Igår ...

Det var verkligen en jobbig dag i går!
Jag höll på att glida in i mitt gamla medberoendebeteende igen. Även om jag var ensam människa att veta om det så kändes det inte bra alls!
Det som känns bra - och det säger jag i all ödmjukhet - är att jag inte gjorde det som pockade på mig som mest; ta kontakt med gunnar.
Men det känns inte bra att jag ändå gjorde saker som jag inte skulle göra om jag hade blivit helt frisk - eller kunde kontrollera mig själv helt och hållet.
Jag förstår så väl hur missbruk kan dra i någon som är missbrukare för medberoendet - när det en gång  väckts så kraftigt som mitt gjort - kan dra lika hårt i en. Visst kan man kalla det dålig karaktär om man vill - men det är så demoniskt så den som inte upplevt det har inte en aning om vad det är att stå emot.

Ärligt förstår jag vad gunnar gått igenom - och jag förstår hans känsla av att tro att han har kollen.
Jag kan också förstå att han hellre rymmer från den som han tycker om - speciellt när han vet att han gör illa - än stannar och tar tag i det. Men han hade all chans i världen att få vara speciell och att ses på med respekt hos mig om han var ärlig - men han valde oärligheten och därför blev det större och större gap mellan oss som gjorde att jag till slut inte klarade av att stå emot all skit som kom över mig.

Han kanske har varit ärlig mot den han umgås med nu - och sagt att han har problemet - men den ärligheten är inte äkta därför att hon förstår inte/har inte upplevt det jag har upplevt så hon kan inte heller vara ärlig mot honom.

Men som jag sagt tidigare; det är hans val och den väg han valt att ta (även om jag inte är säker på att han berättat för henne) och jag kan inte göra något åt det.
Vill/kan gunnar inte mig så måste det vara så!

Gårdagen var hemsk - dagen idag är något bättre men saknaden och oron för gunnar finns kvar i mig.
Men det är inte jag som ska ta hand om honom - det får jag lämna till Gud - så får gunnar ta de vänder han väljer att ta....

Jag tror att det kommer att ordna sig till slut .....