...höll jag på att skicka iväg ett mail till gunnar...
tänkte tala om hur mycket jag saknar honom men samtidigt be honom att inte säga något liknande om han inte verkligen kände det (och inte om han förlovat sig eller flyttat ihop med någon annan)
Men i sista minuten så kastade jag mailet...
Jag har sagt att det är han som måste ta initiativet om han verkligen kommer till insikt om att han vill ha mig i sitt liv - annars så är det ingen mening
Det spelar ingen roll ifall jag saknar honom om han inte känner det samma - och tar ansvar för det
Det kan inte inte vara jag som sätter igång något som gunnar sedan kan säga att det var jag som drog i honom och han inte kunde motstå (om det skulle leda till att vi började ha kontakt och ev ses igen)
gunnar måste vara den som beslutar om han vill - jag vet att jag vill - eller hellre är utan mig
Som jag sa tidigare mina känslor är inte flyktiga det är därför jag står kvar där jag står - och inte letar reda på någon annan
Men jag tror faktiskt att jag skulle kunna det nu ur psykologisk synvinkel.
Jag känner inte längre; "varför", "jag duger inte" eller "jag törs inte försöka igen"
Jag har jobbat med mig själv så länge och så mycket - och för några månader sedan skulle jag inte kunnat stå emot dessa dagar att skriva till gunnar - och speciellt inte idag när mailet redan vara skrivet
Jag saknar honom men jag vet att hur mycket jag än vill ha honom så måste han vilja ha mig så mycket att han tar ansvar för det - och sig själv.....
Jag är glad jag stod emot att skriva till gunnar i alla fall - även om jag längtar efter att höra från honom, prata med honom, se honom, krama honom och vara med honom på alla sätt....så behöver jag vara min egen bästa vän först och främst.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar