En halvtimme innan jag slutade jobbet idag kom jag på mig själv med att inte ha tänkt på gunnar alls sedan jag skrev inlägget i morse. Jag bara tänkte: "men vad skönt idag har jag inte tänkt på gunnar alls!"
Det är helt otroligt eftersom jag gått så länge - även de perioder när jag stängt av kontakten med gunnar - och tänkt på gunnar konstant.
Vad gör han?
Nu gör han.... det är jag säker på....
Vad hände?
Varför är han så här?
Det är därför han är så här....
Vad gör jag för fel?
Om jag tänker så här så blir det rätt....
etc etc
I början - för drygt tre år sedan - var tankarna helt i kaos - men med tiden mer hårda och konstaterande inom mig. Både mot gunnar och mot mig själv för att försöka tvinga mig själv att släppa taget.
Men inte förr än jag bestämde mig (tordes stå för det jag kände var rätt hela tiden) att vara gunnars vän har tankarna på gunnar (vad som är, varit och vad som kunde ha varit) sakta men säkert blivit mindre och mindre
Men jag tar inte ut något i förskott - konstaterar bara att sista tiden varit sådan
Såååååååååååååååååååå skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar