I natt när jag skrev så ljög jag - åtminstone för mig själv...
Jag förstår det nu när jag vaknat här på morgonen.
Jag trodde jag klarade av att styra undan tankarna på gunnar när de kom - och att jag valde att ta dem idag i stället.
På ett sätt gjorde jag det men jag ser nu på kartongerna på diskbänken - och känner av det som en smärta i magen - att jag, när jag kom hem, avledde saknaden, sorgen, besvikelsen mm (mina känslor med andra ord) med glass som jag inte ska äta därför jag inte tål.
Jag hade inte motat undan, tankarna, utan tryckt ner dem när jag var ute och när jag kom hem ville de ta plats igen men jag valde att avleda med glassen. Som jag för övrigt köpt med - därför att det var ett mycket billigt reapris på den - tanken att kunna ha något att bjuda på om jag fick oväntat besök.
Nu sitter jag med magont och vet att jag borde ta tag i den här saknaden - vad den innebär - men nu är den stum. Den har gömt den under någonting och detta någonting har något annat över sig.'
Det känns inte bra! När jag har gjort så här förr så har det ju blivit som något som jäser under ett lätt påskruvat lock till slut blir trycket för stort och locket "smäller" upp och ut ska det som jäser med fart. Det brukar inte bli bra!
Hur gör jag för att inte göra så igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar