Det snöar - stora fina flingor - och det gör mig både glad och ledsen när jag ser dem.
Dels för att jag gillar när det snöar så men...
en kväll för flera år sedan så skulle gunnar och jag träffas efter att han varit på ett ställe och när han kom ut fick han se att det snöade så och hela han sken upp som ett lyckligt litet barn
jag bara älskade honom just då
själv hade jag varit glad när jag tog promenaden ner till centrum i snön så det var roligt att han inte sa "fy"
Det var en av gångerna, i början när vi träffades, jag kände att jag verkligen skulle kunna älska den här mannen.
Och jag tycker om när det snöar så där
och jag känner en lycka när jag kommer ihåg gunnar - men det gör mig ledsen också därför att han inte är med mig.....
Jag saknar honom så otroligt mycket!
Äh, det är som det är och det är inget jag kan göra (inte som jag vet just nu i alla fall)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar