Jag vet inte riktigt vad jag tänker
jag är arg
jag är besviken
jag känner mig förkastad
jag känner mig löjlig
jag känner mig omöjlig att älska - för för första gången jag känt mig älskad i mitt liv och det är inte sant?
Jag kommer ihåg en hel del fint vi gjort tillsammans och
att han sagt att man kan inte ha det bättre ihop än vad vi har
men sen tar det över; att han knuffat bort mig och sökt andra - och valt andra att ha som sina även om det inte har räckt för honom i alla fall - men de har fått vara hans (trott att han varit deras) - det fick aldrig jag (men jag vet ju varför han sökt sig bort - det tror jag inte de andra har)
jag kunde inte säga att jag har ett förhållande - och därför visste ingen heller (jag valde att inget säga) att jag träffat en man som jag älskar....
jag är mao sämst!
Eller - det är så det känns - även fast jag känt och sett att han har starka känslor för mig
för han måste ju tycka att jag är skit eftersom han inte vill att hans känslor får betyda någonting för honom
Försöker reda ut allt - för jag har faktiskt inte riktigt kunnat göra det tidigare
för när jag har känt att jag kommit på vad som är hans problem - och varför han gör som han gör så har jag kunnat förlåta - men värre är att jag har tänkt att vi får låta det vara så tills han kan släppa taget om sig själv och sin rädsla - men i stället har han blivit "elakare"
Dvs gjort mer saker som ska få mig ledsen - sådant som tar djupare in i hjärtat
allt för att jag ska ge mig iväg
Jag tror jag förstår gunnars problematik - men det gör det inte lättare för mig för jag vill faktiskt ha honom som min - och få vara hans
Men jag kan i alla fall inte förneka att han egentligen har känslor för mig
Men jag har verkligen gett honom orsak att vilja stöta bort mig (efter han gjort det några gånger) - genom mitt handlande också (knäppt även om det var sorg, smärta och rädsla som är orsak - inte att jag är sådan - för jag har aldrig reagerar eller betett mig på liknande sätt mot/för någon tidigare i mitt liv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar