onsdag 31 oktober 2012

Huvudet vill må bra...

...och gör det faktiskt också - men det blir mer och mer trött av smärtan i ryggen.
Idag blev det bakslag - trodde jag var bättre men idag var jag sämre igen och det är tröttsamt.
Det är nästan 4 veckor nu - och jag förstår dem som har konstant ont att det kan vara svårt att hålla humöret uppe när man går med konstant (och kanske kroniskt värk någon stans i kroppen).

Jag vill inte att det ska få sänka mitt humör nu - för jag känner mig glad, lugn och befriad på ett sätt nu.
Jag tänker inte på deadline så mycket heller - vet bara att datumet är där framme - inte allt för långt fram och känner att jag kan faktiskt inte göra något åt det - oavsett vad som kommer att hända.
Jag kan välja rädslan eller jag kan välja tillförsikten och lämna allt åt Gud (och be honom att inte låta mig ta tillbaka det hela igen)
Det blir bra - hur det än blir
Det måste jag lita och tro på
Och jag mår bra nu när jag äntligen kan stanna där - och samtidigt stanna där jag själv känner att jag ska vara i mina känslor och som jag tror att jag ska aggera och tänka.

Men nu vill jag bli av med min ryggvärk!

jag vill än en gång försöka tänka på tre bra saker med mig själv;
* Jag gör inte skillnad på folk - i alla fall inte pga sk sociala ställning, åsikt, kön, religon, sexuallitet, handikapp eller ålder (det som kan få mig att göra skillnad är min magkänsla när den säger att de inte är ärliga på ett eller annat sätt)
* Jag tror inte sämre om andra än mig själv - men inte heller mig själv sämre än andra
* Jag tror inte på skvaller

Både vackert att se - och stärkande att ta till sig

"Out of difficulties grow miracles." ~ Jean de la Breyere

Ett klokt råd..

Foto

Jag blev kallad konstig och hård...

Foto

Vågar vi tro på det?



Från: http://angelwinks.net/versepod.html

tisdag 30 oktober 2012

Gud ge mig förstånd....

Varför ses hon som dum?

Lär vi oss - eller flyr vi?


Foto

Man kan fly in i ett nytt förhållande om man haft ett som misslyckat också
det betyder oftast inte att man gått vidare inom sig eller att man lärt sig
för att man tar en ny partner - oftast är det en flykt!
En flykt från att känna smärta, en flykt från att känna sig värdelös eller
en flykt från att se "vem är jag som gör så här?" tex.
Att stanna upp och se på allt - kanske lite utifrån - kan göra stor skillnad
inför framtiden.
Jag tänker stanna upp i alla fall..

Saknar du ´kärleken till dig själv kan det bli svårt

Foto

SÅ;
God natt & sov godt :-)

måndag 29 oktober 2012

Jag känner mig arg..

...Och jag är inte arg på gunnar!
Han har gjort det har gjort och det är hans ansvar - och det kommer att komma ifatt honom en dag (om det inte redan har gjort det)
Han kunde inte annat - men det är bara orsak inte ursäkt för hans val gjorde att han inte kunde annat

Nej jag är arg för att JAG inte kunde hanter det enligt min känsla, min vilja och min tanke/åsikt
Att min rädsla förde mig likt en balong i vinden
allt pga att jag inte hade fått rätten att anse mig själv värdefull nog att tro på mig själv

Idag när allt har lagt sig - och kanske det inte hade gjort det om inte gunnar hållt sig ute ur min tillvaro - kan jag se att jag var som Bambi på hal is - inte fotfäste på något vis
Jag tappade mig själv helt och hållet
troligen för att min självkänsla och självvärde var så nytt och inte alls hade blivit förankrat
som en nymurad mur som ännu inte torkat
och denna mur var en bra mur som byggde upp - inte stängde ute...

Nej jag är mest arg idag - inte på mig - på att jag inte hade verktygen för att stå för det jag trodde på
och ändå kunna släppa taget och låta det bli som det blev

ARG - men nu när jag skrivit ner detta är jag mest ledsen

men det gör mig också glad för jag kan bli mer frimodig och ha mer frid än jag haft någon gång tidigare och fortsätta mitt liv i med gott mod

Kanske blir jag ledsen igen
Kanske tappar jag balansen igen
men
jag är på god väg

jag önskar bara gunnar gott - och hoppas att han ska finna den frid som gör att han kan göra rätt
inte av tvång eller pga att någon är starkare än han
bara få frid att göra det som är rätt
Men jag kan inte göra något för honom - och vill inte - om inte han ber om det
och jag gör det om det inte är hans sak att ta det  (han måste ta ansvar för sig själv)

Att älska någon

Varför anses det vara löjligt, skamligt eller att man är dum om man älskar någon som inte kan vill eller vågar älska tillbaka.
Varför anses man dum om man inte slutar älska någon som varit dum mot en - på ett eller annat sätt?

Varför anses det som en bytesvara och att kärlek bara är något som man kan välja?
Varför har man tagit till sig "talesättet"; "Kärleken består det är förmålet som ändras"

Är vi mäniskor föremål?

Någon stans läste jag "man ska använda föremål och älska människor
                                      men
                                     vi älskar föremål och använder människor"

Det är inte den som älskar som har ett problem - det är den som inte kan respektera och uppskatta den kärleken - eller den som missbrukar en annan människas kärlek.
Jag kan med säkerhet säga att om jag inte varit uppvuxen med en mamma som "präntade in" i mig att jag var löjlig om jag blev kär och att jag inte var värd att älskas
och
fått höra alla komentarer runt omkring mig sedan jag var barn tills vuxen ålder om hur dum någon är som inte fattar att gå vidare
eller mammas komentarer om att man inte får kräva av någon något den inte vill ge - vill man ha en person så får man ta det som den vill ge

Jag tror på det sista - men det betyder inte att jag också kan välja självkänslan och älska men på avstånd.
Jag tror att kärleken består - så länge jag inte blivit "mättad" av obehag och/eller stolthet

Jag kan visst gå vidare med en kärlek till den personen i hjärtat - utan att behöva ta med personen in i ett nytt förhållande och utan att älska mindre i det nya om jag ser till att bearbeta, förlåta och avsluta alla negativa men också possitiva tankar och känslor för den som sårat mig.

Kärleken består - den byter inte föremål
Det nya "föremålet" får inte samma kärlek - den får en ny kärlek

Jag är inte dum om jag inte slutar älska gunnar -
jag är inte dum om jag inte kan gå in i ett nytt förhållande
men jag måste ta hand om mig själv och min självkänsla och inte låta mig "tryckas ned" av det som hänt och jag ber Gud om hjälp med att ta hand om min bästa vän - MIG SJÄLV!

Kärleken jag saknar

Din blick - s´å full av värme
Din smekning över min rygg när vi var någon stans
Din hand som kramade min nacker varligt
Dina kyssar
Samtalen
Kramarna
Stunderna när vi lagade mat tillsammans
Utflyckter vi gjort
              cykelturen i natten är bara en men så fin.
Dina tårar när du fick läsa mitt arbetsbetyg som jag
               var så glad över - för det var så fint.
Sms:n som talade om att du saknade mig

Det här är exempel på vad jag saknar och jag vill bevara det i mitt hjärta och glömma
det som gjorde så ont att jag nästan glömde det fina i mitt minne - men hjärtat glömmer inte...

Som jag sa tidigare; trots allt var det värt det....

Foto
Jag har verkligen älskat med hela mig - inte bara brytt mig om men inte gett av mig själv.
Det går faktiskt att bry sig om andra - även om man inte bryr sig om sig själv och det går att älska
utan att ge sig själv.
Men gunnar har jag älskat med hela mig själv efter att jag började bry mig om mig själv.

Ett av felen (det är inte uteslutande ett har jag förstått med tiden) som gjorde mig så "knäpp" var att jag trodde jag slutat bry mig om mig själv eftersom jag älskade gunnar som inte vågade stå kvar i sina känslor för mig.
Det finns säkert de som tycker jag är dum som fortfarande tror på han känslor för mig - men det gör inget; Vet man så vet man (och varför skulle den "magkänslan" vara fel när jag ska lyssna till andra?)

I långa loppet måste det vara sant...

Foto

Det är dags att sluta kämpa - fullständigt

...och erkänna att jag är maktlös - i allt - utan Guds ledning.


Från; http://angelwinks.net/versepod.html

söndag 28 oktober 2012

Det är rätt tid för det nu (tror jag)

Foto

Jag har gjort liknande beslut och tanke tidigare - och det
var rätt för så långt jag kommit då.
Nu är en ny tid med ny tillförsikt och "säkerhet".
Jag tar beslutet än en gång - Gud har allt i sin hand och det
kommer att bli rätt om jag lämnar över till honom - och erkänner
att jag kan inte göra något utan honom.

Trots allt - det var värt det!



Jag både fick känna kärlek - även om det bara var kort - och jag
kunde kliva ut ur mitt skal och älska fullt ut - utan rädsla.

Ja, men du har ju pratat om din rädsla så mycket?
Jo, mitt gamla jag kom i kapp mig när jag såg gunnars rädsla och
hur det uttryckte sig, det anklagade mig vilket resluterade i allt
annat.

Men jag har blivit älskad och jag har älskat.
Utan gunnar hade det inte hänt - jag är säker på det ....

Tre bra saker med dig själv

Någon sa att man ska skriva ner tre bra saker med sig själv varje dag för att stärka en knäckt självkänsla, och visst har min självkänsla fått stryk under den här perioden med gunnar, så jag kan behöva det.
Självkänslan fick inte stryk så mycket av gunnars beteende som att jag helt tappade kontrollen över mina egna reaktioner.
I tolvstegsprogrammet pratas det om att vi ska aggera men inte reagera och det finns en sanning i det.
Även om det behövs en reaktion för att aggera - men reaktionen behöver en stunds eftertanke innan man aggerar - min reaktion (när jag reagerade) hade ingen sådan eftertanke de flesta gångerna.
Och det fick mig att sakta men säkert bryta ner mig själv.
Visst ingen annan(s lögner och manipulationer) hade kunnat få den reaktionen hos mig för jag hade redan gett mig själv till gunnar som verkade genomgo och ärlig och han hade sagt att han trodde på mig och inte ville ha någon annan.
Slutsnackat om det nu! Upprepningar igen - bara tröttsamt för alla (men jag kommer nog att komma tillbaka till det för jag behöver troligen nöta ett tag till för att min bearbetning ska bli klar)

Tre bra saker med mig själv:
Jag är snäll (är INTE lika med dum!)
Jag vill ALLA väl - inklusive de som inte bryr sig om mig eller vill mig väl
Jag ser andra människor - jag uppfattar när något inte är bra men också när det är bra

Nu ska jag sova!
God natt sov gott och dröm sött

lördag 27 oktober 2012

Jag är slut



Från: http://angelwinks.net/versepod.html

Jag ser slutet närma sig och jag är verkligen slut 
det är som när man är kissnödig och vet att toaletten finns inom räckhåll.
DEt har varit värre stunder under den här resan än just nu
men de har inte varit lika långt fram i "loppet" som nu - och
men blir ju mer och mer trött ju längre man hållt på.

Jag behöver få känna mig älskad!
Det konstiga är att jag kände mig älskad av gunnar
jag har bara känt att jag var det av min pappa innan jag var åtta år
och sedan blev det bekräftat i vuxen ålder att jag känt rätt¨
trots att jag hade accepterat mammas ord när hon sa att han inte ville ha
med mig att göra - och att ingen orkade med mig.
Detta har jag sagt förr
men jag behöver kärlek - lika mycket som vem som helst annars

Jag har inte vågat säga det så tydligt; jag behöver få känna mig älskad - och jag saknar det!
Jag är inte löjlig som vill ha det

Saknad

Jag såg ett program där folk som var bortadopterade hittade sina syskon och jag började gråta.
Jag har växt upp med min mamma och min syster
har haft min mormor med man plus moster och morbror fanns i min tillvaro i alla fall två gånger under året.
Men jag har aldrig haft någon familj!

Min morbror med familj  hade jag liksom min moster - tillgång till genom min mormor och när hon dog så var det som om de försvann
ja inte fullständigt förståss
min moster och jag har kontakt - om än inte så ofta
och min morbrors familj (han dog i cancer) har jag sporadisk kontakt med
mest julkort (vill inte tappa dem helt)
min mamma och min syster har jag brytit kontakten med - därför att det bröt ner mig
men min mamma bröt jag med för att hon började försöka bryta ner mitt barn

jag har aldig haft någon familj!
jag har en bra - om än inte så ofta kontakt - med min moster idag
men den är inte så där nära som jag skulle önska - och jag har inte förmågan att göra den närmare heller

jag har heller aldrig varit med i något gäng
varken bara tjejgäng eller blandat
och jag förstår idag varför jag varit så glad i program som har handlat om vänner som umgås
och nöts mot varandra - både i gott och sämre

jag har alltid bara blivit den där som man har som ensamkompis - den man kan luta sig mot när manbehöver något men som inte är med i gängen

idag är jag lite mer med i ett "gäng" - men jag är den ende i det gänget som inte har en partner så jag känner mig ändå utanför därför när de går hem till sig så har de sin partner (och förhoppningsvis bästa vän) med sig hem ...men jag är själv
okej att jag är min egen bästa vän - men jag kan inte prata med mig, krama mig, få tröst eller stöd som en annan människa kan ge, jag lägger mig själv på kvällen och vaknar själv på morgonen och om jag vill ha en slappardag så är jag själv....

Ofta trivs jag men jag börjar mer och mer känns mig ensam

Saknar familj, en partner och värme
men det är inte därför som jag saknar gunnar än - för ville jag bara få slut på den här känslan så kunde jag gå ut och "plocka" någon annan (det är så de flesta gör)
saknad!

Så tråkigt

att rädslan gjorde att jag ville visa mig stark och osårbar

Jag har funderat på det här med om jag varit medberoende ...

Jag tror jag en gång har lärt mig att anpassa mig till hur situationen varit runt mig - för att orka leva
Men jag tror inte att jag egentligen varit medberoende
Jag har velat ha sanningen - därför jag, som barn, lärde mig att det som jag kände eller upplevde var fel - dvs min magkänsla eller min upplevelse av något var fel.
därför kunde jag inte lita på det jag kände med gunnar -
pga att han var så go när vi var tillsammans så kunde jag inte tro på min egen magkänsla eller upplevelse utan att få det helt utan tvekan
inte ens fast jag  kom på honom från början - därför att han förklarade det med att det bara hänt och sedan kunde han inte bara släppa det (han visste inte vem av oss som han ville ha därför vi båda var så nya i hans liv var förklaringen) och jag tog det
Sen sa han hela tiden det finns ingen annan - när jag sa något om det
och han såg riktigt besviken och ledsen ut - tills nästa gång jag kom på honom

Jag behövde sanningen - och gunnar var inte villig att ge mig den
till slut gav han upp därför att jag blev för jobbig för honom då jag ena gången visade kärlek och nästa sa "skit samma"
därför kände jag också att han som var en välsignelse till mig förvandlades till en förbannelse till slut
därför han var aldrig ärlig mot mig - mot andra ja
men mig talade han inte om för att han satsade på den han nu är med
medan han talade om det för andra
ändå hade han träffat mig i veckan när han bröt med de andra (de kanske inte visste om att han skulle satsa på henne för de visste inte om hans sidospår -  men jag visste)

Han fortsatte ända till slutet att ljuga för mig - och låtsas att han inte gjorde det han gjorde
men på slutet hade jag fått så mycket bevis att min magkänsla och min upplevelser var sanna så jag hade tappat honom helt - men fått mig själv tillbaka på det området

Att han var på väg att flytta berättade han sista veckan innan han var ute ur sin lägenhet - och då förnekade han fortfarande att han hade satsat på henne...

Tror någon att han är i förhållandet med henne är frisk?

Jag har varit sjuk i denna "relation" men jag har inte varit medberoende
Jag är på väg att bli frisk - inte riktigt än för jag känner mig omskakad av det som hänt ännu
det är inget som bara har hänt - det finns väldigt levande i mig ännu
men jag har förlåtit gunnar - och jag kan erkänna att jag älskar den fina gunnar än - och snart så
kan jag också tänka på det här utan att bli allt för ledsen (tror jag i alla fall)

Deadline är inte allt för långt bort
då visar det sig hur mitt liv ska fortsätta

Jag godtog i början att jag var medberoende - jag godtog alla "vetares" tankar om hur det här skulle hanteras - och tappade bort mig själv fullständigt
mellan min egen känsla hur dte skulle hanteras och hur "de" ansåg att det skulle hanteras
stolthet - ohc kärlek
rädsla och kärlek
smärta - och längtan
förnedring - och hopp
jag levde i båda - två personer i ett - och det slogs med varandra emellanåt också

oj. jag tänker och tänker
bearbetar och bearbetar
rensar och sorterar
hoppas jag helas innifrån också - annars är allt tänkande och berarbetande rensande och sorterande
helt i onödan och har bara varit ett jobb som inte fått sin lön

fredag 26 oktober 2012

gunnar nu sätter jag de rätta orden på det jag ville säga men inte vågade

Jag var rädd och jag kände en sådan smärta så ett avhugget ben är nog nära att beskriva den smärta jag kände i mitt hjärta och min själv när du betedde dig som du gjorde.
.

Jag försökte fortfarande skydda mig - fast jag inte trodde det - för skyddet såg anorlunda ut eftersom jag öppnat mig för dig men jag ville fortfarande visa mig stark och att jag klarade mig själv och
inte känna mig dum som blivit så kär i dig

Jag blev så fruktansvärt ledsen för att du ljög för mig och för att du sökte/hade andra
Men jag kände mig också kränkt - för att du inte uppskattade eller visade varken mina känslor eller mig respekt - för jag var verkligen värd en bättre behandling

Jag var aldrig stark och det spelade en väldigt stor roll allt som hände
Jag ville få älska dig (och få behålla den kärlek jag kände från dig och såg i dina ögon när vi kom nära - innan var gång du stötte bort mig)
Det är en sorg och det var en stor sorg att känna att den kärlek jag hade för dig inte "rörde dig i ryggen"

Det här är jag
inte alla mail jag skrev - inte den "starka, glada" tjejen du träffade när vi sågs (efter jag visste allt) jag visade upp för jag var rädd att du skulle sticka och aldrig komma igen eller tjejen som vill ge sken av att det inte spelade någon roll
Du gjorde det i alla fall

Så är det

Jag måste säga...

...att jag inte var ärlig varken mot mig eller gunnar - även om jag trodde det...

Jag var mer víllig att hantera mina känslor och tankar - men jag kunde det inte
jag gick fortfarande med skyddspansar på när jag skrev mina mail till honom - även om jag inte trodde det heller
därför det såg inte ut som det brukar
kanske för att han betydde så mycket för mig - men ändå inte ville tillåta mig själv att känna mig sårad på något konstigt bakvänt sätt

Även när jag började skriva här - så sa jag att jag skulle vara ärlig och att det var därför jag började skriva
ändå klarade jag inte det fullt ut
jag ville mellan varven fortfarande vara stark - och förståndig

men det lös så klart igenom att jag varken var det ena eller det andra

inte så att jag inte hade en ganska klar bild över det hela
och hade jag kunnat kliva ur mig själv - redan från början och se på situtationen så
kunnat ge mig själv råd därifrån och också kunnat ta emot och föllja de råden - så hade situationen sett annorlunda ut idag - i alla fall för mig.

Idag vet jag vad jag vill
men jag vet inte hur jag ska kunna få det
jag är livrädd för att inte göra något men lika rädd för att göra något

och det gör att jag "trampar vatten"

Deadline framför mig - vad ska jag göra? ska jag göra något alls?

Gud ?
Du säger i ditt ord att om vi söker dig så ska vi finna dig - varför finner jag inte dig?

Jobbig situation...

         Foto

Foto

kämpar för att hålla kvar, kämpar för att släppa

Precis så har det varit för mig - samtidigt - fast det är en väg jag egentligen trott på...

Foto

onsdag 24 oktober 2012

Oj, vad det kan ändras...

...jag vågar nästan inte säga det - för att inte det ska komma en smäll
(och det brukar göra det) men vill ändå göra det;
Just nu känner jag en sådan frid och en sådan stilla glädje - trots att
inget är ändrat och trots min hemska ryggskott har hängt med nu i snart
tre veckor.
Deadlinen har inte varit än - men jag ställer fortfarande in mig på att den
inte kommer att ge någon förändring från nu men är öppen för vad Gud
vill och ber honom göra mig förberedd.
Gott så - för nu i alla fall.

            

måndag 22 oktober 2012

Brev till gunnar 7

hej gunnar

Vad gick fel för mig?
Jag kände mig så lycklig för jag verkligen vågade älska dig
Jag kände mig lycklig när jag tänkte på dig - för nästa gång vi sågs skulle jag kunna visa dig den kärleken (och ibland skickade jag ett sms och talade om vad jag kände/tänkte)
När jag såg dig med den första tjejen så började jag tvivla på mig själv
och att jag gjorde fel som älskade dig (som öppnat mitt hjärat och min själ för dig och börjat älska dig)
Det gjorde att jag försökte kväva min kärlek - och då kvävde jag också min lycka
Det var att älska som gjorde mig lycklig, inte du - även om du som person var den som hade "nyckeln" till det rum jag stängt in min själ, mitt hjärta, mina känslor, mina djupaste tankar och mina behov.
Varför du hade den nyckeln kan inte jag säga säkert - men jag tror att jag vet - men jag tror du vet varför du hade den nyckeln (även om du inte vill bry dig om det)

Någon stans ifrån kom tanken att jag måste veta om du var ärlig för att fortsätta känna lyckan över att älska dig
men det var såååååååå fel
jag kunde få känna lyckan och jag kunde få älska dig - även om du inte uppskattade det
klarade jag inte av att göra det - utan att känna mig sårad - borde jag bara ha släppt dig (och inte låta dig komma och gå som du ville heller) men inte min kärlek och lyckan den känslan gav mig

Missförstånd skapade
Rädslan att tro att det berodde på dig om jag fick älska dig eller inte (det enda som hängde på dig var om du ville ta emot den - och ha respekt för den - eller inte)
och smärtan att du inte ville ta emot den fick mig att försöka kontrollera din vilja och försöka få dig att vara ärlig så jag (som jag inbillade mig) skulle kunna stänga igen om min själ, mitt hjärta och min kärlek.

Jag hade ingen riktig kunskap om "spelets regler" och jag hade inte heller öppnat mig för någon förr
Bara hört en massa om hur man bör göra - och vad killar som du är för något
och jag hade aldrig fått "redskapen" för att vara rädd om mig själv (utan att stänga in mig) men jag ångrar idag inte att jag älskade dig för det gjorde mig - trots allt hemskt som jag har gått igenom innan jag insett det - till en hel människa.

"Det är dags för lite tuktning" när killen inte är riktigt som tjejen vill är inte ovanliga uttryck
"karlar är som bussar - det kommer snart en ny runt hörnet"
mfl
Det finns säkert liknade uttryck för tjejer i killarnas värld

men jag gillar dem inte - inte ens på skoj - de är så nedvärderande och respektlösa, och jag kan inte se något sunt i dem

Du valde att göra mig illa - det kan jag inte komma bort från - men om jag inte hade tillåtit det så hade du aldrig kunnat göra det
Det var jag som slutade vara lycklig över att känna kärlek - och tänka att du stampade på min lycka
I samma stund som jag började tänka att du var ansvarig för min kärlek till dig  - genom att förneka mig din kärlek - så gav jag bort min lycka och gav dig ansvaret
Hur det hände vet jag inte  riktigt men rädsla att åter förlora den jag älskar (som jag förlorade min pappa som barn - obs du var inte ställföreträdare för min pappa bara känslan av att förlora den jag älskar var likheten) och smärtan att välja andra framför mig var naturligtvis en del - och den största delen att jag inte hade redskapen att ta hand om mig själv.

Du har ditt ansvar
men att jag var utan redskap att hantera mig själv var inte ditt ansvar
men egentligen inte mitt heller (eftersom ajg inte visste att jag behövde dem så jag kunde gå och söka efter dem)
Begripligt?
Ja för mig i alla fall....

Helandets "formel"

I rätt tid så kommer det ske det som ska ske...


FRån: http://angelwinks.net/versepod.html

söndag 21 oktober 2012

He raised me up...


Jag är så ledsen att jag inte har klarat att fullfölja min olikhet fullt ut...


Varken med gunnar eller annars. Jag är inte och tänker inte likt
de flesta andra och jag kan stå för det i mycket - men när rädsla
för att bli övergiven eller rädslan för att ses som dum har kunnat
smyga sig in i mig, har jag ena gången hållt fast i det jag själv
tror på eller känner är rätt för att nästa stund gå efter den allmänna
uppfattningen.
Men inte heller klarat att stå kvar i den uppfattningen därför att
jag inte mått bra då....
Gör jag mig begriplig?
Men det som står på ovan bild vill jag ska göra mig stark nog att
stå fast i det som är jag.

Låt mig släppa det jag inte kan förändra....


Från; http://angelwinks.net/thoughtpod.html

Jag har hela mitt liv försökt hitta hem...

...inte nödvändigtvis i en man ,,,
Jag försökte länge med min mamma
till slut hittade jag min pappa - och han var hem men hem som inte varit starkt nog att stå i stormen när jag var barn - men han dog efter ett drygt år...
Jag har sökt bland vänner - men där blev jag någon man var hos när inget annat som var "roligare" fanns och det var bara så man ville ha mig

Dagens vänner är inget hem - och jag har inte heller sökt ett hem i dem heller - de finns där när vi båda känner att vi vill ses - eller om jag behöver något, likas om de behöver nåt är jag där. Men det är inte hem - och en vän ska inte kännas som hem heller.
Hem får finnas i en förälder eller i en älskande men inte i vänner eller syskon - som, om det är okej relationer, bör finnas när man behöver varandra men inte på ens vilkor eller övervägade den enes behov ska stillas.

Ett hem får finnas i föräldrar - och tills man är vuxen så har man rätt att vara i övervikt vad gäller behov och omsorg
En älskande ska också vara hemmma - men inte på ens vilkor (utom tillfälligtvis vid tex sjukdom eller någon näras död tex) och inte på bara ens behovs uppfyllning.

gunnar kändes som hemma - tills han flydde

Jag hade inte något hem som barn - och därför har jag sökt (inte som någon som varit desperat men allt för tillåtande för dem jag sökt felaktigt hos)

När jag träffade gunnar var jag redo för ett förhållande - inte sökande men ändå redo - och jag fann en känsla av att vara hemma
men han var på ett sätt som min far - han kunde inte stå stadigt

Nu är jag hemlös igen
men på något konstigt sätt så har jag accepterat det nu - och är mitt hem borta så är det borta och jag får göra det bästa av min situation.

Vad gör man som hemlös för att göra sin situation så bra som möjligt?
Det är det jag håller på att lista ut - och tänker göra
Det är inte bittert - kanske uppgivet - men enda sättet att fortsätta mitt liv hemlös...
och när jag inte ser mig blind på att jag åter - väldigt snabbt blev  (kämpade länge mot det men) -
hemlös kan jag glädja mig åt de små sakerna som ändå finns runt mig som ger glädje.

Jag har gett upp...och lämnat allt till Gud

lördag 20 oktober 2012

Jag är hemlös .....igen....

Det kändes som om jag hittat hem när jag träffade gunnar
när han sökte sig bort så var det som om dörren stängdes igen.
Sen öppnades den åter.
Detta hände gång på gång...
tills...
Nu är den stängd och låst!
Jag är hemlös igen!
Kommer jag få fortsätta vara det?

Kan du förlåta?


Jag kan verkligen säga att jag har förlåtit gunnar
men jag har inte glömt - och ibland gör det fortfrande ont.
Det som jag ändå kan säga är; skulle han komma
och vilja börja om och med viljan att prata om det som hänt
så skulle jag kunna ge honom en ny tillit - ännu en gång.
Vi skulle inte kunna börja där vi "slutade" - och jag vet inte
om vi skulle kunna bygga upp ett förhållande igen.
Men det finns en chans om han är villig att börja om, som
om vi lärde känna varandra på nytt.
Jo, jag har förlåtit honom - och jag har inte svårt att förlåta -
även om jag kommer ihåg och om personen i fråga inte vill
sluta med sitt beteende fått lov att avluta en relation för min
egen självkänslas skull.

Jo, så är det - trots allt...

fredag 19 oktober 2012

Smart


Från; http://angelwinks.net/cardsoffaithpod.html

Kärlek är det viktigaste

"Det spelar ingen roll hur mycket du arbetar. Det spelar inte ens någon roll vad du gör. Det som spelar roll är om du gör det med kärlek."  (moder Theresa)
Jag "arbetade" mycket under tiden medan gunnar fortfarande fanns i mitt liv - och mycket jag gjorde var i kärlek -men oj, så mycket som jag gjorde som kom från rädsla och smärta.
Jag försökte verkligen komma ur den här rädslan som smärtan åstadkommit men det var som att sitta i käftarna på en krokodil. Jag har hört att en krokodil "aldrig" släpper taget om han väl fått det - bara vid död eller om den uppfattar att det finns dödsfara för den.

                                      
På något vis så har jag lyckats komma ur "käftarna" tror jag i alla fall - eller är "krokodilen" bara så stilla och jag så slut så jag inte förstår att jag fortfarande sitter i dem?

Jag har i alla fall inte den panik som jag hade när smärtan och rädslan härjade med mig längre.

Jag har en viss lugn sorg just nu
annars är det väldigt lugnt - förutom att jag har en hemsk ryggsmärta (som är näst intill sjukskrivning om jag inte var så envis att jag inte vill för att inte sitta och tycka synd om mig själv, -För då kommer sorgen mycket mer överrumplande också och slår ner mig till "golvet".
Nu är den där men den får vara hur länge den vill - bara jag inte går under av den

Frukostdags - annars är det en arbetsdag idag
och i morgon är det helg
                        

torsdag 18 oktober 2012

Bra att veta ...

När jag vaknade idag...

...trodde jag nästan att det skulle vara omöjligt att gå till jobbet igen.
Ryggen är hemsk - men jag har strechat lite och tagit min tablett (en något starkare variant) och den börjar verka nu. Värken är inte borta men mycket "avrundad" så iväg till jobbet.
Veckan jag var sjukskriven spelade inte hur många tablett - inte ens morfin som jag fick på akuten - någon roll, det fanns inte en chans att jobba då. Jag kunde knappt gå till toaletten och när jag väl var där så grät jag när jag satte mig på den - och speciellt när jag väl satt där så var smärtan som knivar.

Nästa vecka får jag komma till min gamla sjukgymnast igen och får lite hjälp till.

Jag vill verkligen inte var sjukskriven - har önskat att jag fick vara ledig men det är inte samma sak som att vara hemma mer, mer eller mindre orörlig satt i ett tillstånd där jag inte orkar göra något eller gå ut någon stans.

Så ja, det blir en bra dag - trots allt

onsdag 17 oktober 2012

Alla blir vi mer eller mindre fråntagna intuitionen som barn...

...och på vägen att bli vuxen. En del får ha nästan hela självtilliten kvar
och kan lyssna vad det inom dem säger och de har en stor fördel i livet.
Men det finns de som får i stort sett allt - om inte allt - självtillit borttaget
så även om de känner inom sig något kan de inte stå fast i det de känner.
För så är det; även om man inte får det man känner bevisat och allt ser ut
att vara på det motsatta känslan säger - oavset om det är possitvit eller
negativt (det känslan säger) så är det så det är.
Det är svårt att stå kvar i det man känner inom sig - intuitionen/magkänslan -
när man fått lära sig att det är fel.
                  
När det gällde gunnar så kände jag att något var knasigt men klarade inte
av att tro på det utan bevis därför att jag (hade lärt mig att jag) inte hade
tillåtelse att tro på det jag intuitift trodde på.
Men trots att det var knas med honom så kände jag också att han älskade
mig men jag klarade inte att tro på det heller.
Så hur jag än försökte luta mig så kunde jag inte luta mig alls - det var ju fel
åt båda hållen.
Men jag tror jag hade rätt åt båda hållen - i dag vågar jag stå för det.
Jag hade bara behövt våga lita på mina känslor - och sedan låta gunnar vara.
Antingen hade han kommit - eller också hade han följt sin rädsla....

Hur mår du - egentligen?

tisdag 16 oktober 2012

Egentligen så enkelt - varför är det då så svårt?


 

      

Vaknade med ryggvärk ...

...men det är ju inte konstigt
Jag har ju haft ryggskott i över en vecka som inte gått över än
Det är mycket bättre - och jag jobbar igen sedan igår
men det är inte bra
Det verkar ändå ha släppt lite - men jag är osäker har ju tagit smärtstillande/avslappnade
så det kan ju luras lite
Jag gör idag - som igår - vilar mellan varven på jobbet för att ryggen ska klara av ännu en dag

Hur jag mår för övrigt?
Ja, jag är lung och samlad - som jag skrev i går
Jag mår bra på ett sätt - men jag är uppgiven
och jag har gett upp fullständigt i tanken att jag ska få en tillvaro där jag får känna mig älskad - och någon vill ha min kärlek (inte utnyttja den - eller min vänskap)

Jag känner mig väldigt tom
och just nu slö på medicinen (gillar inte mediciner, hoppas jag snart ska slippa)

Nu är det dags

måndag 15 oktober 2012

Jag kommer inte ur min uppgivenhet...

Jag känner mig bara tom ..

Jag har det bättre än jag haft det
mår egetligen bra - men har tappat hoppet
och lusten  till livet; att ta tag i min tillvaro och mig själv är borta

Jag har nog kommit till "vägs ände" den här gången
och det känns konstigt eftersom jag inte mår så dåligt som jag har gjort tidigare

Egentligen är jag stabil nu (på ett sätt) men ändå är det värre än någon sinn

Jag förstår (tror jag) nu varför de som gör självmord(sförsök) ofta är lugna och
verkar vara balanserade innan
De har inte ork att vara annnat
De har gett upp helt - och det gör dem lugna

Jag har inte sådana tankar - så om någon (DU) funderar så fortsätt med det som finns i livet
och som känns viktigt
Jag försöker inte skrämma någon


NY dag - och vecka


Do not judge. You never know what storm someone is going through. <3

söndag 14 oktober 2012

Kanske

Oj, den här veckan med ryggskott...

gjorde mig verkligen svag....

I morgon ska jag börja jobba igen '
Får väl ta det försiktigt ett tag - ska på datormagrafiröntgen om några dagar också och då vet jag om det är något allvarligt
Men det ska bli skönt att få komma till jobbet - och bli som vanligt igen
och inte så svag
För är jag svag så tar det på mig mycket mer
och jag känner mig så ensam
då är smärtan som värst

Jag hoppas att jag ska kunna se deadlinen som en befrielse och längta fram till den dagen
i stället för att se det som ett misslyckande och känna mig som en bluff
känna att jag ska skämmas

Jag vill inte lyssna på de rösterna
De är min mammas röster - de som hon "matade" mig med som barn och som "fått" styra mig
hela mitt liv - och låtit folk köra med mig som de velat (utan att jag förstått att så varit fallet)

Troligen är det hennes röst/ord som fick mig att aggera så att gunnar trodde att det var okej att göra
som han gjorde - inte för att det fråntar honom hans ansvar för sitt handlande

Det är gunnar som förlorar - om deadlinen går förbi och han inte fattat vad han håller på med

Jag har sårats och jag har blivit skadad - men även om jag betedde mig som en halvdåre i någon sorts kontollanda för att få reda på sanningen så är inte jag en förlorare
för jag satsade och jag älskade och vill väl
även om jag i smärta och rädsla - emellanåt inte betedde mig som den jag är

Bearbetning, bearbetning, bearbetning
Jag tar allt ett varv till - därför att jag behöver det
för mitt läkande
Det är som att byta bandage på ett stort sår - för att lufta och göra rent - gång på gång
tills det är läkt
Även om det verkar tjatigt för andra så är jag i behov av det.

Gud ge mig sinnesro
att släppa det jag inte kan göra något åt
göra något där jag kan
och förstånd att inse skillnaden



Nej deadlinen är inte kommen ännu..

...men jag behövde få ur mig det jag känner ändå...
Jag ser inte någon annan väg ur det här - jag ser den inte - och därför förhåller jag
mig till det som jag ser
Jag säger fortfarande att om Gud har en väg som ger mig en vinst så
ber jag honom förbereda mig för den med - men hoppas tänker jag inte!

DET finns säkert de som inte förstår att jag kan se en väg med gunnar som en vinst
efter allt som hänt - och jag kan inte förklara det
Bara att kärleken är inte en slit och släng vara - inte ens om den man älskad är skadad.
Det går en tid sedan ser man att man inte kan gå längre - för att det är för tungt
och det är där déadlines kommer in.

Och ärligt så är jag i stort sett så slut/trött att jag inte orkar ett steg till utan snart "säckar ihop"

Det har varit mycket skrivandes dessa dagar
och det har varit några steg bakåt
men har jag gått hundra steg framåt - och nu gått fem-sex bakåt så är jag ändå 94-95 steg längre fram än när allt började
Det är gott - trots allt!

Jag kan ju inte skicka det till honom



Hej gunnar

Jag behöver få säga att jag saknar dig - på alla vis
Jag är ledsen att du fick se en jag som inte var jag - jag borde bara ha släppt taget helt när jag såg dig med någon annan
för det visade ju att du inte uppskattade/respekterade mig eller det jag hade (som människa)
Jag är ledsen att jag inte hade det där som gjorde att du ville visa hela världen att du var min

Och jag ber än en gång om förlåtelse för att jag försökte - mer eller mindre - få dig att visa ditt sanna jag
Jag hade inte det som gjorde att du ville göra det
Även om jag är övertygad om att de känslor jag kände från dig och såg i din blick var riktigt

Som jag sa en gång för länge sedan; det var väl inte meningen - även om jag tror det - att vi skulle vara

Jag önskar dig lycka till, med hela mitt hjärta - även om det är sorgset -, och att du har det som du verkligen vill ha, i A
nu när du visar hela världen att du är hennes

Nu måste jag släppa tanken på dig - och gå vidare i livet - hur ont det än gör att släppa det jag trott på och dig som jag älskar
Ha det gott

OM jag inte förstått det förr - så har jag lärt mig det i min historia med gunnar

bättre nu...

nu känns det bättre - hoppas det håller i sig
Fortsätta känna tillförsikt inför deadlinen
oavsett vad det kommer att peka åt för väg

låta Gud få ansvaret fullt ut

lördag 13 oktober 2012

På min facebooksida just nu


insatt för 21 minuter sedan - det var 35 minuter sedan mitt förra inlägg
Vill Gud säga mig något?
Jag tänker inte börja hoppas igen - det är upp till Gud nu!
Men min förväntan är att när jag kommer fram till T-korsningen - som deadline
är - så går jag själv vidare...
Inget hopp, ingen tro, ingen väntan mer på förändring, ingen gunnar mer;
varken i tanke, sällskap, samtal eller i sängen.

Jag är glad att jag tycker om det sällskap jag kommer att gå med - mig själv!

Så Gud vad menade du med den här - just nu när jag gett upp hoppet helt?
Som en dödsdömd - i sin cell - får vila efter avrättningsdagen
Inte så att jag känner det som om jag ska dö - men ångesten och plågan
att inte veta om "benådninge" ska gå igenom eller inte - och sedan är dagen
här då den dömde vet att att nu är det slut och nu är det avrättningen som ....
Det är en liknelse som jag kan förlika mig med:
jag har fått ett datum då jag får veta; benådad eller avrättning - och
det är bara att gå ditåt som beslutet är bestämt...

Just nu är det tungt

Jag tror att jag äntligen har nått så långt som min styrka räcker
Nu måste Gud ta över för annars går jag under

Det konstiga i det hela är att jag är så fruktansvärt trött - och så fruktansvärt ledsen
men ändå känns det bättre än det gjort på länge

Jag har försökt allt - och mycket blev fel och är kanske orsaken till att det i dag är som det är i stället för att vara som jag tror det skulle vara
men jag kunde - kunde verkligen inte göra annat -
det var som om jag var en bunden piskad häst som bara kunde ta den vägen - oavsett om det resulterade i att jag fick rivskador, krosskador och till slut bara dog

Jag är inte död - men just nu så flämtar jag
och det konstiga i det är
att jag för försa gången tror att jag har fullt ut släppt taget
och ändå är jag mer samlad än förut

trött och ont ihuvudet av gråt och spänningar som både släpper och drar
men jag tänker inte sluta vara jag
och kanske - om ryggen orkar och min vän är på humör - så ska vi gå och fika i kväll...

Livet är inte roligt just nu
och det har inte varit på ett antal år - men jag börjar se slutet på "denna vägen"
den har varit lång och den har varit både svår och "farlig" men nu ser jag slutet

Jag är otålig....
Jag skrev i tidigare inlägg att jag får acceptera att jag inte är värd kärlek
men jag kan inte det
Gud skapade mig inte så - världen/människor har behandlat mig så och lärt mig det
men sanningen är inte den

men min uppgivenhet och trötthet - får mig att ta till mig det
och det är så fel!

Jag är värdefull - och den som inte har förstått att fatta den; det är den som är förloraren
inte jag!
Även om det känns så
men jag sätter för mycket värde i andra och deras åsikter - även om jag vill stå för mig och mitt

Från nu så är det bara jag och vad jag känner, tycker och vill som får gälla
vill, tycker och känner inte de som är i min närhet som jag - så är det okej så länge det inte gör mig illa, då har vi olika vyer helt enkelt -
men gör det mig illa - så får de fara och flyg all väg - med min välsignelse ska de bort från mig!

fredag 12 oktober 2012

Man lär sig av erfarenhet - eller...

Jag kanske låter lite bitter och offer- aktig när jag skriver om saker i mitt liv som inte varit possitiva
men nej
jag är inte det
Jag berättar och på så vis försöker jag förändra det inlärda jag har haft
och jag har i fallet med gunnar verkligen hållt kvar tanken att mitt liv kan vara annorlunda
jag kan få den kärlek som jag känt och sett hos honom - trots att tidigare erfarenheter sagt att jag
har inte en chans
nu har vi kommit hit - och en kort tid kvar innan jag får antigen jag eller nej på mitt hopp
men det finns inget - avsolut inget - som jag kan se som tyder på att det skulle bli jag (snarare tvärt om) på den tid soom är kvar.
Därför tar jag ut det i förtid - enligt livets tidigare erfarenheter
men om Gud gör annat ber jag honom förbereda mig för det - men jag har hoppats så länge att hoppet är borta från mig....¨'

Hur som helst när jag berättar om mina tidigare erfarenheter är det för att jag vill ge orsaken till varför jag tappar modet eller kanske för att jag håller fast - trots att alla andra ser att det är lönlöst
Jag har varit en positiv människa tills det här med gunnar
Sliten psykiskt vissa perioder i livet - då saker hänt som tagit på psyket (som jag itne kan lämna) - som skulle slita på vem som helst som haft samma situation
men jag har fortfarnde varit possitiv

Jag blir ledsen i bland - men idag är mitt liv riktigt bra (utom i hjärtats inre)

En väldigt svängig dag idag

eller de senaste två tre dagarna
DEt blev så verkligt för mig den här deadlinedatumet när jag talade om för andra att  jag fått det
först för en väninna - som jag sent om sider har berättat allt för - jag nästan allt i alla fall
Sedan här på bloggen

Ärligt talat; jag är inte van att få det jag blir lovad eller att jag blir den som betyder något för någon
jag menar inte bara i kärlek - jag menar som barn och som vän

Jo jag har fått en del goa vänner - men de har så mycket med sina liv och sina familjer så jag känner mig ivägen - även om de absolut inte visar mig något sådan alls - så jag känner mig inte som att jag kan betyda något extra för någon av dem
men jag har inte haft vänner - kvinliga eller manliga - som satt mig som ett stort B som i betydelse för dem - om de int velat ha något av mig på ett eller annat sätt

men det gör att jag har inga som helst förhoppningar längre att gunnar ska inse sitt misstag
och vem är jag att säga att han gjort ett misstag - vem tror jag att jag är?

Hur som helst - så känns det skönt att min väntan är över och att jag efter deadline kan börja att
försöka lappa ihop min stolthet, mitt hjärta, min sårade fåfänga (för den är också sårad) mitt öppnade sinne och försöka hitta tron på kärleken igen
Jag trodde inte på den innan gunnnar - och efter deadeline kommer den vara så borta den kan vara och mitt sinne kommer attt försöka gömma sig igen

Det enda som jag kan säga är att trots att självkänslan fått sig en stor käftsmäll så käken gått ur led så kan jag ändå stå för att jag är inte värd det jag varit med om
jag är inte värd att tappa min självkontoll och flippa ut i jagade efter sanning - som hela tiden förnekades
flippa ut och inte från ena stunden till den andra veta vad jag sa i oändliga mail - där jag trodde jag hade någon slags logik men vet, och visste i skrivandes stund, att det inte var så smart men inte kunde låta bli skriva

Jag är ledsen för att en dröm på ett löfte är över om inte allt för lång tid
och då står jag där löjligjord - pga att jag trodde på gunnar och det jag sett/känt från honom

Antagligen kommer det bli en del tankar om allt detta tills datumet kommer - och kanske en stund därefter -
och troligen rätt så förvirrat och uppgivet som den här dagen varit

Men jag ser ändå fram mot att passera deadline - för sedan vet jag klart vilket håll jag ska gå och slipper fundera längre på det...

så gosigt

<3 <3 <3

Jag kan inte annat...

förvirrat - och helt uppgivet

Jag vill att deadline ska vara förbi - jag förväntar mig att jag har förlorat och det är det jag förbereder mig för
Hoppet och tron jag hade om gunnar - och oss - har jag "redan" tagit för givet att det är om intet
Därför känns det löjligt att gå tills deadlinets datum och vänta för
vad är det för smäll som kommer då - som ska visa mig hur "dum i huvudet" jag varit?

Det är väl bara att bestämma sig - hör jag någon skrika till mig för jag förstår att de finns många som kan tycka att jag är dum i huvudet - och jag är verkligen rädd för att ses som dum i huvudet, men jag måste ta den väg jag känner är min...

Jag har velat sätta deadlines förut men inte kunnat göra det - inte hållt dem eller fått ångest för att jag ska vara den som gör det omöjligt
Det här datumet blev lagt i mitt sinne och hjärta utan att jag tänkte det själv - jag försökte sätta ett en gång till - men det var senare än detta datum ...

Jag vill bara att det ska vara över - och jag hoppas att jag i ett nu den dagen blir fri och hel i själv och hjärta
och ren från allt som varit - allt som smutsat ner mig och som fått mig att bete mig som någon jag inte är
jag har lärt mig en massa på mig själv - och den här resan
och jag försöker att inte döma - men visst har jag haft tankar förr
Jag kommer aldrig att ha det mer - pratar någon om något svårt kommer jag att ställa frågor som personen själv får svara på
Jag blev bortkollrad - och jag har mail som kan bevisa att det inte bara varit jag som inbillat mig
och kunde jag bli så bortkollrad som jag blev så kan vem som helst bli det...

Jag är en snäll och medkännande person - som inte själv blivit behandlad så i mitt liv - men jag trodde att gunnar jag verkligen trodde att gunnar var lika dan och skulle behandla mig så
jag har aldrig tidigare trott det om någon
så jag blev ordentligt bortkollrad -

jag vill att deadlinen ska vara över
Snälla låt det gå fort - så jag kan få ta smällen och svälja min stolthet över att tro att någon kan älska mig - och att denne även om den är rädd och flyr och gömmer sig hos dem han inte lämnare några känslor skulle komma tillbaka och ta min knäpphet; förstå att det var av smärta och rädsla som han ändå var upphovet av och låta oss läka tillsamman

Just nu föraktar jag mig själv som gått så länge - och trott på det jag sett och känt
och trott att det ska segra

Kan inte deadline komma idag
Jag har fått så mycket uppmuntrande och trostärkande sista tiden så jag fick tillbaka hoppet ett tag - men nej idag är det helt borta - jag vill bara få sparka mig själv så jag aldrig försöker resa mig igen.

Jag tycker synd om mig själv - men det är inte synd om mig
Jag har mat för dagen, tak över huvudet och en säng att sova i
jag har arbete att gå till var dag - när jag inte har ryggskott - och jag har en ekonomi som gör att jag kan leva något så när fritt
Vad bråkar jag om?
Kärlek?
Jag har mitt barns kärlek - även om det är vuxet och har sitt liv så finns det där
det finns dem som inte har det heller

Tacksamhet - tack!
Var är den?
Det här är ett förvirrat inlägg men jag behöver skriva av mig - göra mig redo för att jag inte får mitt löfte uppfyllt - och det har aldrig gjort så ont någon gång förr (som jag kommer ihåg) därför jag var inte öppen för att kunna förnedras tidigare inget slog mig förr
De säger att kärlek gör en öppen för smärta - och det är så sant
Jag öppnade mig för kärlek - och gav mig själv - och jag fick skit
och det verkar inte ändra sig - jag förväntar mig en deadline som bekräftar att jag var galen som öppnade mig.....

kan inte deadline komma nu så jag inte behöver vänta på förnedringen och skammen?

Ja, kanske det men...

...läraren brukar hålla undervisning - före testet..
Jag hade inte ens fått den här kursen

Jag får lita på att läraren är rättvis när han ska "rätta" det hela

Det gör ont

Jag ser fram mot deadline - verkligen - för jag vill avsluta den här plågan
men jag är ledsen och det gör ont inom mig för jag är helt inställd på att ännu ett löfte som jag fått i mitt liv inte ska infrias

Jag inser att de som kan läsa det här inte förstår varför jag vill ha gunnar - trots allt som varit
och jag har full förståelse för det
men jag har verkligen trott att han var en gåva - en välsignelse - som inte fått vara det
ungefär som när man får en jättefin present och upptäcker att någon stulit den
Den är fortfarande den där fina presenten som gjorde en glad - men någon har tagit den och den är borta - men vill ha tillbaka presenten man letar inte efter en ny eller rycker på axlarna

DET VAR MIN - och den har blivit stulen!

Men jag räknar med att jag inte får tillbaka den här presenten - eller att löftet ska infrias

och det gör ont - men samtidigt så känns det skönt för äntligen kan jag gå vidare i livet utan att tänka att jag måste lägga ut spår så han hittar mig när han är klar med sina problem

Jag tror fortfarande - är övertygad - att han är en fin kille innerst inne
och jag tror inte att hon som styr honom ny har fått den killen som jag såg och hade (som inte fick finnas i gunnars värld)

Jag har tappat hoppet!

torsdag 11 oktober 2012

En dag till borta - en dag närmare deadline

Jag börjar faktiskt se fram mot det....
för då går det antingen åt ett eller åt ett annat håll
står jag kvar som jag gör nu så går det bort
annars tar gunnar steg...allt hopp om det är; hm...
därför;
jag förbereder mig för att jag står som nu - och att allt går bort
hur det än går så är det som
jag har drömt en mardröm
Jag ser fram mot det för vilken väg det tar så blir jag fri från det stora frågetecknet som jag burit på i flera år nu - och inte kunnat lägga av mig...

Liten förklaring till förra inlägget..

Jag har fått en deadline till det här med gunnar - min rädsla för att inte kunna släppa taget om hoppet om gunnar är att jag gått i det här så länge så det känns som det blivit en vana...
Jag är rädd att jag inte kan släpp taget och gå vidare om det inte blir en positiv lösning på det hela

Jag vet att jag är värd en man som kan och vill satsa på mig - och som inte kan vara från mig
därför att han själv inte känner sig som en "hel" person när jag inte är i hans liv

Jag är värd det!

Men jag trodde faktiskt att gunnar var den mannen
även fast det inte ser så ut just nu

att han känner sig "halv" därför att jag itne finns i hans liv - fast han inte av orsaker´som han (och absolut inte jag) rår över just nu

men fristen är äntligen här - och den vill jag hålla mig till

Jag har själv försökt sätta en flera gånger tidigare men inte kunnat - den här gången kom datumet till mig från Gud och därför vet jag att det är rätt

Kanske gifter gunnar sig det datumet - men vet aldrig
då finns det inte något att tänka på - för kan han ta det steget fast han är "halv" utan mig så är han för bunden av det som för honom bort från det han vet är rätt

Jag vet att jag låter mer än lovligt galen - men om du skulle träffa mig och jag inte berättade om det här alls - så skulle du inte ana vad jag gått/går igenom och det är verkligen sant


Jag väntar på deadline - faktiskt ser jag fram mot det
men är rädd att jag inte kan släppa taget även om det visar sig vara en återvändsgränd i deadlinen

Jag ber Gud hjälpa mig och förbereda mig - oavsett vad som kommer på deadline- dagen...

HJÄLP!

Jag är rädd...

...att jag inte ska kunna släppa taget om hoppet på gunnar - efter deadline.

Han var ett löfte som inte har uppfyllts så som det var menat - och det gör ont..

Jag har bara fått några få löften uppfyllda i mitt liv.
Det första som jag kommer ihåg som inte blev uppfyllt och jag blev så ledsen;
Jag var bara ett barn och min pappa hade lovat mig en hamock till min Barbie men sedan försvann han och jag fick aldrig hamocken.
Jag vet inte om han försökte skicka den till mig eller komma med den för jag har fått veta att min mamma hindrade allt komma fram till mig och skickade tillbaka breven som han skickade mig bla
Jag tror inte det var hamocken i sig som var viktig utan att pappa lovade något som inte han höll...

Det här var ett löfte som jag verkligen trodde på och litade på för det kom från ett håll som jag inte trodde kunde ge löften som inte hölls
Nej det var inte gunnar som gav löftet men han var löftet

Så jag är rädd att jag inte kan släppa taget när deadlinen är ute

men jag måste och hoppas att jag kan det

Jag har sagt många gånger att jag är klar och jag tror jag varit klar - del-klar men inte helt klar
och ärligt talat så kommer jag aldrig förstå varför det blev som det blivit nu....

onsdag 10 oktober 2012

Låt det vara...


...det är en frihet i att acceptera att det är som det är;
att inte försöka fixa till varken situationen eller att anpassa
sig själv efter hur jag "borde" känna och tycka.
Jag älskar gunnar - låt mig göra det då!
Han är inte här - inte mycket jag kan göra åt det!
Anpassa inte det du uppfattat efter hur det ser ut - lita på dig själv!
Om inte det du uppfattat vill/har förmågan att anpassa tillvaron efter det - låt det vara!


men....

Äntligen - kan jag känna frihet
Äntligen har jag fått en tidsfrist - och kan slappna av

Jag vet att det låter knäppt för den som inte ser helheten som jag
varit i - och jag skulle själv undra om någon berättade för mig så
som jag sett det...
men det har som jag sagt tidigare också lärt mig att inte bara se det
som syns utåt...

"Jag ropade till Herren i mitt trångmål.Herren svarade, han förde mig ut i frihet."

"Jag ropade till Herren i mitt trångmål.
Herren svarade, han förde mig ut i frihet."
(psalatarpsalm 118:5)

Så sant så sant:

Den här uppmaningen behöver jag inte - den är jag



Jag är lite larvig och barnslig, jag är väldigt ärlig - även om jag inte går omkring och berättar allt för alla - och jag är mycket snäll i mig själv och vill verkligen det bästa till alla.
Det största problemet med mig har varit att jag varit rädd för att "synas" och rädd för att jag ska få stå med skam - misslyckad med något jag tror på.
Det är något av det som jag fått med mig - som ett stort negativt bagage - från barndomen.
Jag har alltid varit rädd för att det ska bli synligt att jag är en så dålig, icke-älskvärd person som min mamma talade om för mig - gång på gång - att jag var.
gunnars beteende bekräftade så tydligt för mig det hon sagt - och jag försökte med de medel jag kunde att få det att ändra sig - men också att få honom att försvinna
innan någon skulle förstå att jag var kär i honom och att han fanns i mitt liv.
Vi hade båda hållt varandra ur våra privatliv - men jag trodde först det berodde på att vi båda var försiktiga (för det var jag med tanke på den rädsla jag hade) - så när allt small till visste ingen om gunnar och han kunde fortsätta bete sig illa (för jag kunde inte släppa taget när fortfarande hoppet fanns att jag inte skulle behöva stå med skammen) för jag fortsatte vara rädd för att någon skulle få se bekräftelsen på att jag var dålig och inget man kunde älska.
Jag vet att han var kär i mig - trots hur han betedde sig - men det räkte inte för varken mig eller honom
Jag ville ha hela honom - och med det en ärlighet som talade om för mig att jag inte hade fel - därifrån fanns en chans
Han ......hur som helst kunde/vågad/ville han inte gå på sina känslor för mig men inte heller släppa mig eller ge mig ärlighet
det var dubbla budskap - och det gjorde mig "knäpp"
Men jag var fortfarnde lite löjlig/barnslig, ärlig och snäll - och önskade väl.....
och jag älskade gunnar så mycket!
Jag älskar honom så mycket!

Men jag är glad att nu finns det en deadline!

En deadline är satt...

Jag fick det för en måndad sedan - påminner mig själv bara

Jag skriver inte när men det är inte allt för långt bort - och efter det så ska det gå åt ena eller andra hållet...
Antingen ska min saknad för gunnar stillas genom att han vaknar
eller också stillas min saknad genom att jag blir av med alla tankar över huvud taget; för, om eller varför.
Det känns skönt att veta att jag inte behöver gå så här längre än så...

Nu är det upp till Gud!

tisdag 9 oktober 2012

Funderar på mig själv

Har funderat på mig själv här på morgonen. Jag  hemma med ett rejält ryggskott - som kommit från helvetet - som jag fick i lördags.

Hur långt har jag kommit med mig själv - egentligen?

är jag fullständigt förvirrad?

Tror jag bara att jag kommit längre än jag har?

En tidpunkt är uppsatt nu - och jag hoppas att Gud löser allt (oavsett på vilket sätt) inom den tiden.

Något vill driva mig till att ta initiativ som jag inte ska göra det är inte jag som ska göra - det är Gud
VAd det än är han ska göra
Så får jag förhålla mig till det...