söndag 30 november 2014

Gör julkort...

Försöker få dem färdiga - men får nog hålla på, på kvällarna nästa vecka också.
Nästa vecka är det flyttartagen hos mig.
Ny bostad - ett första steg på min väg.
Men det betyder inte att rötterna kommer rota sig så hårt att jag sitter fast där.
Men det ska bli mysigt att få göra ordning för jul i en ny bostad.
I morgon får jag nyckeln och jag tänker sätta upp adventsstakar mm som det första jag gör.

Känns kul!

lördag 22 november 2014

11 Dagar sedan sist...

Den här bloggen har verkligen varit ojämn - både i skrivandet och tidsintervaller.
Jag skrev mycket i början om "gunnarproblemet" (vilket inte är lika med gunnar är ett problem utan problemet jag fick med mig själv pga gunnars beteende) och jag hade nog behövt få skriva långt innan jag började men var för rädd.
Allt var inte logiskt - men mycket var för logiskt i mitt resonemang.

Jag var aldrig arg på honom - bara väldigt rädd och "tilltryckt"
det är inte logiskt med tanke på hur han betedde sig - och det resulterade ofta i ett resonemang som verkade överlogiskt.
Men jag kan inte se att det var direkt fel bara så energikrävande att försöka att vara logisk och att inte döma gunnar för det han gjorde (då jag trodde och faktiskt fortfarande tror att han "kunde inte" handla på annat sätt än han gjorde lika lite som jag "kunde" handla på annat sätt än vad jag gjorde.
Jag fick lära mig som barn (den hårda vägen) att jag inte hade rätt att bli arg för min egen skull - om någon gjorde mig illa inbillade jag mig bara och var jag bara egoistisk om jag försökte hävda mig och trots allt arbete jag hade gjort så återföll jag i den tanken med gunnar (kanske för att jag innan allt började uppfattade honom som genomgod).

Inser dock att försöket till att vara logisk och att föröka ta kontrollen gjorde att jag betedde mig ologiskt och tappade kontrollen fullständigt.
Hade jag blivit vansinnigt arg och skällt ut gunnar "efter notorna" så hade jag antagligen klarat mig från att bete mig som en "idiot" för att tala klarspråk.

Med tiden har jag mer och mer pratat om min egen plats i tillvaron - och vart jag är på väg - och jag vet fortfarande inte men har bestämt mig för att göra det så bekvämt som möjligt för mig i det här väntrummet som jag befinner mig i. >Men jag ska inte göra det så bekvämt för mig att jag inte ger mig av när jag får veta vart jag ska.

 
Tillvaron är inte perfekt - och kommer väl aldrig att bli (men känslan av det kan nog infinna sig stundvis) men livet är rätt så trevligt ändå.

tisdag 11 november 2014

Har sett lite tillbaka i min blogg - och på mina tankar för övrigt..

Just nu mår jag bra - och är tillfreds - även det inte är perfekt som jag sagt tidigare också och jag vet inte om det är dumt att "titta tillbaka" på mig själv och hur jag tänkt.

Jag ville gärna hitta en förklaring på varför jag betedde mig som jag gjorde med gunnar och hur jag kunde flippa ur som jag gjorde.

Men sanningen - och den måste jag se för att vara ärlig mot mig själv - är den att jag tillät gunnar att bryta ner mig!
Klart är att jag öppnade mig och mitt hjärta som aldrig förr.
Klart är att  jag blev rädd och kände mig förkastad.
Klart är att jag vet att han hade känslor för mig.

Oklart är varför han ville göra mig illa - för illa ville han göra mig och det är "glasklart" (när man ser på hur han betedde sig.

Men oavsett hur mycket jag öppnade mig, hur rädd och förkastad jag kände mig eller min vetskap om hans känslor - jag tillät mig själv bli krossad och jag tillät mig själv att reagera som jag gjorde.
Oavsett om jag då kunde stoppa mig eller inte så var det ingen annan som reagerade och gjorde det jag gjorde - utom jag.
Jag tillät min reaktion som fick mig att känna rädsla och förkastelse (trots att jag visste att han hade känslor för mig) och jag tillät min reaktion att leda till ett destruktivt agerande.

Jag säger inte att gunnar är utan skuld!
Och..
... jag säger inte att det jag försökt förklara förr varit fel - bara att det var inte "såret" det var bara "blodet som kom ur såret".
Jag bara säger att jag gav honom makten över mina känslor och reaktioner - jag tillät honom att krossa mig!
Utan mitt medgivande hade allt sett annorlunda ut.

Jag dömer inte mig själv och jag förkastar inte mig själv för detta - jag bara ser sanningen i vitögat.

Jag är på sätt och vis glad för jag vet sanningens kärna nu!