måndag 31 oktober 2011

Spelets regler

Jag har aldrig kunnat spelets regler - det som folk kan för att träffa en partner att bli hop med.
Jag har aldrig fått med mig - hur man gör eller inte gör

Mamma sa att jag var taskig mot killen om jag inte gick hela vägen om han ville - om jag en gång börjat kyssas eller kela lite
Hon vräkte ur sig det ena mer eller mindre fula sexuella antydningarna över mig efter det andra - inför andra och gjorde mig så generad - och hon lät mig utnyttjas
Min mormor talade om att man skulle akta sig för sjuka pojkar för pojkar ville bara en sak - som hon visserligen inte talade om vad det var men som ändå fick mig att bli "rädd" för killar (speciellt i kombination med vad mamma gav mig för insyn)

Mamma hade ingen man - men många män på besök (vet inte om det var något sexuellt med i de relationerna) men med tiden förstod jag att hon var älskarinna åt en av dem.
Min mormor var riktigt dominant mot sin man - som visserligen inte var en toffel men som ändå lät det passera om det inte var riktigt viktigt för honom.
Jag såg bara en av mina kompisars föräldrar som hade ett "bra" förhållande - men där hade honom social fobi så det blev ändå inte ett jämt förhållande.
Andra kompisar hade pappor som antastade mig (och andra)
Mammor med spelmissbruk
Hård pappa och mamma som ville vara finare än andra
Mamma som låg hemma och "knaprade" piller och en pappa som söp (men skötte försörjningen)
etc

Var skulle jag lära mig spelets regler?
Den sociala färdigheten att umgås normalt med med killar som kunde bli potentiella partners
Antingen vara jag kompisen, eller någon man såg som sin syster
Annars var jag den tjejen som var bra att ha som ställföreträdande mamma/omvårdande för de killar som ville ha sådant (jag nappade aldrig på sådant för moderlighet är inget jag har ork med länge)
annars var det killar som ville styra mig, svartsjuka och försöka att bryta ner mig (det funkade inte heller när det blev för uppenbart - dessutom tål jag inte svartsjuka för jag är inte sådan i mig själv heller)
Eller också var det killarna som trodde att jag bara var att ta på, trodde de kunde ha sex med hur lätt som helst - eller betraktade mig som "sex" - det var inget för mig heller!
Så när jag tror mig finna en bra kille - och talar om att jag kan inte spelets regler jag är bara jag - "tycker du nåt är konstigt fråga/prata med mig men håll det inte mot mig" - så säger han "vad skönt - det är bara jobbigt att hålla på med spel"
Så var han den som spelade mest av alla - och han spelade bara för att ta men aldrig för att få eller ge...
Och jag blev svartsjuk - det som jag hatar!
Men det har släppt - även om jag kan känna mig ledsen för vad han håller på med

Men nu har jag varit väldigt tydlig - inget spel alls - en gräns som inte tål att klivas över
Jag är din vän - men håll dig där du får vara i min vänvärld!

söndag 30 oktober 2011

Frustration

gunnar är ledsen för att han gör det han gör - men förnekar att han förstår vad jag menar

Det är som vanlig - han gör, vet om det men vill inte kännas vid det även om han säger att han är ledsen för att han gör det han gör

Det gör mig frustrerad för det lägger över en "dumhetsstämpel" på mig - dvs jag inbillar mig det hela

Min mamma var så också - det var mitt fel det som hände oavsett om hon hånade mig eller slog mig och jag skulle bekräfta för henne att det var mitt fel och hon gjort rätt...

Förvirring/förbryllad i det för jag vet inte hur jag ska hantera detta -
Jag vill ha upprättelse för att jag blir illa behandlad - inte fördummad
men hur kan jag få det?

Förvirring/förbryllad var lika med "gör ingeting" så jag tänker inte svara gunnar (och hoppas att jag inte låter det han skriver provocera mig att ändå göra något)
Jag vet inte varför jag har så svårt att "sitta på mina händer"

Det som är tråkigt är att han har nonchalerat mig - varit med sin sista ....  hela helgen och troligtvis kunnat släppa alla tankar för att hon uppfyller honom nu -  och jag har blivit ledsen för att jag tappat kontrollen och låtit honom provocera mig med sin "oskyldighetsfasad"

Jag är tvärsäker på att det är rätt att jag ska vara hans vän
och jag tror att det är för min skull mer än för hans - för det är bara då jag kan se hur långt jag kommit med mig själv.....så jag står kvar för min skull
har vi tur så är det för hans skull också - men det visar sig....

förvirring/förbryllad = gör inget!

lördag 29 oktober 2011

Förbryllad?

Förbryllad betyder stå still!!!
Gör ingenting!
Varför har jag så svårt att komma ihåg det?

fredag 28 oktober 2011

Sur på mig själv

Gick så - om inte fullständig så ändå för mycket - in i mitt gamla beteende igen.

Jag skulle inte ha skrivit om vad jag undrade - till gunnar - det var bara dumt!
och när jag skrivit och han svarade måste jag förklara mig
VARFÖR måste jag förklara mig - det är hans beteende som gjort att jag hamnat i misstankarnar

men jag är ändå glad att jag fick se hur jag gjorde - och hur jag innan skrev här och skulle verka så förståndig inför mig själv - och ev. bloggbesökare...

Jag är bara ledsen att jag behövt gå igenom den här fruktansvärt förnedrande tiden - förnedrande därför att JAG inte var jag, att jag blev något som jag inte riktigt kan stå för - och som inte ännu riktigt velat släppa
Helt uppenbart - efter den här sista vändan
Jag tror inget skulle kunnat hindra mig heller - för när jag tror mig vara förståndig då vet jag bäst i alla fall ...och "trampa på"

Nu är det tyst - och det får mig att känna mig förnedrad
men jag är själv orsaken till förnedringen ...

Varför skulle jag säga det som jag funderade över
Jag har ju sagt att jag är gunnars vän - oavsett vad han håller på med -
Låt då honom stå för det han gör!!!
Ta inte ansvar för andras (i detta fall gunnars) handlande!!!

GRRRR

jag tittade på/gick för nära skogen - och fastnade på någon gammal gren (känsla) och fattar inte det utan kikar lite mer på den - så var det kört

nu måste jag tillbaka till vägen igen

jag har rivit mig på en del grenar och sly och har skärsår - men de är inte så djupa
men de svider illa

Nya tag

torsdag 27 oktober 2011

Nu så..

....han hörde av sig i natt
Ledsen för att jag var fundersam. tråkigt att jag funderade sa han (att jag undrade om han var rak)
Jag hade ju inte behövt skriva något - speciellt efter som jag egentligen inte bryr mig
Gammal vana antar jag
Vill visa att jag har koll kanske - dumt!

Jag menar inte att det är dumt av mig att inte "svälja med hull och hår" det han gör och säger - erfarenheten säger att jag inte kan det - men jag behöver inte visa det - bara dumt!
Nog om det nu....
Dum grej egentligen - men nu ser jag att jag också ramlar tillbaka i gamla hjulspår (även om det är i mindre skala - skönt att se mig själv faktiskt!)

onsdag 26 oktober 2011

Än så länge...

...har jag inte hört något från honom.
Så som han var igår borde han ha hört av sig
Jag skrev ett mail - som var fundersamt men inte avståndstagande.
...har inte hört något som sagt...
varken av egen kraft från honom eller som svar på mitt lilla mail.

men än så vet jag inte om det var som vanligt - fast annorlunda - eller inte...men jag har inte hopp om annat även om jag inte tänker bestämma mig för att det är så
Det gör inget!
Jag förväntade mig inget - och då kan jag inte bli ledsen eller må dåligt heller...
Dagen har gott och jag har mått bra
kvällen har gått och lika nu - dessutom har jag fått en del gjort som behöver tankeverksamhet
så tankarna har ju inte kunnat flyga som de velat

Nu blir det en god natts sömn hoppas jag
trött som bara sjutton

Det visar sig men...

...det slutade med att det verkar som att gunnar betedde sig som förväntat
Bara på ett nytt sätt.

Om det nu skulle visa sig att jag har fel - DÅ blir jag fundersam igen ...

Skönt att jag bara väntade - för jag känner bara "jaha han är kvar....inget hos honom är förändrat"

På sätt och vis känns det bra för då vet jag att valet han gjort inte är ett val - ännu en gång....

Men det känns ännu bättre därför att jag inte är med på hans karusell den här gången.
Denhär gången står jag bara på sidan om och tittar - men jag tröttnar fort.
En karusell snurrar bara runt - den gör inget nytt - och en vuxen karl som hellre vill sitta på den än att komma ner från den och leva på riktigt är inte så intressant faktiskt.

Jag förstår honom på ett sätt - för känslor kan vara jobbiga och då är det lättare att sitta på en karusell och bara känna snurret som får en att inte tänka på annat

MEN.....man lever inte då - inte på riktigt....

tisdag 25 oktober 2011

Förbryllad

Fundersam - vet inte vad som händer just nu.
                                       gunnar - beter sig ???
Vill inte tolka eller lägga in något som inte finns - inte heller stöta bort - men något han gjort är oväntat.

måndag 24 oktober 2011

Förståndig och klok

Den här bloggen visar säkert att jag inte är så klok och förståndig som man "borde" vara enligt reglerna för det här med relation till relations- och sexmissbrukare (eller missbrukare över huvud taget) och kanske inte heller för någon som hamnat i medberoendets värsta "snurr".

Men det är så jag varit hela mitt liv - klok och förståndig - gjort som man bör och inte som jag känt - ALDRIG SOM JAG KÄNT!
För fy om jag låtit mina känslor få finnas - då skulle jag krossas som en liten skalbagge eller något annat skadedjur....
Jag lärde mig tidigt att vara förståndig och inte låta någon se eller uppfatta hur jag hade det, hur jag mådde, hur jag kände eller vad jag behövde...

Och jag startade upp min smärta med att vara förståndig och klok
Inte låta gunnar få se eller förstå allt för mycket hur jag kände eller mådde....
Sen exploderade jag - och gunnar fick ta allt (även sådant som inte var hans att ta).
Men utåt sett - fick ingen veta inte ens vad jag varit med om - men gunnar fick allt...

Jag skulle vara klok och förståndig - och betedde mig som en galning som borde låsas in
och gunnar fick ta allt - per mail mest - men jag betedde mig så fruktansvärt knäppt men jag gjorde det bara så att jag visste (nåja - Gud också förstås) och jag skämdes för mig själv...
men ingen skulle veta - jag måste åtminstone verka klok och förståndig

Till slut orkade jag inte och har berättat. Mest om mig själv hur jag betett mig (bara lite om gunnar för att de som fått veta ska förstå varför jag betett mig så - utan att anklagan ligger på gunnar)

Till slut vågade jag börja skriva blogg - och jag tänker inte låtsas vara så klok och förståndig som jag "bör" vara. Jag tänker skriva som jag tänker och känner - och vad jag behöver.
För får jag inte det så kommer jag aldrig att bli fri från mitt medberoende. Det låg alltid i att andra skulle komma först - och sedan och även därefter - men jag aldrig!
Nu - åtminstone här på bloggen kan jag vara jag fullt ut - och det tänker jag vara
klokt eller dumt
förståndigt eller knäppt
som jag tänker, tycker och känner!

Landat (?)

Det är lugnt!
Bra?
njaej ...men lugnt och stabilt ...

Det är inte som jag vill...
...men kanske som det ska vara - i alla fall just nu....

Jag står fast och stadigt i mitt beslut hur som helst
jag är gunnars vän - men stopp där - för nu

Finns inget mer att säga!

Jag är bara lugn!

lördag 22 oktober 2011

Min känsla när jag är med gunnar

Under hela mitt liv har jag aldrig känt som jag känt med gunnar. Och jag tror inte jag gjorde det utan att det fanns/finns äkta gensvar.
Jag kan inte tro att jag alltid förr - även med andra som haft beroenden - skyddat mig själv från att känna något eller låta dem komma för nära och nu skulle bara släppa taget om det inte fanns något äkta.

fredag 21 oktober 2011

lugn men med sorg i hjärtat

Det är en ny början - absolut - jag kan känna sorgen djupt i mig, tyngd av den men springer inte längre för att få stopp på den - men jag spänner min käkar så jag har ont i huvudet - och det är inte bra - inte bra alls!
Jag vet inte varför jag spänner dem - för jag vet ju vad allt handlar om och varför jag känner sorg - är det något annat (något barndomsminne) som vill fram och "lilla jag" vill inte att jag ska få se det?
Hon har gömt undan mycket  i mig genom hennes år - och vad hon mött - och massor av det har jag fått vara med om under den här tiden - när jag blivit så rädd för att förlora gunnar

Jag hoppas att jag ska kunna övertyga henne om att jag kan hantera det - även om jag tappar taget ibland ännu.
Hm

bra bra bra dag - hittills

Men nu är jag trött.
Jag vaknade ju av en dröm vid halfyratiden i morse och kunde inte somna om på ett par timmar - så det fattas några sömn där.
Men dagen har varit bra - jag har emellanåt känt mig riktigt glad (lycklig?) och det har varit så skönt

Det är inte sagt att det är slut med sorg - men allt är bra

Gud har allt i sina händer - och han vet vad som bör hända och tillåter inte något som inte bygger upp - även om det ser ut som det rasar för oss människor...

Jag har önskat gunnar en fin helg - inget svar (men jag räknar inte med något heller)

Den här vännen tänker lägga sig och sova nu....

Ny dag - ny början för mig!

"De saker du är rädd för är omöjliga att besegra - inte pga vad de är utan pga din uppfattning om dem"

Jewel Kitcher

Idag känner jag mig lugnare inombords. Den sista veckan har varit jobbig - och jag höll på att glida iväg i mitt medberodende igen - men jag stoppade det.
Med Guds hjälp och vänner som bad för mig...
Min vilja ville inte glida iväg heller - även om det var en stark dragningskraft som försökte få mig dit men (även om gunnar kanske tyckte att få några mail igen var samma sak som tidigare - men de var mer logiska och klara den här gången - och jag kunde få slut på det hela det var inte maniskt skrivande - och den skillnade kan ju bara jag känna)
Jag känner inte heller smärta eller egentlig sorg just nu på morgonen - jag känner en frid och ett lugn som jag inte känt på ett tag.
På ett sätt är jag glad för då slipper jag det men på ett sätt är jag lite rädd för igår så kände jag mig som två personer - en mådde skit och den andra mådde bra. Jag är rädd att den som mådde skit har gått och gömt sig - och i så fall är jag tillbaka till den jag var sedan barndomen.
Men jag hoppas att det inte är så....jag hoppas att han/hon bara tog på sig uppgiften att gå ut med soporna till källsorteringen så de fick komma dit de skulle.

Jag tror att mitt bestlut att stå kvar i att jag är gunnars vän - oavsett vad han väljer, gör eller inte gör, vad han känner, tycker eller om han inte bryr sig - är rätt och det är en del i att jag nu mår bra och kan känna lugn och ro.
Det är mitt beslut - och inte baserat på gunnar!
Men det är också det som gjorde mig orolig för jag prövades väldigt mycket i det beslutet den här veckan om jag kunde stå kvar i det eller inte.
och jag prövades verkligen i mitt uppsåt i varför jag ville vara hans vän...
Beslutet var inte grundat på att jag ville uppnå någonting - det var grundat på kärlek till en människa.
Det var inte beslutat på kärleken till en man som jag önskar ha i mitt liv...
Det betyder inte att jag inte vill ha honom i mitt liv - eller att jag inte älskar honom..

Men idag är det en ny början - på en tryggare plats!
Det blir en bra dag!

torsdag 20 oktober 2011

Lugn och ro

Jag har fått ro - men känner mig inte glad
Tänk vad konstigt att en stadig balans kan bli så i obalans i ett nu.
Men jag tror jag fått tillbaka balansen - men går med sorg i hjärtat.
Troligen var det tidigare bara något jag inte tog tag i - låtsades som det inte fanns - och nu får jag göra det mot min vilja (den omedvetna viljan styr mycket mer än jag tror)
Jag biter ihop tänderna för att hålla mig själv i styr - med min sorg - är rädd att isolera mig som jag gjorde förut när jag blev ledsen även om jag inte alls är lika nu som då.

spelar denna för lugn och ro - och stadig balans i min  vänskap - till gunnar

Jag vill inte att något mer - som jag kan få veta - ska få mig ur balans
Det ÄR gunnars problem - inte mina - jag har inte sökt dem (jag sökte att få älska och bli älskad inte komma i problem) och behöver inte bära dem.
Jag dömer inte honom - han har inte haft förmåga att hindra det ....

Jag vill bara säga...

jag är inte besviken på gunnar - inte denna gång - jag hade bestämt att jag var hans vän
jag hade inga förväntningar - men jag kände att jag denna gång inte klarar av mer....
Jag vill ha mer - inte mindre - och han kan/vill/känner inte det samma...

Så jag måste säga att jag önskar honom lycka till
Jag är hans vän - och det kommer jag fortsätta vara

Jag älskar honom - och det skäms jag inte för
För jag kan älska - trots allt - inte pga allt utan trots allt
Jag har trots allt fortsatt se mannen gunnar: inte hans utbildning eller jobb - inte hans ekonomi eller egendom - inte hans kläder eller prylar
De tillhör honom - och jag tycker det är okej - men det är honom jag brytt mig om...

Trött - och ledsen - känner mig ensammen - men jag kommer att
stå fast i min vänskap - oavsett

Känner mig lite bitter - jag måste erkänna det
bara pga att jag trodde att det äntligen var min tur....
men det går över - bitterheten alltså - för jag är inte så lagd

Funderingar inför en dag - efter strid...

Vaknade före väckarklockan.
Just nu känner jag mig utvilad men inte helt lugn.

Jag har lagt ner/släppt  allt men känner mig skakig och rädd.
Inte rädd som här om dagen utan rädd för jag är på ny plats - ett nytt rum/krön har kommit och jag vet inte vad jag ska få möta den här gången. Och det är en ny erfarenhet att inte vara som i beredskap hela tiden - det är som när musklerna varit spända en längre tid och man får slappna av och de börjar skaka.

Den här gången inser jag verkligen att det är så - förut har jag på något vis, mer eller mindre, trott att jag kunnat styra eller veta vad som kommer - men den här gången är jag verkligen helt nollställd.
Vilket troligtvis är bättre - för det finns ingen anspänning i mig (varken negativ eller positiv) så smällen som kommer blir som det blir. Så många smällar har jag fått att det är mer eller mindre förväntat även om jag inte vet hur den ser ut eller försöker forma eller hindra den.
Jag är inte lika mycket uppe i varv men känner mig ledsen - just för att jag slutat, fullständigt,  att försöka se vägen ut ur tunneln/skogen.
Det konstiga är att Gunnar känns både så väldigt nära - men samtidigt så långt bort
På det viset är det väldigt mörkt - för det är som om jag känner hans värme och kärlek men jag kan inte höra honom och jag kan inte ta på honom

Jag hoppas inte på någonting längre - det är borta - men jag är fortfarande kvar i den här skogen/tunneln och får fortsätta där tills jag kommer ut på min gröna äng och kan få vila fullt ut...
Efter det kommer säkert en nu väg men jag hoppas den ska vara mer fridfull än de vägar jag fått gå hittills i mitt liv...

Jag tror det blir en bra dag i dag
och jag står kvar i att jag är gunnars vän - hur det än ser ut!
Jag känner mig trygg i det - även om jag kommer få skit för det men det visar sig.

tisdag 18 oktober 2011

Det är som en fälla i full "indiana-Jones" stil....

När jag gick in i det här förhållandet med gunnar - och släppte ut mina känslor och gav mig honom min tillit och mitt hjärta - så var det som jag gick in (med honom) i en öppning där det innanför såg ljust, varmt og gosigt ut.
När jag kommit in en bit i den här öppningen så ville jag in lite till - och när jag var där så slog först öppningen igen och sedan ganska på en gång en "dörr" till.
Och just då så kändes det bara bra men sedan kom jag längre in och helt plötsligt hade en dörr till slagit igen bakom mig och när jag tittade mig runt i det rummet så var det kallt och ensamt (för gunnar var inte med där).
Jag försökte då låtsas som om jag inte var där jag var men till slut så måste jag fortsätta framåt och då kom jag väldigt kort in i ett rum (där jag hade ett möte med gunnar) - som var så ljuvligt att jag helt blev perplex - för att bara mycket kort komma in i något ännu mörkare än där jag var tidigare (och gunnar var borta igen).
I det tidigare mörkret hade jag mig under kontroll - men nu flippade jag ur helt!
dörrar slogs igen bakom mig i ett - och mörker samt ljusstrimlor växlade i snabb takt runt mig (ibland var gunnar med i rummet ibland var han borta men även när han inte var i rummet så kunde jag oftast höra honom nära eller längre bort) - jag klättrade på väggarna för att försöka ta mig ut (eller till gunnar) men de var fulla av vassa föremål som jag bara gjorde mig mer illa av - och dörrarna bakåt slet jag sönder mina naglar på för att försöka ta mig tillbaka men det gick inte att ta sig tillbaka.
Ju mer jag varit här inne  så har jag förstått att enda vägen är framåt ...även om jag ibland försökt ta mig tillbaka eller stanna på platsen för jag vill inte mer og  haft rädslan att fortsätta så har jag mer och mer begripit att det är enda sättet att komma ut - även om jag inte ser det än.

Jag har nu gått så långt att jag har gett upp om att jag kan göra något - varken för mig själv eller för min situation (eller för gunnar). Jag kan inte ändra eller rätta till något. Jag kan inte göra om rummen - varje rum är som det är och det är bara för mig att gå igenom det.
Sista rummet jag var i var jag så rädd i. Det var som jag kände att det rummet - hade någon slags utventil som vill slussa mig tillbaka till rummet där jag helt tappade kontrollen över mig själv (jag hörde ljuden där ifrån i ventilen) och jag höll i mig så mycket jag kunde för att inte åka tillbaka. Jag vill inte göra om någonting! Det här rummet där jag är nu är inte trevligt, det är som dött ....men jag måste gå igenom det också... Det verkar inte som dörren till förra rummet slagit igen och jag undrar om det vill locka mig tillbaka men jag tänker inte ens titta in där om jag inte orkar gå framåt så står jag stilla

I "tunneln" har det varit trevliga rum (i alla fall som det sett ut), större rum, trängre rum och rum som nästa kvävt mig, rum som skrämt mig eller som nästan knäckt mig men...
Jag kan inte hoppa av det här!
Efter att jag gick in i den - som det visade sig vara - tunneln så har det bara varit att fortsätta gå framåt. För att gå i hoppet att jag kommer ut på en grön äng en dag där jag kan vila och där jag förhoppningsvis får det som jag faktiskt fortfarande tror på - även om jag är livrädd för att erkänna det.
Och största anledningen är att jag är rädd för att stå där som en idiot för att jag trott på något som inte kommer att ske, ske utan vilja, eller ske när allt ändå är slut så jag inte har någon glädje av det.
Vi gick in tillsammans jag och gunnar - vi får väl se om vi till slut ses utanför och lägger oss ner och vilar tillsammans???
Jag är fortfarande kvar i tunneln - det är bara att fortsätta gå - till nästa rum och en dörr till slår igen bakåt. Väggarna är bara smärta så där vill jag inte längre röra medvetet.
Detta är egentligen bara ytterligare en bild av den vägen och skogen jag har pratat om - men den är tydligare i att det finns ingen annan väg att gå än framåt.¨
Vägen försvinner bakom mig - och skogen runt mig gör mig illa - vägen har krön (nya rum) som jag inte vet vad som finns runt dem ...men den enda trygga men inte, för det, enkla  vägen jag kan ta är framåt längst vägen.....

måndag 17 oktober 2011

Jag trodde...

...att äntligen var det min tur att få lite flyt i livet.
Jag hade funnit en man som verkligen var en man och som jag kunde lita på. Han var kär i mig och han var snäll, omtänksam och go. Inte perfekt men mänsklig. Och jag kände inte att jag såg något jag inte tyckte om hos honom.
Men så började det: han svarade inte när jag ringde - och ibland inte ens när jag messade honom.
Han höll sig undan och skyllde på barnen, mamman och sitt ex som inte tog ansvar som hon borde så att han fick göra det efter långa arbetespass.

Jag började undra vad som var fel - och jag frågade honom men han förnekade att något var fel.
Så jag sa: "om du seriöst tror att jag och det vi har är något du kan satsa på så försöker vi och jag tar chansen. tycker du inte att jag är nåt du vill satsa på så säg det så är det över nu"
men han försäkrade att han trodde på oss.
Jag släppte taget helt - och väntade....
tills jag kom på honom!

Sen har livet varit ett stort jobb med att hitta mig själv, vad jag tror på och vad jag känner är rätt.
Tappat taget för alla så självsäkra komentarer som finns runt om oss, bland vänner och bekanta. på jobbet och i samhället men även för (med all respekt till dem som har kunskap om området) kunnarna som också är självsäkra i sina uttalanden.

Jag har skrivit i min presentation; det handlar om så mycket mer än bara mig och gunnar och den relation vi har - men det handlar också om mer än våra "ryggsäckar".
Gud har en mening med detta - och den är inte att låta mig lida...
under de år som gått har jag fått massor av "skräpigt bagage" utrensat ur min "ryggsäck" och snart är den tom.
Den är sliten och gammal och jag borde aldrig ha fått den - för jag skulle aldrig behöva bära på gammalt bråte. Snart kan jag kasta ryggsäcken tror jag för när jag har fått se den sista skiten som ska ur och "källsorteras" så behöver jag inte den. Jag vill inte samla på mig något skit mer.
Jag vill inte samla på mig skräp från det här som hänt med gunnar heller - jag vill få det kastat på rätt plats!

Jag vill kunna fortsätta mitt liv utan något som tynger mig....eller sinkar mig....
Och jag vet att jag är på rätt väg - och nu är vägen framför mig ljus igen och jag ser att vägen finns där - men jag ser fortfarande inte vad som finns runt nästa krön.
Så jag får väl gå dit och se...det är inte utan jag känner lite bävan för jag vet att...
kanske är det ännu en vändning som får mig ur balans men det kan vara något som får mig in i lycka också ....

Jag ville leva ett "normalt" liv med en man vid min sida - en man som jag kunde käka med, hänga med, snacka med och älska med. En man som blev min bästa vän, min man och min älskare....
nu blev det inte som jag hoppades på ....så jag får leva som det blev.
Och fortsätta på min väg
Vara gunnars vän - utan krav men inte utan mina gränser/på mina vilkor.
Han kanske flyr men det är ändå inte så att mina gränser/vilkor kränks då....

MIN VÄG!

Ett mail har kommit...

....från gunnar
Dagen har varit bra - och jobbet funkade som det skulle.
Jag har bara blivit överrumplad av tankar på gunnar/situationen en gång i dag på jobbet.
men så fort jag gick där ifrån så var det kört - jag blev överfallen.

Jag lämnade över till Gud - och det blev lite lättare

När jag kom hem hade jag fått ett mail från gunnar - men han skriver ju inget egentligen
han tackar för det jag skrivit men har inga som helst kommentarer

Kall som en fisk - inte otrevlig, inte argt, inte frågande, inte besviket och inte heller bekräftande på något sätt
Han hänger mig i luften igen

Det spelar ingen roll - jag svarade att som hans vän får jag acceptera att han inte kan eller vill säga något mer
Det är sant som vän måste jag acceptera att han inte kan/vill prata ....

Så är situationen just nu!
Trött och hungrig men långt ifrån sugen på att äta så vi får se hur det blir med allt....

Jag har fått sova i natt

...och jag vaknar ganska mycket lugnare!
På ett sätt var det som om jag åkte bakåt i tiden och fick uppleva allt som jag inte kunde hantera då.
Alla känslor som jag fick då men som var alldeles för kraftiga och samtidigt alldeles nya för mig - eftersom de varit instängda i stort sett hela mitt liv.
Jag fick panik-ångest då och flydde så mycket jag bara kunde med bl.a. resultat i skulder som jag betalar nu.
Jag köpte inte en massa utan gjorde saker för att försöka glömma bort gunnar, min känslor och att allt någonsin hade existerat. Det funkade ju "så där" som ni förstår.
Den här gången kommer det inte att bli så - jag var oförberedd och jag var oförmögen att göra annat DÅ

Igår var jag riktigt rädd - jag tror jag var mest rädd för att ramla tillbaka till mitt föregående beteende - jag skrev ju några sms och sedan några mail till gunnar
men de var inte som förr - utan mer som att jag vet - och är det du vill så sköt dig nu och jag är din vän trots att det inte gör mig glad och att vängränsen absolut inte får överskridas av mig - om han gjort ett val nu.
Att han inte svarade (och ännu inte har) på något - var provocerande och något(n?), inom mig, ville få mig att gå på igen men jag stod emot
Det är inte jag att göra så - och egentligen är det inte jag heller att gå handlingarna i förväg på det viset som jag gjort
för vad vet jag nu om vad han skulle kunna säga nu

Jag fick panik - en kort stund  - så enkelt är det!
och en kort stund gick jag tillbaka till mitt gamla beteende - men ändock i bättre/lugnare tappning
Jag kan inte slå på mig själv - och anklaga mig själv - även om det var dumt!
Jag har ändock stoppat mig själv och inte varit riktigt så "på" som förr...

Jag är ledsen
men jag är fortfarande gunnars vän
det grundade sig inte på att han skulle välja mig - jag vet det nu!

Jag mår bättre, jag har inte panik, jag är inte rädd - men jag är ledsen
Jag säger inte att jag inte ramlar tillbaka i något - och jag måste låta "ledsen" få rasa ut...

Jag har inte förnekat mina känslor för gunnar så jag har ju inte lurat mig själv med min vänskap - och därför är det ju inte konstigt om jag är ledsen nu när det jag uppfattar är som det är...

Det kommer att bli en - om inte helt bra - så okej dag!

söndag 16 oktober 2011

Det är jobbigt...

...just nu!
Jag vet att jag inte har lurat mig själv att tro att "det här kommer att gå vägen - gunnar kommer att välja mig nu".
Det är inte därför jag sagt att jag är hans vän!
Jag har sagt att jag är hans vän därför att det är rätt - och jag tror fortfarande att det är rätt!
Jag är på vägen när jag står fast i det.
Men just nu är det massor med otäcka ljud som kommer från skogen och de skrämmer mig väldigt - och trots det så är känslan att jag ska springa in där och dra ner en massa över mig för att gömma mig.

Jag vet att det inte finns någon genväg igenom vägen - det är helt uteslutet har jag förstått ända ner i "tårna" så det tänker jag mig inte ens på att försöka längre.

Jag är gunnars vän - tänker stå kvar i det - och jag är det fortfarande på mina villkor
men kanske är det så att jag inte kommer att se honom mer - och det måste vara så i så fall....

Jag ångrar inte min kärlek till honom - jag ångrar inte min vänskap till honom
trots allt
Jag är rädd just nu - väldigt rädd jag känner det - för jag är rädd för att vägen har brustit att den har försvunnit och jag kan inte har någon stans jag känner att jag kan gå tryggt längre
Just nu är det becksvart och jag kan inte röra mig framåt - jag kan bara se skogen och allt skit som finns där - men jag vill inte upp där och dra eller vara
vägen bakåt är stängd - så jag är fast där jag är just nu

Inte konstigt att jag varit förvirrad - jag är rädd!
jag är riktigt rädd - och jag förstår att i veckan har allt hänt och att det är därför jag försvarat min plats som gunnars vän, men också stängt in känslorna - men jag står kvar där!
Att jag älskar honom står också kvar - men det är inte i den som vänskapen grundar sig...

Jag känner mig förlamad - för jag kan inte göra något även om jag VET så ser jag inte åt vilket håll vägen går så kan jag inte ta ett steg till - inte in i mörkret
Men jag måste fortsätta - jag måste lita på att vägen är kvar och att Gud har allt i sin hand och vet .......
även som om det verkar som vägen är borta så finns den kvar....
mörker tar inte bort vägar!

Jag försöker inleda mig i mod - men det är svårt just nu - riktigt svårt!

För alla röster som jag kan tänka mig finns inom mig - och talar om för mig hur dum jag är!
Och det som är rätt, riktigt och logiskt - enligt alla mänskliga tankar - är att inte gå på vägen för det ser ut som den inte leder någon stans......
Jag är rädd - riktigt rädd !

sovit - men så trött

I natt fick jag sova men vaknade av en dröm vid femtiden. drömmen påminde mig om en annan dröm som jag har haft många gånger - och jag undrar vad den kan betyda.
Jag somnade om efter ett tag men känner mig förbryllad.
Både av situationen jag är i just nu, drömmen men också av inläggen jag skrev igår.
Det är som jag har svarat på frågor jag fått i det.

Jag backar inte från mitt beslut om att jag är gunnars vän.
Han har (som det ser ut från min synvinkel) tagit en vändning ´som var fullt tänkbar men som han kunde ha sagt till mig.
Jag kollade upp det lite - och det verkar vara bekräftat genom det jag fick se

Jag har fått tanken många gånger att jag ska kolla upp men jag har gått emot den tanken och den har lagt sig - men inte den här gången så jag kunde inte släppa det...

Jag fortsätter att vara förvirrad märker jag när jag skriver
Och jag undrar om jag hamnat i en mindre chock trots att jag hade det som hänt som ett möjligt scenario?
Jag undrar - även om jag tror att det är helt rätt att jag står kvar som gunnars vän  och inte hade några förväntningar, hopp eller krav på att det skulle vända sig så att han skulle säga "åh jag har förstått nu att det är du som är den ende för mig" så att det ändå funnits någon del i mig som trott det.
Jag börjar undra om jag har en liten personlighetsklyvning i mig?

Att jag har en stor bit i mig som ser logiskt men också går på medmänsklighet och snällhet, en bit i mig som ser ner på mig, en  bit i mig som vill få mig att tro att jag är dum och löjlig när jag tar beslut efter min logiska och medmänskliga sida, och så den här sidan som inte vill se det som är utan har sin egen verkligehet och framtid (när det inte blir så så får den en chock och sätter hela mig i den chocken).
Aj jag låter helt sinnesförvirrad nu - men jag känner mig så också

Jag är glad för gunnar - även om jag blir ledsen för min egen skull - om han har beslutat sig och tar tag i sig själv.
Även om det inte är jag som får vara med honom!
För jag älskar honom och jag är hans vän - och oavsett hur så vill jag att han ska må bra

Dessvärre så tror jag inte på det!

lördag 15 oktober 2011

Förlorat?

Just nu känns det som jag har förlorat allt....
Jag tror inte jag gör fel som står kvar som vän till gunnar men jag känner mig tom i mig själv
Jag får reda på något som han borde ha sagt till mig - men jag förväntade det inte av honom heller för jag trodde inte att han var min vän
Han vet att jag får reda på saker och ting - och att det ger mig en smäll när det sker
han kunde ha låtit mig slippa få smällar i "nacken"
bättre att säga mig dem öga mot öga
jaja - inte mycket som är nytt - ändå är det nytt

Jag får lämna allt som det är och stå kvar i mitt beslut för det är där jag ska vara
men just nu är det väldigt jobbigt
Jag har skrivit några mail -  jag vet inte om det var fel eller inte...
men för övrigt så måste jag bara stå stilla - vänta!

Jag vill inte ha något nytt - och jag tror inte jag kommer att möta någon ny heller
därför att jag ha haft ett förhållande tidigare där jag "satsat" men det är första gången jag är verkligt kär och verkligen satsade...
Jag är gammal kan man säga och har jag haft mitt livs kärlek först nu så är det tveksamt om det kommer att bli någon mer för mig...
Natten var inte lätt - sov väldigt lite och är dödstrött - ber att få sova gott i natt

jag känner mig förvirrad - och det syns väl i detta inlägg
men min vänskap har jag redan testet - den ska jag stå kvar i - oavsett om det blir på avstånd eller närmare fortfarande på mina villkor...

Jag är som satt i vakuum

Idag är det en dag med känslor som jag inte förr har fått haft - och som jag försöker acceptera nu.
Det gör ont att veta att gunnar har valt som han valt - men det ändrar inte mitt ställningstagande - och jag måste få ha ont. Jag måste få känna känslan av sorg och känslan av förkastelse som finns i detta - och som har funnits hela tiden.
Men som jag sa - jag har aldrig fått känna mina känslor och aldrig fått haft dem (om jag höll fast vid dem vara jag löjlig och blev hånad som barn).
Tidigare i (efter jag "ertappade" gunnar) "överföll de mig" så jag absolut inte kunde värja mig - och då sprang jag ifrån dem så mycket jag kunde och sedan tryckte jag ner dem.
Så detta är känslorna som jag har haft från start - och inte bearbetat.
Detta som gunnar gjort nu behövdes för att jag skulle kunna få upp dem igen (för egentligen är det inget nytt - bara att allt var förnekat av gunnar så jag var osäker och både förnekade och tryckte bort det som var)

Den här gången är det som det är och jag måste se det i vitögat - jag vet att det inte gör någon skillnad men jag måste få känna mig igenom det jag har inom mig (och även det som kommit nu - även om det inte är så mycket nytt) och få det upprensat.
Förra gången rasade så mycket från barndomen fram också så jag visste inte vilka känslor som var för vad.
Jag har inte fått sova i natt - många tankar vill fram - men inget farligt eller "skurtraselikt" men trots det jobbigt. Speciellt när jag behöver sova.
Huvudvärk!
Nackvärk!
Trötthet som inte vill låta mig sova!
Tankar som jag inte når fram till riktigt - och därför inte kan hantera!
Känslor som gömmer sig runt hörnet och inte riktigt vill fram - fast jag lockar för att kunna skicka iväg dem sedan!
Ledsen - men inte gråt bara handlingsförlamning!
Jag känner mig som i ett vakuum - därför att inget är tydligt och inget vill släppa taget.

Behöver få sova!
Det blir en bra dag i dag - trots allt!

Ny vändning...

I går kväll fick jag vetskap om gunnars nyaste beslut - och det skulle verkligen kunna sätta mitt beslut om min vänskap "på ända".
Men nej det gör inte det - mitt beslut om att vara hans vän står kvar - men kanske att min vänskap kommer att vara på avstånd ett bra tag fram över - om inte för alltid.
Det är okej - en vän är en vän oavsett och så är det (och det kanske är lättare för mig att vara hans vän när jag har honom på avstånd?)
Han är inte min vän - och det stod helt klart -  för han berättade inte för mig vad som var på gång - jag fick reda på det på andra vägar.
Men även det har jag varit beredd på så det tar inte så hårt det heller.

Det känns som jag äntligen kan se på allt "nykter"  och äntligen få känna på känslorna som det gett.
Tidigare har mina känslor "överfallit mig" och gett mig ångest - nu är de lugnare och lättare att hantera
jag måste bara se till att inte "stänga in dem" så de får komma ut och jag kan bli fri.

Så det var inte bara för att försvara min vänskap som jag känt oro - inte heller för att jag stängt in känslor - utan för att jag känt av gunnars görande fast jag inte längre ens velat tänka tanken att jag känner av hans görande längre....

Men min vänskap står kvar!
Den är grundad på kärlek - inte på min önskan att vilja ha gunnar i mitt liv.

fredag 14 oktober 2011

Rymmer från mina känslor...

Det är tur att det här är min plats - mitt ställe där jag kan få vrida och vända på allt som jag känner och inte vet vad som är vad för jag har ingen stans  för jag litar helt enkelt inte på någon så mycket att jag klarar av att vända och vrida på allt som jag behöver.
Jag är så rädd att bli dömd och bedömd - få kritiska blickar och små suckar eller dömmande frågor.

Jag förstår att mitt beslut om att vara gunnars vän inte är fel men jag vet att jag blivit dömd och bedömd för mina beslut i min uppväxt. Jag har fått höra hur dum, löjlig och förmäten (ja det är inte det ordet som använts men jag att har trott att jag varit något som jag inte skulle tro att jag var - dvs att jag betydde något) jag varit.
Det samma har varit med mina känslor och behov - så när jag tar ett beslut som är tagit utifrån vad jag behöver och känner är rätt för mig så kommer allt detta över mig igen; jag är dum, löjlig, tror mig vara något.
Det kommer också över mig att jag inte ska tro att gunnar bryr sig (för det gjorde minsann inte min pappa som "försvann") och därför gör jag mig bara till åtlöje som bryr mig om honom.
Jag stängde av mina känslor och min vilja att bry mig om min pappa - och blev hård när det gällde honom - men allt visade sig vara en lögn - han brydde sig visst!
Jag kanske kommer att berätta om det en annan gång och det är inte det det handlar om denna gång...
gunnar kanske inte alls bryr sig - men jag har tagit det här beslutet för att det är rätt för mig
Att alla de här minnena och frågorna kan komma över mig i det här läget - är för att jag ska inte tro att jag får må bra
men också för att de är inte bearbetade - jag har rymt från mina känslor, min besvikelse och min sorg - och jag måste bearbeta/känna dem och låta dem få jobba sig färdiga i mig.
Jag kan inte stirra så stint framåt vägen att jag inte lyssnar när jag verkligen ska titta upp i skogen runt omkring mig så att det som skrämmer där uppe inte längre har någon kraft över mig.

OJ, jag har hållt mig på vägen - men jag har stått stilla därför jag har varit oförmögen att ta ett enda kliv framåt när rädslan för känslorna har gastkramat mig....
Jag har försvarat mitt beslut - så det sett ut som jag har varit osäker på om jag gjort rätt - när jag aldrig behövt göra det. Jag har slösat energi på något som inte behövde energi.

Känna känslan av det gunnar gjort mot mig - de varhärdar som fortfarande finns kvar inom mig måste ut!
En vän hjälper vännen att bli frisk!
Var är min vän - var är jag när jag behöver mig?
Jag ska inte längre gömma mig för att inte "mamma" ska se mig och håna mig/göra mig till åtlöje för att jag är ledsen, bedrövad eller känner mig övergiven och känner saknad...
Mina känslor är tillåtna - och de är inte löjliga!
(även om många i samhället skulle anse att de är det - därför att jag borde förstå bättre när jag vet vad gunnar gjort)

Jag behöver ta ansvar för mig själv - det var problemet
inte
att jag beslutat att vara gunnars vän - trots allt

torsdag 13 oktober 2011

en jobbig dag

Det har varit en jobbig dag idag.
Jag vet inte riktigt varför det varit så: tankar har poppat upp och velat såra mig.
Från ingen stans egentligen - därför jag inte alls har tänkt på gunnar - så kommer minnesbilder upp som vill sätta mig ur balans. Eller också har det kommit upp frågor runt saker som jag vid tillfället inte alls tänkte på. Det kan ha varit något annat än det som gunnar gav sken av. Ändå var det han som tog upp det jag hade ingen aning om vissa saker att de hände ändå sa han det. Var det han sa var en lögn?

Jag har sagt det varje gång "det spelar ingen roll" och jag menar det - för  jag vet att han har ljugit, jag vet att han har haft andra (och har andra) kvinnor i sitt liv.
Jag litar inte på honom alls - och jag har inga förhoppningar på att det är vi

Nu har vi inte setts på nästan 14 dagar och vi har inte hörts av på 5 dagar. Jag funderar inte på vad han håller på med - därför att jag vet att han inte är frisk från sitt beroende!
Och jag är bara hans vän - inte hans partner, flickvän, fästmö eller fru - så jag har ingen anledning att ifrågasätta det heller.
Det finns andra som litar på honom - eller hoppas på honom - än men jag är inte där just nu och jag ser inte på mig som något annat än hans vän just nu
Jag ser inte ens honom som min vän - därför att han är inte sin egen vän ens....

Något vill slå mig så att jag inte orkar vara hans vän - och är jag inte hans vän så tappar jag balansen igen - för det är där JAG SKA VARA det är där jag slutar att tänka på honom

Nu tänker någon (som skulle kunna läsa detta) ; "men snälla vän du tänker ju på honom hela tiden!"
men det är inte sant! Förut gick det inte två minuter utan att gunnar var i mina tankar - jag plockade upp tankarna hela tiden. Nu tänker jag inte på honom mer än kanske två tre gånger om dagen och då är det bara som en bön att Gud ska ta hand om honom men idag har jag blivit som slagen av en gammal skurtrasa över ansiktet när jag minst anat det med minnen eller frågor.

Det är samma röst inom mig som ifrågasatte mitt beslut att vara gunnars vän.
Den rösten vill hellre att jag ska må skit
Nu kände jag helt plötsligt igen rösten - det är min mammas röst!
Den rösten med samma elakheter och  att påminna mig om sådant jag lämnat när jag börjat må bra i ett beslut jag tagit.
Jag har haft vänner som gjort så också - jag har sökt upp sådana som kunnat ge mig samma negativa bekräftelse som min mamma gav.
Dvs att jag är skit - och att jag inte ska tro att jag ska få må bra!
Den här rösten vill få mig upp i skogen och slita mig trött - tills jag till slut gömmer mig!

nu är jag helt plötsligt helt klar med att jag är på rätt väg i alla fall - jag höll på att tappa lusten för allt.

och gunnar?
Han får klara sig själv - vad han än gör, var han än är och med vem han än gör det/är med.
Om han inte vill ta tag i sitt liv är det hans problem - inte mitt
Han har sagt att han måste göra det - men varför han säger det vet jag inte...
Vill han att jag ska tycka synd om honom - tänker han fel!
Vill han ha mitt stöd?
Då måste han be om det - och jag måste säga hur mycket stöd jag kan ge.
Jag bär inte - och jag accepterar inte att bli nerdragen i någon sörja igen...
Han får göra arbetet men jag kan stå bredvid som en vän.....

onsdag 12 oktober 2011

Det var tydligen inte dags att släppa ämnet

...eftersom jag återkommer till det så var det inte klart - ämnet: "att vara gunnars vän"
Jag vet inte varför jag återkommer till det?
Jag har inte känt mig så lugn, trygg och säker i mig själv som nu när jag tagit beslutet ändå är det som om jag måste försvara mig och förklara mig.
Kanske är det den gängse - allmänt uttalade - åsikten om att "jag är dum som inte ger gunnar en fot i röven" som ligger och gnager trots att jag inte känner att det är det rätta för mig - i just detta fall med gunnar.
Jag känner mig ju lugn, trygg och säker - och jag håller inte på och tar kontak med honom en massa - snarare tvärt om så gjorde jag det mer när jag försökte följa tanken om "en spark i röven".

Jag känner mig gladare än förr ock¨så - kan göra saker som gå på kalas, fest, ut och käka och hålla på med olika aktiviteter utan att tänka på gunnar - det gick inte förut.
På det här sättet har jag släppt taget!

Nu förstår jag!
Jag behövde förstå själv varför jag skulle vara hans vän: jag har släppt taget nu!
Låter gunnar sköta sitt eget - utan att "stoppa huvudet i sanden" för den delen...samtidigt visar jag honom att jag tror på honom som människa trots allt....
Vad som kommer att hända efter nu - är inte min sak att ordna med....där är kärnan!
Tack!

Jag har haft den här förut men....


...då var jag på en annan "plats" än idag ....
...idag vet jag att jag ska vara gunnars vän - oavsett var han är någon stans.
Jag vet att jag ska stanna där tills jag vet vad jag ska göra - tills jag vet vart jag vill/ska fortsätta.
....tills jag kan skilja på....
Detta beslut är taget för min skull - min vänskap till gunnar är först för min skull- men också för hans.
 Han är värd att tro på - även om jag inte litar på honom i nuläget - bara för att han är han.
Kanske kommer han att förkasta det - och då må det vara så.
Men då är det han som inte har förmågan att ta emot något som är på riktigt.
Inte alls osjälviskt från min sida - men absolut inte egoistiskt!

Lika mycket som jag är viktig för att jag är jag är
gunnar är viktig för att han är gunnar!

tisdag 11 oktober 2011

Jag har följt andra....

...som har jobbat på tillfrisknande tillsammans. De som velat kämpa trots smärta och sorg som deras partner åsamkat dem pga dennes sex- och/eller relationsmissbruk - som velat tro att de skulle fixa det tillsammans. Där partnern sagt sig vara villig att jobba med sitt problem.

Jag har verkligen hoppats och velat att det skulle få det att funka - tillsammans - men en efter en verkar "förlora" mot missbruket.

Vad beror det på?
Hatar partnern sig själv så mycket att han/hon inte kan ta emot chansen han/hon har?
Daltar en medberoden partner (trots arbete med sig själv) med dem så det inte tror de behöver ta tag i sig själva?

Jag blir bara så ledsen när det inte går längre - och jag sörjer med den eller båda som verkligen ville att det skulle kunna funka - som hoppades och som ville tro....

Nu undrar säkert någon, som ev. kan läsa min blogg vad jag tänker?
Jag tänker så här - jag är en vän ....vet inte vad det kan leda till - eller om det leder till något alls...
det enda jag vet är var jag är nu - och var jag står just nu....

Jag är vän till en sex- och relationsmissbrukare...
Jag räknar inte med att han är min vän just nu - eller att det ska bli något mer
Just nu är JAG vän ...utan krav, utan tankar på något annat ....men på mina villkor!

151

Inlägget före detta vara mitt 150:e.
Det känns kul att jag kommit ända hit - både i bloggen och med mig själv.
Jag tror på mirakel - men jag  är inte orealistisk bara optimistisk....

Jag tror inte att mirakel alltid sker lätt - det kan ske genom kamp eller "lång vandring"
Jag tror ibland att mirakel handlar om förändring i min attityd, mina tankar och min vilja samt om jag vågar välja kärlek i stället för fruktan.

Mirakel är när, det som ser hopplöst ut, liksom molnen på himlen skingrar sig och nu ser du blå, klar himmel och sol.
Mirakel är när du trots de mörka molnen - som uppslukat hela dig och din tillvaro - åter kan komma ihåg att det finns blå, klar himmel och sol bakom molnen.

Det är ett mirakel att ha kommit hit, där jag kommer ihåg att blå, klar himmel och sol finns bakom molnen men också att molnen börjat släppa igenom lite sol.

Idag är det sol och klar himmel här ute också - även om det är kyligt i luften
Hösten har kommit och det är trots allt en vacker sådan.
Det är något att njuta av!

måndag 10 oktober 2011

When you belive...


Det blir inte alltid som vi önskar - ibland blir det till och med bättre!


söndag 9 oktober 2011

Att se bortom brister och fel

Alla människor har svagheter och brister. Alla gör fel.
Alla har något som de inte kan stå emot - om det så är kaffe, godis, cigaretter, handla, snattat, supa, spela, söka nya kontakter.
Alla människor är värda en ny chans och respekt för att de är den person de är - men inte för det som försämrar dem.
Jag älskar och respekterar mig själv trots att jag har mina fel, svagheter och brister.
Jag försöker att jobba på att de inte ska få vara kvar som en del av mig.
En del saker kan ta tid - och annat är lättare att bli av med.
Det är lättare när man får insikt om det som tar över en - men ändå kan det vara svårt ibland.
Slår man på sig själv då och föraktar man sig själv var gång så får det ännu mer övertaget över mig - därför bör jag älska mig själv och vara snäll mot mig själv när jag faller dit - men absolut inte acceptera det!

Jag tror jag har börjat tycka mer om mig själv efter att jag gått igenom den här pärsen med gunnar - och jag själv fastnade i mitt medberoende - som blommade upp av värsta sort...
Jag är inte stolt för hur jag betett mig - men jag vet också att jag drevs av någonting som jag inte kunde kunde stå emot (och jag har ibland små tendenser ännu - fast inte någon annan än jag själv kan veta om dem när de händer) så jag kan "förstå" missbrukets "sug" - för medberoendet var ett slags beroende/missbruk....

Jag respekterar gunnar - den person han är i grund och botten - men jag respekterar inte hans sätt utnyttja andra människor för att ge sig själv kickar och bekräftelse (som aldrig ändå räcker)

Jag skiljer på personen och saken han inte kan hantera...
Jag kan vara hans vän!

Det är därför jag kan vara hans vän

Därför att jag inte dömer varken honom eller mig - men inte heller tar på mig hans ansvar utan bara mitt eget ansvar för hur det varit mellan oss kan jag vara hans vän.
Jag hoppas att jag känner att jag förklarat min tanke klart i och med detta.
Men jag förstår ju varför jag har behövt förklara vad jag menar - det är en osäkerthet från min sida inför "alla" som har den vedertagna tanken "det är mitt fel att jag tillåtit mig bli illa behandlad...därför det är ett val jag gjort...."

Men jag är inte osäker på min tanke i sig...
Jag känner att jag är starkare efter att jag tagit till mig den på riktigt och inte bara snuddat vid det men stött bort den för det inte varit den som bör gälla...
Kanske också någon annan behöver få höra/läsa min tanke för att kunna komma vidare?
Nu är det dags att släppa detta ämne ....

...inte för min dumhet men för sin...

Min tanke i att inte lägga skulden på mig för att jag "tillåtit" mig bli illa behandlad är att bara lägga skulden tillbaka på den som gjort det - och inte ta på mig det själv.
Tanken är inte att döma den som gjort mig illa - men tar jag på mig skulden så blir det ett sätt att döma mig själv - jag är inte ansvarig för andras handlande - och jag vill inte döma mig själv heller.

Jag måste ta ansvar för mig själv och för mina handlingar!
Däri ligger att se till att lära mig att SE när andra gör dumt mot mig samt att lära mig VÅGA/KUNNA sätta gränser.
När jag tar på mig ansvaret för det som den som gjort mig illa gjort (därför jag inte kunnat sätta gränser) så tänker jag;  det är ytterligare ett sätt som visar mitt medberoende - att ta ansvar för någon annans handlande.
Det var ju det jag skulle bort från!
Jag lättar bördan för min missbrukare genom att säga (oavsett om det är högt eller i mina tankar); "det är inte ditt fel att jag är så dum att jag tillåtit detta" och det ger mig tyngre börda.
Är det det som är det bästa?
För mig?
För honom?
Även om jag uttalat det med ord: "gör mig illa!! så är den som gör mig illa ansvarig för sina handlingar.
Inte för min dumhet men för sin!
Låt honom (den som varit dum) få bära bördan av det han gjort!

lördag 8 oktober 2011

Jag vet att du kan höra mig

TRO

En skön stund

Har varit på kalas med goda vänner och andra trevliga människor.
Det var mysigt och avslappnande - och bara hur trevligt - och emellanåt roligt - som helst.

Det är så skönt att gå på kalas utan att tänka på gunnar; att jag önskar att han var med (jag önskar att det hade kunnat vara så för det hade varit trevligt att få vara i ett par bland andra par men nu är det inte så och det funkar ändå), undra vad han gör i stället samt vad han hellre gör än vara med mig - och varför han hellre gör det - etc

Jag tänker inte så längre!
Varken på kalas eller när jag kommer hem...
Tycker bara att det är sååååååååååå skönt att känna att jag inte gör det när jag kommer ihåg hur det var bara för ett halvår sedan...

När jag bestämde mig för att följa det jag kände:
gunnar är skyldig till det han gjort mig
jag är ansvarig för mitt fortsatta liv och att ta hand om mig
jag är gunnars vän - trots allt
....så har så mycket förändrats inom mig och i mina tankar och känsloliv.

Framtiden kommer att visa mig vad som det leder till - och det är "efter vägen" som jag får ta nya beslut och ta nya ställningstagande...

Gott för nu!

Ingen anklagelse mot andra som ser på saker annorlunda

I mitt inlägg "Jag var tydligen inte helt lugn i alla fall..." lägger jag in något som någon annan skrivit.
Jag vill bara betona att jag inte på något vis anklagar eller har åsikter mot den personen pga hennes  inställning i frågan jag tar upp.
Jag vill bara stå för min åsikt - och kanske det är samma åsikt men jag har uppfattat det som sägs annorlunda än vad hon och de flesta gör (för det är den åsikten som är vedertagen i de sammanhang som medberoende finns i).
För mig funkar det bara om jag säger att den som gör illa mot mig är skyldig - men att jag nu ska ta hand om mig själv
Inte säga att jag ansvarar för vad andra gör mot mig (även om det är sant i viss mån) därför att jag inte gör något åt det.
Jag försökte verkligen ta det till mig - och sa det också - men i längden gjorde det bara att jag krömp ihop i stället för reste mig.

fredag 7 oktober 2011

Idag har varit en bra dag

Trots hur natten var och hur morgonen startade har dagen varit bra.
Jag känner att jag varit mer avslappnad idag - jag brukar spänna mig i halsen när nåt är på tok och det har jag gjort sista tiden men trott att något på jobbet varit galet men jag inte sett det (därför det började varje dag på jobbet) men idag har jag inte spänt mig alls.
Jag har inte tänkt heller på det hela  och det visar - mig i alla fall - att jag verkligen har kommit en lång bit på vägen och att jag klarar att gå utan skyddslappar lättare numer (även om "den lilla" inom mig fortfarande styr och ställer i bland i sin rädsla så som hon alltid gjort för att skydda oss - dvs mig)
Menjag börjar känna mig trött nu - och behöver få vila lite - och det blir nog en stund på soffan om en stund

I`m no beatyqueen....

Jag var tydligen inte helt lugn i alla fall

I går kväll var det svårt och somna - och i morse var min första tanke på gunnar och en av de "pusselbitar" jag hade fått här om dagen. Jag kände mig ledsen... Det är så att "pusselbiten" jag fick skulle sitta på ett speciellt område på "pusslet" men det var inte tydligt exakt var - och det är den funderingen som jag vaknade med.
Tydligen har jag ändå gömt detta för mig själv -  sorg om än hanterbar och en liten oro/en liten känsla av ångest för att inte veta exakt. Det är troligen "lilla jag" som fortfarande är allt för rädd som gjort det hon är "bäst på" - gömma allt som gör ont för att jag inte ska visa för någon hur jag mår - så jag inte ska råka ännu mer illa ut.
Ångesten "nackar" mig inte längre - jag rusar inte på och gör en massa dumt och jag skriver inte till gunnar om det - men den finns där - och den ska inte gömmas - den ska kännas igenom. Jag behöver inte veta exakt eller om jag gör det så är det inte för att jag måste veta för att känna att JAG har kontroll - för jag kan inte ha kontroll och jag måste leva med det.
Känn ut känslan!
...och släpp taget - jag vet ju det jag behöver veta om gunnar och det som varit (redan innan dessa pusselbitar också)
Sorgen är bara en liten bit som vill hänga sig kvar - som "smolk i bägaren" - och förstöra den glädje jag känner idag
Känn ut känslan!

Så läste jag en insändare om medberoende och destruktiva relationer bla:

"Men om ens partner slår en eller är elak i största allmänhet då är det väl ändå han eller hon som förstör ens liv? Men tänk en gång till! Vem är det som väljer att stanna kvar i en sån negativ relation?"
och
"Hitta styrkan i dig själv:
Du har starka och svaga sidor, är osäker på vissa områden och trygg på andra. Sträva inte efter att bli perfekt. Du är redan precis som du ska vara, sådan du är nu. Om du lever i en relation som inte fungerar, fråga dig vad du kan göra för att ditt liv ska fungera på ett annat sätt och avsluta relationen för att få lugn och ro. Att klaga på andra är att lägga makten utanför sig själv."


Det är den här tankegången som jag också försökte anamma men som jag till slut fick slå ifrån mig därför att det fungerade inte;
Jag är ansvarig för mitt liv och det är jag som kan förändra det och kan inte förvänta mig att någon annan ska göra det åt mig - där är jag helt med
men jag är inte med när den andras handlande (elakheter, utnyttjande, brutalitet, misshandel, manipulerade etc) ska läggas på mig för att jag inte har gått eller sagt ifrån.
Djur kan inte heller förändra deras situation, gå/lämna eller säga ifrån - då har jag rätt att bete mig så mot dem då?
Jag måste ha rätten att anse den som behandlar mig illa är ansvarig för sina handlingar - oavsett vad jag gör!
Jag är ansvarig för mig själv och mitt liv - ja - och det var mycket svårare för mig att göra det när jag skulle ta på mig skulden för att vara illa behandlad.

Min mamma behandlade mig illa när jag var barn - något jag inte hade en chans att göra något åt - så det var mitt fel som inte förändrade min situation, satte gränser eller gick där ifrån?

DEN SOM BETER SIG ILLA ÄR SKYLDIG TILL DET DEN GÖR - OCH ANSVARIG FÖR DET DEN GÖR/GJORT!

Nu kan jag börja se på mig själv och börja ta ansvar för mig själv - men så länge den andra är utan sk skuld mot mig och jag ska ta ansvar för det kunde jag inte komma någonstans.

Nu ska jag gå ut från skogen - där jag vaknade och drog i skräp som jag inte kan göra något åt - och gå ner på min fina väg igen!

torsdag 6 oktober 2011

Ingen bra natt - men ändå inte helt ovilad

Jag vet inte om det var för att jag skrivit om de två tjejerna, puzzelbitar som kommit på plats eller att jag skrev om att jag inte tänkt på gunnar på i stort sett hela dagen i går som gjorde att jag vaknade strax efter jag somnat och inte kunde somna om igen på länge.
Men jag tänkte inte på honom - eller det - jag bara var vaken...
Så jobbigt när jag vill sova och inte kan somna!
Men sen somnade jag till slut men fick inte sova tills jag skulle vakna utan blev väckt av en katt som inte slutade jama på säkert minst en halvtimme två timmar innan jag skulle vakna.
Funderade på att gå upp men då tvärslutade han och jag somnade snart.

Jag känner ingen oro och jag känner inte  att jag lägger in något mer i det jag skrivit om det ovan mer än de reflektioner jag gjort. Jag har inte tagit in det i mig/i min ryggsäck eller så - eller lurar jag mig själv?
Har jag lyckats finna en plats att gömma undan mina känslor på - och inte längre känner som förr?

Hur kom jag framåt förr?
När jag inte gick på vägen men heller inte var i skogen?
Jag försöker just nu förstå - hur/var var jag då?
Är skillnaden att jag byggde murar längst med vägen så att jag inte hade en chans att se skogen - eller att gå in är i något ärende alls?
Kanske är det så - för ibland vet jag att jag anade att något var knas (innan gunnar) men snart var känslan borta.
Men jag börjar undra också om jag gick samma sträcka många gånger  fram och tillbaka innan jag orkade fortsätta vidare - för att bygga murar tar också på krafterna? Nej jag måste ha gått vägen väldigt sakta för att hinna med att bygga muren - annars skulle jag ha sett mycket mer än jag gjorde av det som var negativt i mitt liv. Då hade jag blivit tvingad till att göra något åt min situation - eller gått under.
Sen när träffade jag gunnar måste jag ha börjat riva på den bit av muren som var bredvid mig just då - för jag trodde jag skulle klara allt med honom vid min sida och våga visa allt för honom men när det brast hade jag inget skydd alls och sprang upp i skogen som en galning och försökte fixa, ordna, rätta till och hitta genvägar men också ibland försöka gömma mig i all ris och gammalt skräp.
Allt blev så fel - men det var fel innan också!

Nu ser jag skogen och jag kan se vad som skrämmer mig i den men så länge jag håller mig på vägen så behöver jag inte frukta det.
Jag bygger ingen mur medan jag går och behöver inte gå vägen fram och tillbaka flera gånger för att få vila mellan.
Jag springer inte heller helt okontrollerat upp i skogen och drar och sliter - och sliter ut mig så heller.
Nu har jag slutat bygga mur - oavsett vad i livet som jag går förbi (för byggandet gällde allt)
Jag kan säga så här också;
Jag kan komma nära "elden" utan att bränna mig.
Jag sätter inte på mig skyddsdräkt för att inte känna värmen så jag kan vara närmare än vad som är sunt - eller i elden.
Jag springer heller inte in i elden och bränner mig på olika varma lågor.
Kommer elden närmare mig backar jag och har jag tagit ett steg för nära backar jag - till lagom värme.
Jag behöver inte ens längre stå kvar och se på elden - jag kan gå min väg (och kanske hitta något mer behagligt)
Elden symboliserar, här, allt skit som varit i mitt liv: jag har stannat kvar - med familjemedlemmar, i sk vänskapsförhållanden, förhållande och alla möjliga livssituationer trots skit - och  bränt mig  men  haft på mig skyddsdräkt så jag inte känt något och behövt gå där ifrån.
När jag träffade gunnar slet jag sönder skyddsdräkten en liten bit i taget så när allt brast med honom då började jag springa i elden - utan skyddsdräkt  - för det var det jag var van vid att göra tidigare, för att på något vis få det att funka....men nu brände jag mig allvarligt!
Jag kan inte springar runt i elden - men jag visste inte hur jag skulle göra för att inte göra det - jag ska inte bränna mig på en situation - oavsett om det gäller gunnar eller något annat i mitt liv!
Nu bränner jag mig inte när det gäller gunnar - nu när jag är hans vän!
Men var gång jag försökte att få bort honom ur mitt liv och ur mina tankar -  brände jag mig och sprang i elden - nu gör jag inte det!

Det blev en ny liknelse - men det beskriver lite mer smärtan som jag känt i mitt liv
Men så skönt att få skriva - det är som att prata med någon som "bollar" med en - ju mer jag skriver och tittar på det jag skrivit ju mer ser jag var jag är just nu - i tillvaron och mig själv.


Idag är det höst - men det är inte jättekallt
Efter jobbet blir det en fika med en vän
Sen arbete i kyrkan
Det blir en bra dag!

onsdag 5 oktober 2011

Tänk att jag kan gå nästan en hel dag utan att tänka på gunnar...

En halvtimme innan jag slutade jobbet idag kom jag på mig själv med att inte ha tänkt på gunnar alls sedan jag skrev inlägget i morse. Jag bara tänkte: "men vad skönt idag har jag inte tänkt på gunnar alls!"

Det är helt otroligt eftersom jag gått så länge - även de perioder när jag stängt av kontakten med gunnar - och tänkt på gunnar konstant.
Vad gör han?
Nu gör han.... det är jag säker på....
Vad hände?
Varför är han så här?
Det är därför han är så här....
Vad gör jag för fel?
Om jag tänker så här så blir det rätt....
etc etc

 I början - för drygt tre år sedan - var tankarna  helt i kaos - men med tiden  mer hårda   och konstaterande inom mig. Både mot gunnar och mot mig själv för att försöka tvinga mig själv att släppa taget.
Men inte förr än jag bestämde mig (tordes stå för det jag kände var rätt hela tiden) att vara gunnars vän har tankarna på gunnar (vad som är, varit och vad som kunde ha varit) sakta men säkert blivit mindre och mindre

Men jag tar inte ut något i förskott - konstaterar bara att sista tiden varit sådan
Såååååååååååååååååååå skönt!

Ny puzzelbit är lagd

I går kväll fick jag ytterligare veta en sak som jag anat när det gäller gunnar och vår tid.
Jag fick lite av ett "spel" vid den tiden och sa en del saker - som han sa att det fick honom att ta ett steg tillbaka när det gällde mig då jag betedde mig knäppt och hade för livlig fantasi - men som nu visar sig varit rätt (förutom en detalj i det jag skrev men den var långt ifrån viktigast)

Det känns lite jobbigt att än en gång veta att gunnar verkligen gjorde det jag kände att han gjorde - fast han fick mig att tro att jag var knäpp - det hade varit så mycket bättre att få vara den som var knäpp faktiskt.
Då hade jag gjort bort mig och han hade verkligen brytt sig - på så vis som jag från början trodde - om mig fast jag förstörde det.
Och det vore inte konstigt om jag hade hade gjort det - för jag visste faktiskt inte hur man dejtar eller hur man startar ett förhållande - jag hade aldrig gjort det tidigare. Men hon var ju gift tidigare kanske någon tänker? Jo det stämmer men det var aldrig dejtande eller så - ska inte försöka förklar men det var inget dejtande eller uppbyggande av förhållandet där.
Och jag trodde många gånger faktiskt att det var jag som förstört allt - och slog på mig själv för det - men då borde gunnar sagt; "detta funkar inte!"
inte börja träffa andra utan att säga något.
Jag kanske gjorde fel - men han gjorde ändå mer fel för jag ljög inte. och jag manipulerade inte och inte hade jag andra.
Skönt att få skriva av mig lite - det rör om lite även om jag inte "går igång" som tidigare - för det gör mig lite ledsen trots allt.
Idag bryr jag mig inte på så vis att det får ta över min tillvaro mer...
Idag är jag inget annat än gunnars vän (på mina villkor) - på eget beslut, oavsett vad han gör eller vill!

Jag hoppas han kan få må bra - i grunden - en dag!
Och jag, jag ska hålla mig på "vägen" där jag mår bra - inte springa upp i skogen och försöka dra i något eller försöka rensa ut. Skogen får ta hand om det själv - multna bort det som ska multna - och få ljus på det som ska få ljus.
Jag håller mig på vägen!

tisdag 4 oktober 2011

Det är andra tjejen/kvinnan...

...som jag ser i min närhet det sista året.
Den första är en bekant - inte en vän men tillräckligt så jag känner henne rätt så bra - medan den andra är en tjej som går på samma träningspass som jag.
Den första såg jag innan sommaren och sa att hon såg ut som hon hade en hemlighet - och hon svarade att inget gick att dölja för mig - och jag tror hon var nykär. När midsommar kom såg hon mer sammanbiten ut och besviken - men efter några veckor var hon lika lycklig igen för att nu verka lite mer nedstämd och nästan som om hon förändrar sig något.
Den andra hörde jag för några veckor sedan prata om "honom" till en väninnan. Han hade ringt vid 11 och sagt jag kommer - och innan hon hade hunnit säga nej så hade han lagt på luren och det var bara för henne att släppa in honom och hon hade inte somnat förr än vid 5 på morgonen. Hon var lite så där att hon ville liksom visa hur det var - och hon var lite stolt över det - men väninnan verkade inte allt för imponerad.
Idag när jag såg henne i omklädningsrummet tittade hon på telefonen - och besvikelsen lös i hennes ögon när hon stoppade undan den - sen stod hon och bara såg rätt ut i luften helt nedstämd (som det såg ut från mina ögon)
Båda dessa tjejer stämmer över ens i ålder med gunnar och båda har samma beteende som jag hade något innan jag ertappade honom första gången - och sedan flera gånger därefter (därför att jag har hoppats flera gånger om att det ska ordna sig)
Jag har känslan att det kan vara gunnar de har kontakt med - men jag vet inte - men den här gången har jag inte panik. Jag har haft den känslan med några andra tjejer tidigare också och då fick jag panik. Första tjejen fick jag panik för i våras - men inte sista tiden. Jag tror att jag har hamnat på en annan plats när jag bestämde att jag skulle vara gunnars vän - inget annat bara vän.

Jag vet inte om jag har rätt - om dessa tjejer är några som gunnar har/har haft kontakt med - men jag vet att jag flera gånger tidigare i livet fått en känsla av att någon varit en person som jag bara hört talas om eller tvärt om när jag hör talas om vet att den finns så har jag känt personen - och det visat sig vara sant (blev det här klokt nu? Ja, jag förstår ju i alla fall - och undrar någon så får den fråga)
Men jag har kommit till en så trygg plats att jag inte bryr mig, mer än jag kan känna medkänsla med tjejerna - oavsett om det är gunnar eller om det är någon annan som får det att bli knepigt för dem.
Om jag nu har uppfattat situationen rätt...det brukar visa sig....

Jag kan känna lite vemod men...
Jag känner mig fri i alla fall!

Ett lugn....

Det ser ut att bli en fin dag idag- solen kikar fram och det var 14 grader på skuggsidan för en timme sedan.

Själv känner jag mig bara lugn och harmonisk.

Jag hoppas att det är äkta och inte något jag "gjort mig".
Det låter kanske löjligt att ens tänka tanken - men hela mitt liv har jag "gjort mig" lugn, frid och glädje så det är inte så konstigt från min synvinkel att ändå undra över det.
Antingen är man lugn, fridfull och glad eller också är man det inte - skulle någon kunna säga - men det är inte riktigt sant. Inte när det gäller mig i alla fall! Jag vägrade att se de fel som omgav mig och "låste in" allt som var negativt och "gjorde" positivt i stället.
Det betyder inte att jag alltid var glad och lugn men jag förstod inte varför jag inte var det och då "tryckte jag bort det/oron/olusten" och "hämtade" tillbakad det/lugnet/glädjen - och på sätt och vis tvingade jag mig själv att se allt ljust.

Men som sagt jag hoppas - och tror nog också - att det inte är så den här gången.

Jag känner att jag är trygg i mig själv och mitt beslut - vad gäller gunnar - och det gör att jag också kan känna mig glad, lugn och ha frid inombords.
Jag tänker inte så mycket längre!
Håller inte på och ältar fram och tillbaka, ser olika möjligheter eller funderar på vad jag ska göra/säga till gunnar för att ....ja, vad? Få det rätt?
Jag kunde inte få det rätt i min frustration och lätt panikångest!
Jag tror att när jag lämnade över till Gud så formade han rätt känsla i mig - och skapade känslan "vän" i mig inför väntan på vad som komma ska i framtiden (oavsett åt vilket håll det vänder).
Gud visade mig också "vägen och skogen" så jag förstår mer bildligt vad jag hållt på med och vad jag kan hålla på med - eller i stället välja.

Gott så - för nu!

söndag 2 oktober 2011

Återblick

Det var någon in på min blogg för någon dag sedan och tittade på ett av mina inlägg som jag hade gett titeln "han går inte skuldfri" och då gick jag in och läste det. Och jag har läst det några gånger till efter det.
Jag tror att någonting "förlöste sig" inom mig när jag skrev det - och när jag läste det igen så har det ännu mer känts rätt.
Tanken som jag försökte anamma: "den enda som kan ansvara för hur jag reagerat och agerat är jag själv - utan att den som fick mig att göra ska ha någon del i det" blev helt enkelt helt fel för mig.
Han har  ansvar för att jag reagerade och agerade som jag gjorde därför att han gjorde som han gjorde- men jag har ansvaret för att börja förändra det till ett sunt beteende som får mig att må bra - det kan jag inte kräva av någon annan än mig själv.
Jag tror att min protest mot tänkandet att jag är ensam skyldig till mina reaktioner och agerande hjälpte mig mycket. Och även om jag inom mig gjorde det då och då så försökte jag tvinga mig att tänka som jag "borde" enligt normer. Det var först i och med det inlägget som jag satte ner foten för mig själv och att jag inte ensam var skyldig (det har alltid varit mitt fel - sen barndomen).

Nu mår jag bra
jag är gunnars vän - och jag känner lugn
träffade honom igår och det känns som om att jag träffat vilken vän som helst idag
inget grubbleri och inga undringar om vad han tänker gör eller är
Det är hans problem
Gott så!

lördag 1 oktober 2011

Sol och blå himmel

Lördag - fick sova ut (med det menar jag att jag sov tills jag vaknade av mig själv).
Idag har jag tänkt mig ut i något skogsparti - ta med mig lite kaffe och några mackor och se om jag kan hitta någon svamp.
Jag hoppas verkligen att jag kommer iväg - kan ibland när det är helg bli lite "tung i rumpen" och tycka det är skönt att bara vara....men än är det lite för tidigt...
Sol är det i alla fall - och blå himmel - så vi får en fin dag