Ledsen

Jag är verkligen ledsen - det är inte farligt att vara ledsen
 jag stannar i känslan - utan att ta på mig någon offerkofta

känner hopplöshet

men hopplösheten är som om jag har stått med armarna rakt ut och hållt i två fyllda vattenhinkar i ren envishet  (varför kan man ju undra) men armarna har sakta men säkert sjunkit ner längst sidorna och jag har blivit så trött av dem och insett hur dumt det NU är att hålla i hinkarna längre.
Jag har ställt ner dem på marken.
Där står de ju stadigare än om jag håller i dem
Där är det inte alls samma risk att vattnet ska spillas ut - och nu är vattnet lugnt också inte oroligt

Vad ska jag göra nu?

Jag tror fortfarande på hinkarna och vattnet som finns i dem
men jag försöker inte längre ha kollen - varken på den ena eller den andra hinken

Inser nu - i skrivandet stund - varför jag har tänkt på hinkar - och inte hink ...
Jag är den ena hinken och gunnar är den andra - vattnet är kärleken vi har till varandra
men som inte har blivit blandat med varandra - för jag skulle hålla kollen
gunnar har ju inte varit med alls och hållt i hinkarna - han har bara varit där emellanåt och "hjälpt mig" att åter höja armarna när jag tappat styrka och läge...
men nu är hinkarna på marken
kampen är över!
men hinkarna står stadigt på marken - fyllda med vatten

Vi får väl se vad framtiden visar

Jag vet att han älskar mig - trots allt och trots att det verkar helt sjukt att säga så - jag bara vet det!