Det är tur att det här är min plats - mitt ställe där jag kan få vrida och vända på allt som jag känner och inte vet vad som är vad för jag har ingen stans för jag litar helt enkelt inte på någon så mycket att jag klarar av att vända och vrida på allt som jag behöver.
Jag är så rädd att bli dömd och bedömd - få kritiska blickar och små suckar eller dömmande frågor.
Jag förstår att mitt beslut om att vara gunnars vän inte är fel men jag vet att jag blivit dömd och bedömd för mina beslut i min uppväxt. Jag har fått höra hur dum, löjlig och förmäten (ja det är inte det ordet som använts men jag att har trott att jag varit något som jag inte skulle tro att jag var - dvs att jag betydde något) jag varit.
Det samma har varit med mina känslor och behov - så när jag tar ett beslut som är tagit utifrån vad jag behöver och känner är rätt för mig så kommer allt detta över mig igen; jag är dum, löjlig, tror mig vara något.
Det kommer också över mig att jag inte ska tro att gunnar bryr sig (för det gjorde minsann inte min pappa som "försvann") och därför gör jag mig bara till åtlöje som bryr mig om honom.
Jag stängde av mina känslor och min vilja att bry mig om min pappa - och blev hård när det gällde honom - men allt visade sig vara en lögn - han brydde sig visst!
Jag kanske kommer att berätta om det en annan gång och det är inte det det handlar om denna gång...
gunnar kanske inte alls bryr sig - men jag har tagit det här beslutet för att det är rätt för mig
Att alla de här minnena och frågorna kan komma över mig i det här läget - är för att jag ska inte tro att jag får må bra
men också för att de är inte bearbetade - jag har rymt från mina känslor, min besvikelse och min sorg - och jag måste bearbeta/känna dem och låta dem få jobba sig färdiga i mig.
Jag kan inte stirra så stint framåt vägen att jag inte lyssnar när jag verkligen ska titta upp i skogen runt omkring mig så att det som skrämmer där uppe inte längre har någon kraft över mig.
OJ, jag har hållt mig på vägen - men jag har stått stilla därför jag har varit oförmögen att ta ett enda kliv framåt när rädslan för känslorna har gastkramat mig....
Jag har försvarat mitt beslut - så det sett ut som jag har varit osäker på om jag gjort rätt - när jag aldrig behövt göra det. Jag har slösat energi på något som inte behövde energi.
Känna känslan av det gunnar gjort mot mig - de varhärdar som fortfarande finns kvar inom mig måste ut!
En vän hjälper vännen att bli frisk!
Var är min vän - var är jag när jag behöver mig?
Jag ska inte längre gömma mig för att inte "mamma" ska se mig och håna mig/göra mig till åtlöje för att jag är ledsen, bedrövad eller känner mig övergiven och känner saknad...
Mina känslor är tillåtna - och de är inte löjliga!
(även om många i samhället skulle anse att de är det - därför att jag borde förstå bättre när jag vet vad gunnar gjort)
Jag behöver ta ansvar för mig själv - det var problemet
inte
att jag beslutat att vara gunnars vän - trots allt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar