Jag vet inte om det var för att jag skrivit om de två tjejerna, puzzelbitar som kommit på plats eller att jag skrev om att jag inte tänkt på gunnar på i stort sett hela dagen i går som gjorde att jag vaknade strax efter jag somnat och inte kunde somna om igen på länge.
Men jag tänkte inte på honom - eller det - jag bara var vaken...
Så jobbigt när jag vill sova och inte kan somna!
Men sen somnade jag till slut men fick inte sova tills jag skulle vakna utan blev väckt av en katt som inte slutade jama på säkert minst en halvtimme två timmar innan jag skulle vakna.
Funderade på att gå upp men då tvärslutade han och jag somnade snart.
Jag känner ingen oro och jag känner inte att jag lägger in något mer i det jag skrivit om det ovan mer än de reflektioner jag gjort. Jag har inte tagit in det i mig/i min ryggsäck eller så - eller lurar jag mig själv?
Har jag lyckats finna en plats att gömma undan mina känslor på - och inte längre känner som förr?
Hur kom jag framåt förr?
När jag inte gick på vägen men heller inte var i skogen?
Jag försöker just nu förstå - hur/var var jag då?
Är skillnaden att jag byggde murar längst med vägen så att jag inte hade en chans att se skogen - eller att gå in är i något ärende alls?
Kanske är det så - för ibland vet jag att jag anade att något var knas (innan gunnar) men snart var känslan borta.
Men jag börjar undra också om jag gick samma sträcka många gånger fram och tillbaka innan jag orkade fortsätta vidare - för att bygga murar tar också på krafterna? Nej jag måste ha gått vägen väldigt sakta för att hinna med att bygga muren - annars skulle jag ha sett mycket mer än jag gjorde av det som var negativt i mitt liv. Då hade jag blivit tvingad till att göra något åt min situation - eller gått under.
Sen när träffade jag gunnar måste jag ha börjat riva på den bit av muren som var bredvid mig just då - för jag trodde jag skulle klara allt med honom vid min sida och våga visa allt för honom men när det brast hade jag inget skydd alls och sprang upp i skogen som en galning och försökte fixa, ordna, rätta till och hitta genvägar men också ibland försöka gömma mig i all ris och gammalt skräp.
Allt blev så fel - men det var fel innan också!
Nu ser jag skogen och jag kan se vad som skrämmer mig i den men så länge jag håller mig på vägen så behöver jag inte frukta det.
Jag bygger ingen mur medan jag går och behöver inte gå vägen fram och tillbaka flera gånger för att få vila mellan.
Jag springer inte heller helt okontrollerat upp i skogen och drar och sliter - och sliter ut mig så heller.
Nu har jag slutat bygga mur - oavsett vad i livet som jag går förbi (för byggandet gällde allt)
Jag kan säga så här också;
Jag kan komma nära "elden" utan att bränna mig.
Jag sätter inte på mig skyddsdräkt för att inte känna värmen så jag kan vara närmare än vad som är sunt - eller i elden.
Jag springer heller inte in i elden och bränner mig på olika varma lågor.
Kommer elden närmare mig backar jag och har jag tagit ett steg för nära backar jag - till lagom värme.
Jag behöver inte ens längre stå kvar och se på elden - jag kan gå min väg (och kanske hitta något mer behagligt)
Elden symboliserar, här, allt skit som varit i mitt liv: jag har stannat kvar - med familjemedlemmar, i sk vänskapsförhållanden, förhållande och alla möjliga livssituationer trots skit - och bränt mig men haft på mig skyddsdräkt så jag inte känt något och behövt gå där ifrån.
När jag träffade gunnar slet jag sönder skyddsdräkten en liten bit i taget så när allt brast med honom då började jag springa i elden - utan skyddsdräkt - för det var det jag var van vid att göra tidigare, för att på något vis få det att funka....men nu brände jag mig allvarligt!
Jag kan inte springar runt i elden - men jag visste inte hur jag skulle göra för att inte göra det - jag ska inte bränna mig på en situation - oavsett om det gäller gunnar eller något annat i mitt liv!
Nu bränner jag mig inte när det gäller gunnar - nu när jag är hans vän!
Men var gång jag försökte att få bort honom ur mitt liv och ur mina tankar - brände jag mig och sprang i elden - nu gör jag inte det!
Det blev en ny liknelse - men det beskriver lite mer smärtan som jag känt i mitt liv
Men så skönt att få skriva - det är som att prata med någon som "bollar" med en - ju mer jag skriver och tittar på det jag skrivit ju mer ser jag var jag är just nu - i tillvaron och mig själv.
Idag är det höst - men det är inte jättekallt
Efter jobbet blir det en fika med en vän
Sen arbete i kyrkan
Det blir en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar