Gunnar

Varför kallar jag gunnar för gunnar?
gunnar är min enda riktiga kärlek. Den första som jag öppnat mig för och verkligen gett mitt hjärta till och på det viset är han min första (riktiga) kärlek.
gunnar har varit den första som gett sig själv till mig (men han har varit för rädd för att låta mig behålla det jag fått) det vet jag och har känt och det kan jag inte förneka
Jag har haft ett par förhållanden tidigare varav ett av dem var ett långt förhållande/äktenskap (det har jag skrivit tidigare) men jag gav mig aldrig till honom(dem), öppnade mig aldrig för honom (dem).
Jag visste att han (de) inte heller gav sig själv till mig - inte i någon bemärkelse - och jag både kände och visste att så var fallet.
Gunnar var min första ungdomskärlek/förälskelse när jag var i 13-års åldern. Men det var på avstånd. Även om vi umgicks och pratade med varandra några veckor ett par gånger om året var det inget som hände mellan oss. Jag hade aldrig vågat för då hade jag blivit "synlig" och jag hade antagligen också blivit retad så jag blev knäckt av min mamma (och troligen hade hon dragit med min syster också). Det var med andra ord ingen jag gav något av mig själv till - men det var ändå min första "kärlek" i ett annat perspektiv än denna gunnar.
Det är bl.a.därför det känns bra att benämna gunnar som gunnar i min blogg