en jobbig dag

Det har varit en jobbig dag idag.
Jag vet inte riktigt varför det varit så: tankar har poppat upp och velat såra mig.
Från ingen stans egentligen - därför jag inte alls har tänkt på gunnar - så kommer minnesbilder upp som vill sätta mig ur balans. Eller också har det kommit upp frågor runt saker som jag vid tillfället inte alls tänkte på. Det kan ha varit något annat än det som gunnar gav sken av. Ändå var det han som tog upp det jag hade ingen aning om vissa saker att de hände ändå sa han det. Var det han sa var en lögn?

Jag har sagt det varje gång "det spelar ingen roll" och jag menar det - för  jag vet att han har ljugit, jag vet att han har haft andra (och har andra) kvinnor i sitt liv.
Jag litar inte på honom alls - och jag har inga förhoppningar på att det är vi

Nu har vi inte setts på nästan 14 dagar och vi har inte hörts av på 5 dagar. Jag funderar inte på vad han håller på med - därför att jag vet att han inte är frisk från sitt beroende!
Och jag är bara hans vän - inte hans partner, flickvän, fästmö eller fru - så jag har ingen anledning att ifrågasätta det heller.
Det finns andra som litar på honom - eller hoppas på honom - än men jag är inte där just nu och jag ser inte på mig som något annat än hans vän just nu
Jag ser inte ens honom som min vän - därför att han är inte sin egen vän ens....

Något vill slå mig så att jag inte orkar vara hans vän - och är jag inte hans vän så tappar jag balansen igen - för det är där JAG SKA VARA det är där jag slutar att tänka på honom

Nu tänker någon (som skulle kunna läsa detta) ; "men snälla vän du tänker ju på honom hela tiden!"
men det är inte sant! Förut gick det inte två minuter utan att gunnar var i mina tankar - jag plockade upp tankarna hela tiden. Nu tänker jag inte på honom mer än kanske två tre gånger om dagen och då är det bara som en bön att Gud ska ta hand om honom men idag har jag blivit som slagen av en gammal skurtrasa över ansiktet när jag minst anat det med minnen eller frågor.

Det är samma röst inom mig som ifrågasatte mitt beslut att vara gunnars vän.
Den rösten vill hellre att jag ska må skit
Nu kände jag helt plötsligt igen rösten - det är min mammas röst!
Den rösten med samma elakheter och  att påminna mig om sådant jag lämnat när jag börjat må bra i ett beslut jag tagit.
Jag har haft vänner som gjort så också - jag har sökt upp sådana som kunnat ge mig samma negativa bekräftelse som min mamma gav.
Dvs att jag är skit - och att jag inte ska tro att jag ska få må bra!
Den här rösten vill få mig upp i skogen och slita mig trött - tills jag till slut gömmer mig!

nu är jag helt plötsligt helt klar med att jag är på rätt väg i alla fall - jag höll på att tappa lusten för allt.

och gunnar?
Han får klara sig själv - vad han än gör, var han än är och med vem han än gör det/är med.
Om han inte vill ta tag i sitt liv är det hans problem - inte mitt
Han har sagt att han måste göra det - men varför han säger det vet jag inte...
Vill han att jag ska tycka synd om honom - tänker han fel!
Vill han ha mitt stöd?
Då måste han be om det - och jag måste säga hur mycket stöd jag kan ge.
Jag bär inte - och jag accepterar inte att bli nerdragen i någon sörja igen...
Han får göra arbetet men jag kan stå bredvid som en vän.....