Hopplöst?

Nej det känns inte hopplöst men det känns rastlöst.
Jag har gått i det här destruktiva tänkandet som låst mig kvar så länge och nu känns det som det är borta.
Det känns konstigt för...
...på något vis har det känts som om jag haft ett gummiband runt midjan som varit bundet i det destruktiva tänket så var gång jag har gått iväg så har jag studsat tillbaka.
Och jag tror att mitt självförakt har varit boven!
Nu är det som om jag försiktigt tar något steg till för att se om det tar emot när jag vill vidare....men än har inget stopp kommit...

Ja, visst har jag blivit ledsen för det som gunnar gjort - och för att han helt har struntat i att bry sig om mina känslor för det är sanningen (han har manipulerat och ljugit)
Jag är inte ett dugg osäker på att han har haft  känslor för mig - och att han fortfarande har det.
Han har gjort allt för att stöta bort mig - av rädsla för sig själv - och till slut lyckades han  få mig att säga att jag inte orkar mer men jag har också sagt att jag är kvar för honom när han tar sitt förnuft till fånga
Men jag sitter inte och väntar på det! Absolut inte!
Jag har kommit på den ena saken efter den andra som också varit orsaker till att jag agerat och handlat som jag gjort - men de har varit saker som bottnat sig i mitt självförakt trots allt....
Detta självförakt har min mamma planterat i mig när jag var barn - och så länge jag höll mig själv "distanserad" till allt och alla så visade sig inte självföraktet utan såg ut som om jag hade en god intrigitet - samtidigt som jag la ner väldigt mycket tid på att hjälpa andra att se sina situationer (även om många inte ville det).
När jag inte kunde hålla mig distanserad längre - till gunnar - så kom mitt självförakt ut i full brand när den jag släppte mitt skydd för inte höll måttet (men jag gjorde allt (mot honom och mot mig) för att dölja det - allt omedvetet men ändå) men nu vet jag att jag inte behövde ha självförakt - jag älskade ju bara
och jag får älska och hoppas på att bli älskad tillbaka
Det är mänskligt - men min mamma planterade det så djupt i mig att jag inte inte var värd det och inte heller kunde hoppas på det.

Jag har blivit fri från min mammas förbannelse - i alla fall i detta sammanhang!
Halleluja! Halleluja!