...ropar till mitt inre - och det har gjort det nu i några dagar
Men jag kan inte visa honom att jag hör det...och har inte velat lyssna men i dag skriker det extra högt och för att inte göra något jag inte ska göra måste jag få skriva ner det (det vill säga tala om det)
Jag har sagt att jag inte ska höra av mig till honom - det är ett löfte som jag tänker hålla oavsett vad jag känner, hör eller önskar
Jag känner också att livet har något nytt för mig - då kan jag inte dras in i en "tokdans" med gunnar igen
Det enda som gör att jag ska ha kontakt med honom är om HAN tar sitt förnuft till fånga och är beredd på att ge mig den uppskattning och respekt som jag är värd
Jag vill inte ha kontakt med honom när han inte kan/vill ge det.
Och trots att min vänskap står fast och det gör den pga att jag vet att han är fast i något som inte är han - och ännu inte kan/vill ta sig loss - precis som jag var fast i mitt destruktiva beteende (medberoende av värsta typ) men jag inte vill vara en del av längre så vill jag inte ha kontakt med gunnar när han inte ens respekterar min vänskap.
Men jag hör hans inre ropa - och det är jobbigt för mitt inre vill att jag svarar
Det är inte den lilla flickan i mig som stängt in mitt jag - som vill svara - allt utan den andra lilla flickan inom mig som alltid ville tro gott om alla trots vad hon fick uppleva...
Ingen av dem får bestämma längre - det är jag, mitt vuxna jag, som måste bestämma över "oss alla" numer och visa att jag kan ta hand om "oss"
gunnar lämnar jag åt Gud och låter Gud ....ja, vad han nu finner rätt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar