Jag upptäckte i kväll att det handlade om gunnar också - även om tjejen på jobbet var den utlösande faktorn så handlade det om gunnar ändå. Jag träffade några bekanta i kväll och några där hade blivit ett par sedan sista gången jag såg dem. Roligt för dem och jag är glad för deras skull - ändå var det som att få en smäll när jag såg dem.
Jag tror - jag måste säga tror för jag tror - att jag försökte att stänga in det jag känner och tänker för jag är så rädd att gå upp i skogen och tappa bort mig igen. Att jag egentligen är ledsen för att gunnar inte finns där för mig så jag kunde bara nämna tjejen på jobbet för honom. Jag vill inte sitta och gnälla om saken - för det var inte något allvarligt men bara att få ventilera med gunnar hade varit så skönt - att veta att han bryr sig så mycket att jag kan göra det.
Han har ventilerat till mig - men han har ju vetat att jag funnits där för honom - men jag har haft svårt att göra det när han har betett sig som han vill ha mig på avstånd genom att "ge sig iväg" eller stöta bort mig.
Tjejen på jobbet berörde mig negativt - ärligt - men jag inser ju att jag inte har gjort något som gör att hon förtjänar att vara sur på mig. Samtidigt vill jag ha gunnar att prata med men har inte det.
Inget av dessa två har jag velat se eller erkänna för mig själv - det frambringar stress, psykisk stress, som i sin tur ger fysiska symptom.
Jag grät en stund nyss. -Jag hoppas att det ska lösa upp "knuten"
Jag har ju gått upp i skogen bara för jag var rädd att göra det - genom att gömma mig i den!
Ner på vägen igen!
Hej och hå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar