...att det här med gunnar verkligen har kapat mig ända nere vi fotsulorna.
Bit för bit har jag blivit "avskivad" pga att jag gav mig själv till någon som jag trodde jag kunde lita på - och trots allt fortsatte att tro på
Nu ligger alla "skivorna" av mig utspridda med vinden och jag måste få ihop dem igen - eller kanske inte alla skivor för en del kanske inte är värda att ha i mig.
Men jag inser ju att jag är inte "samlad" på något vis - tankarna funkar inte, jag kan inte tänka en normal tanke till slut utan att jag helt plötsligt undrar vad var det jag tänkte på..
jag kan inte gå ifrån ett tvprogram, som jag verkligen ville se för det intresserar mig, ett par minuter innanjag har glömt vad det var jag tittade på...
Jag glömmer och orkar inte ta tag i någonting - och risken med allt är att jag en dag sitter här och spelar på läpparna själv
Allt bara för att jag trodde att jag hade hittat en man/människa som jag kunde lita på och därför vågade satsa mitt hjärta på honom...
Var det ett straff för mina synder?
jag vet inte - men nu är det ändå viktigt att jag samlar ihop de skivor som är värda att ha kvar och bygga upp mig själv från grunden igen!
Det är mitt ansvar att ta hand om mig - och inte gunnars - den tanken har aldrig varit annorlunda
Jag har aldrig tänkt att han ska göra mig lycklig men jag trodde att jag skulle kunna få vara lycklig med honom.
Jag inser ju att det är hans förlust - och inte min - om han inte vill ha mig, för 95% av skivorna som har funnits i mig är bra - resten ska brännas!
Det är dock också dags att byta ut de stödjande järnstänger (som varit inom mig sedan jag vara barn) av rädsla och förnedring (för sådant som andra ser som självklart i sitt liv) som dessa skivor har blivit trädda på (och som styrt mitt liv) och byta ut dem mot järnstänger eller hellre guldstänger av frimodighet/frihet och självkänsla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar