Jag satt och pratade med en bekant idag om stridigheterna i världen och då främst i mellanöstern.
Min bekant är från Iran men det har egentligen ingen betydelse för tankegångarna jag ska delge.
Han menade att det var USA som var orsak till stridigheterna där nere. Till stor del kan jag hålla med och säga att han har rätt då USA:s "enda" tanke är makten över oljan som finns i området men det är för enkelt att skylla allt på USA. Det betyder att de länder som startar krig eller svarar på krigen eller krigshandligarna inte har någon egen vilja - bara är marionetter som inte själva kan avgöra vad som är rätt eller fel.
Skylla ifrån sig på andra är mänsklighetens äldsta negativa beteende som redan Adam och Eva gjorde.
När någonting händer mellan länder eller bara mellan två personer så är det så lätt att skylla allt på den andra parten. Men vi har alla ansvar för det vi gör och hur vi väljer att svara på det som händer.
Det gäller mycket mig själv också - när jag tänker på hur min respons på gunnars agerande varit. Jag hade inte fått redskap att hantera livet med men jag kunde alltid bara lägga mig ner utan att göra någonting alls - men det gjorde jag inte utan försökte hitta sätt (inte hämnd men inte alltid helt fredlig) för att få till en lösning.
Om någon slår mig men jag väljer att inte slå tillbaka kan jag uppfattas som svag av den som slog men det kräver så mycket mer styrka av mig att motstå impulsen att ge igen så egentligen är jag starkare om jag inte slår tillbaka än om jag gör det. Likaså om jag väljer att förlåta istället för att hämnas.
Men hur är det då i stora sammanhang?
Fortfarande så är det starkare att välja den försonande vägen än den stridande/hämndlystna - och kanske ännu starkare för att då kanske jag måste gå emot en hel grupp av människor och kanske förlora tillhörighet, makt och/eller status - i värsta fall även livet (rent fysiskt eller den tillvaro jag lever i nu).
Mitt beslut kanske inte gör slut på krig, utfrysning, mobbning eller att människor är elaka mot mig men det gör inte att det blir större heller.
Det brukar ju heta att det inte är ens fel att två träter och om man ser till själva trätande/bråkandet så måste ju den som vill träta/bråka tröttna till slut när jag inte svarar (även om det finns de som är envisare än andra).
Jag tror dock att orsaken till trätandet kan vara den enes fel men det är en annan fråga.
Det är inte lätt - men jag måste ändå försöka gå på den väg som inte väljer att hämnas, svara på smällar och göra allt för att förlåta och söka försoning.
Inte alltid så kan man fortsätta vara i närheten av den man förlåter men man "klipper" sig själv fri genom att förlåta och kan fokusera på annat än oförrätten och personen som begick den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar