sig i kroppen

Bara för någon vecka sedan kände jag mig stark och klok
och jag vet att jag ska hålla ögonen på vägen och inte känna mig dum.
"Där fick du allt som ville vara gunnars vän minsann" hör jag i huvudet
och det spelar ingen roll att jag vet att det är rätt - det är jobbigt att höra den rösten

jag ......
vad ska jag göra just nu?

DEt är jobbigt att älska men veta att jag måste låta bli den tanken (och ändå sa har jag gjort det)
Att besluta vara vän - när man blivit illa behandlad - är ännu jobbigare (även om det både känns bra och är det rätta för mig)

Att inte få det jag behöver är hemskt

nu har jag satt fingrarna på tre saker som gäller för min smärta

jag slutar där!

Tom

Jag känner mig tom!

Har kanske äntligen vågat stå - fullt ut - för mig själv.
Fast jag trodde det tidigare också.
Men det är nog som med alla andra typer av relationer jag har haft (och fått avsluta) att jag aldrig riktigt, riktigt stod för min gräns när den andra personen tog ett steg för nära eller knuffade omkull mina "staket".
För när jag verkligen stod för dem så gick det inte längre att dessa människor i mitt liv - för de ville ha mig på det vis som passade dem.
Jag är fortfarande deras vän men de får inte längre nytta av min vänskap - och absolut inte utnyttja den.

Det är dött nu!

Jag känner mig tom - för är det som med alla andra som inte ville ha MIG utan det de kunde ta så är allt (äntligen?) över och det här har varit mitt liv i så lång tid (flera år) nu....
Känner mig tom
men

Jag känner mig också fri!

För jag står kvar där jag stod - där mitt beslut var - innan min sista lilla "snurr"
och på ett sätt är jag tacksam att den "snurren" fick dyka upp nu - medan gunnar var kvar - så jag visste att JAG inte var klar med mig själv....

Ledsen - tom - fri!