Jag trodde...

...att äntligen var det min tur att få lite flyt i livet.
Jag hade funnit en man som verkligen var en man och som jag kunde lita på. Han var kär i mig och han var snäll, omtänksam och go. Inte perfekt men mänsklig. Och jag kände inte att jag såg något jag inte tyckte om hos honom.
Men så började det: han svarade inte när jag ringde - och ibland inte ens när jag messade honom.
Han höll sig undan och skyllde på barnen, mamman och sitt ex som inte tog ansvar som hon borde så att han fick göra det efter långa arbetespass.

Jag började undra vad som var fel - och jag frågade honom men han förnekade att något var fel.
Så jag sa: "om du seriöst tror att jag och det vi har är något du kan satsa på så försöker vi och jag tar chansen. tycker du inte att jag är nåt du vill satsa på så säg det så är det över nu"
men han försäkrade att han trodde på oss.
Jag släppte taget helt - och väntade....
tills jag kom på honom!

Sen har livet varit ett stort jobb med att hitta mig själv, vad jag tror på och vad jag känner är rätt.
Tappat taget för alla så självsäkra komentarer som finns runt om oss, bland vänner och bekanta. på jobbet och i samhället men även för (med all respekt till dem som har kunskap om området) kunnarna som också är självsäkra i sina uttalanden.

Jag har skrivit i min presentation; det handlar om så mycket mer än bara mig och gunnar och den relation vi har - men det handlar också om mer än våra "ryggsäckar".
Gud har en mening med detta - och den är inte att låta mig lida...
under de år som gått har jag fått massor av "skräpigt bagage" utrensat ur min "ryggsäck" och snart är den tom.
Den är sliten och gammal och jag borde aldrig ha fått den - för jag skulle aldrig behöva bära på gammalt bråte. Snart kan jag kasta ryggsäcken tror jag för när jag har fått se den sista skiten som ska ur och "källsorteras" så behöver jag inte den. Jag vill inte samla på mig något skit mer.
Jag vill inte samla på mig skräp från det här som hänt med gunnar heller - jag vill få det kastat på rätt plats!

Jag vill kunna fortsätta mitt liv utan något som tynger mig....eller sinkar mig....
Och jag vet att jag är på rätt väg - och nu är vägen framför mig ljus igen och jag ser att vägen finns där - men jag ser fortfarande inte vad som finns runt nästa krön.
Så jag får väl gå dit och se...det är inte utan jag känner lite bävan för jag vet att...
kanske är det ännu en vändning som får mig ur balans men det kan vara något som får mig in i lycka också ....

Jag ville leva ett "normalt" liv med en man vid min sida - en man som jag kunde käka med, hänga med, snacka med och älska med. En man som blev min bästa vän, min man och min älskare....
nu blev det inte som jag hoppades på ....så jag får leva som det blev.
Och fortsätta på min väg
Vara gunnars vän - utan krav men inte utan mina gränser/på mina vilkor.
Han kanske flyr men det är ändå inte så att mina gränser/vilkor kränks då....

MIN VÄG!