...att jag fortfarande att jag glider in i samma tankebanor som tidigare (men jag låter dem inte helt föra mig dit jag tidigare hamnade) när jag känner saknad - men saknaden jag känner kommer av oro som landat i mig - för gunnar - och jag vill inte vara ansvarig för honom eller orolig för honom och tankebanorna har ju blivit för att allt varit och är så otroligt ologiskt!
En del säger att det är jag som är ologisk - och inte situationen - och kanske de har rätt men jag ser det från andra vinklar (också) än vad som är normalt enligt vår tid och samhälle.
Han har valt den väg han valt och jag hade inget att säga till om alls - jag fick inte ens välja om jag ville hoppa av allt innan han....
Något i mig säger mig att jag inte är skyldigt honom ett skit - och det är jag inte - men något annat i mig säger att jag bryr mig om honom trots allt....och att det är så att jag är hans....
Jag trodde/tror att det är rätt (vi är rätt) men vad betyder det när gunnar inte vill?
Och mänskligt sett sett så är det omöjligt - och det mänskliga i mig vill verkligen inte vara med längre men hjärtat säger något helt annat; "det vänder och det kommer att ordna sig".
Så säger stoltheten - den som man hör över allt - vad ska du med en sådan skit till?
Hm
ja, vad ska jag med gunnar till?
Vad har gunnar som gör det värt att tro på att han ska komma till insikt - och att han ska börja tro på mig och våga satsa på mig och de känslor han har för mig?
Kan han inte se att det också är att satsa på sig själv?
Dum som tror han har känslor för mig?
Kanske men jag har aldrig låtit mig lura mig själv till något sådant förr så....
Men just nu är han inte värd mig - inte om han inte vill uppskatta och respektera mig som jag är värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar