Det var någon in på min blogg för någon dag sedan och tittade på ett av mina inlägg som jag hade gett titeln "han går inte skuldfri" och då gick jag in och läste det. Och jag har läst det några gånger till efter det.
Jag tror att någonting "förlöste sig" inom mig när jag skrev det - och när jag läste det igen så har det ännu mer känts rätt.
Tanken som jag försökte anamma: "den enda som kan ansvara för hur jag reagerat och agerat är jag själv - utan att den som fick mig att göra ska ha någon del i det" blev helt enkelt helt fel för mig.
Han har ansvar för att jag reagerade och agerade som jag gjorde därför att han gjorde som han gjorde- men jag har ansvaret för att börja förändra det till ett sunt beteende som får mig att må bra - det kan jag inte kräva av någon annan än mig själv.
Jag tror att min protest mot tänkandet att jag är ensam skyldig till mina reaktioner och agerande hjälpte mig mycket. Och även om jag inom mig gjorde det då och då så försökte jag tvinga mig att tänka som jag "borde" enligt normer. Det var först i och med det inlägget som jag satte ner foten för mig själv och att jag inte ensam var skyldig (det har alltid varit mitt fel - sen barndomen).
Nu mår jag bra
jag är gunnars vän - och jag känner lugn
träffade honom igår och det känns som om att jag träffat vilken vän som helst idag
inget grubbleri och inga undringar om vad han tänker gör eller är
Det är hans problem
Gott så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar