Jag har gått i ett par tre dagar - förs ville jag inte ens erkänna det sen erkände jag det för jag trodde att det skull släppa men det har bara blivit mer starkt.
Jag saknar gunnar så jag håller på att bli tokig!
Jag vill umgås med honom, se på honom, krama honom och krypa in i hans famn (och vakna upp ur en mardröm) och inte ens allt tok som har hänt och alla svek, lögner och manipulationer (och alla andra han haft) kan få mig att sluta sakna honom.
Jag försöker påminna mig om hur det varit - och då det dåliga - men det hjälper inte för det enda mitt hjärta vill komma ihåg är det goda i gunnar.
Men jag vet inte om något inom mig vill få mig förnedrad igen och försöker få mig att ta kontakt eller vad det är som är så extra jobbigt nu (att hans inre ropade till mitt inre här för ett tag sedan?)
Men det spelar ingen roll!
Han är inte värd mig - om inte han kan ta sitt beslut att uppskatta och respektera mig som jag är värd och fatta att han tagit fel väg!
Han är inte värd mig - och han är inte den man som jag tror/trodde att han är - och då vill jag ändå inte ha honom.
Så framtiden får utvisa om jag saknar en gunnar som aldrig funnits - eller om han kommer att höra av sig
Jag kommer inte att gör det i alla fall!
Det är både ett löfte till honom - och till mig själv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar