Tror jag att jag inser hur knäppt jag har agerat men egentligen är mer knäpp än de som inte alls tror sig vara knäppa? Knäppare än de som inte alls ser att det gör/gjort galet?
Jag menar inte att säga att andra är knäppa därför att jag förstår att det finns underliggande orsaker till de flesta beteenden - oavsett om de är destruktiva eller mer sunda - men om jag har haft en liten insikt i att man beter sig destruktivt medans jag gjort det (även om jag inte kunnat stoppa det) måste jag väl ändå vara närmare sundhet än om jag inte har någon insikt alls och tycker att jag gör rätt fast det är så destruktivt?
Jag har hela bilden klar framför mig: hans missbruk, min erfarenhet av att bli avvisad av den jag älskar och att gunnar stärker band med andra om han märker att hans missbruk inte skrämt iväg mig. Det har hänt fler än en gång och jag har också sett att banden är inte starka på riktigt utan bara för att visa mig...
Varför saknar jag den mannen?
Varför släpper inte mina känslor - inte ens fast vi inte har kontakt alls?
Idag drar det i mig att ta kontakt med honom - men jag vill inte göra det!
Jag vill inte längre vara den som får honom att stärka band med någon bara för att stöta bort mig. Jag vet ju att han är rädd för den närheten och de känslor han fått med/för mig för det är ju då han flytt när han kommit dit.
Men vad är rätt?
Hur gör jag rätt?
Vad som sägs ute bland folk vet jag
Vad sådana som har erfarenhet av missbrukare säger vet jag också
Vad folk säger om mig som inte bett gunnar fara och flyga vet jag också (inte många vet hur det ligger till men i princip)
Men en människa som har sår i själen behöver få såret helat - hur gör man då?
Och hur gör jag som själv har sår i själen?
Och såren var mer som övertäckta infektioner - innan jag kom på att gunnar svek, ljög, manipulerade - som slets upp. Stora bölder som öppnade sig och började tömmas sakta men säkert.
Men hur tar man hand om gamla varande sår/bölder samtidigt som man tar hand om de nya såren - en del stor och djupa - som ligger bredvid alla varöppningar.
De gamla infekterade de nya och jag försökte att ta hand om allt - samtidigt som jag försökte stoppa gunnar från att ge mig fler sår genom att försöka få honom att se vad han gjorde.
Jag tycket aldrig synd om gunnar men jag förstod att han hade sår och ville vara hans stöd - men han klarade inte av det och gjorde mig illa i stället.
Och jag med all min smärta - gammal och ny - vräkte över gunnar en massa (inte helt galet men onödigt) när han gjorde mig illa - därför att det gjorde så ont.
Jag vaknade med saknad - men också med smärtan av att han gjort/gör som han gör
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar