Jag har sovit gott hela natten men vaknade på morgonen med hån i örat....hån om att gunnar....
Sedan somnade jag om en liten stund och så vaknade jag med rädsla
Rädsla för vad vet jag inte - inte heller om det var min rädsla
Men en sak som jag "fick till mig" är att det värsta jag vet är inte att bli övergiven utan att bli övergiven utan att det är uttalat så att jag inte vet vad som gäller
Min pappa försvann när jag var liten utan ett ord utom dem från mamma - som sa att han inte stod ut med mig för att jag var för djävlig - och trots att jag visste att han tyckte om mig - innan han försvann - så trodde jag till slut på hennes ord och blev hård inombords vad gällde honom.
När jag blev vuxen träffade jag honom och jag vet att det mamma sagt inte var sant och att hon hindrade honom att höra av sig - och skickade tillbaka brev och presenter t.o.m.
Detta har helt klart varit en faktor när det gällt gunnar - han ger sig iväg utan ett ord och fast att jag vet att han tyckt om mig - samtidigt har jag varit rädd för att hålla fast vid att han tycker om mig för att inte hålla fast vid något som kanske är inbillning och samtidigt har jag inte kunnat släppt för att det kan vara så att jag släpper något som är riktigt och rätt (precis som med pappa) fast att allt säger att det inte är det (och mammas röst har skrikit åt mig inom mig att han inte stod ut med mig för att jag var för djävlig)
Ja, nu är det som det är i alla fall
jag hör inte av mig som jag lovat
och han hör inte av sig heller - och varför det är så vill jag inte längre försöka tolka eller spekulera i
Att han tycker det är som det ska - är väl i alla fall uppenbart
Saknaden är stor i alla fall - hos mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar