När jag gick in i det här förhållandet med gunnar - och släppte ut mina känslor och gav mig honom min tillit och mitt hjärta - så var det som jag gick in (med honom) i en öppning där det innanför såg ljust, varmt og gosigt ut.
När jag kommit in en bit i den här öppningen så ville jag in lite till - och när jag var där så slog först öppningen igen och sedan ganska på en gång en "dörr" till.
Och just då så kändes det bara bra men sedan kom jag längre in och helt plötsligt hade en dörr till slagit igen bakom mig och när jag tittade mig runt i det rummet så var det kallt och ensamt (för gunnar var inte med där).
Jag försökte då låtsas som om jag inte var där jag var men till slut så måste jag fortsätta framåt och då kom jag väldigt kort in i ett rum (där jag hade ett möte med gunnar) - som var så ljuvligt att jag helt blev perplex - för att bara mycket kort komma in i något ännu mörkare än där jag var tidigare (och gunnar var borta igen).
I det tidigare mörkret hade jag mig under kontroll - men nu flippade jag ur helt!
dörrar slogs igen bakom mig i ett - och mörker samt ljusstrimlor växlade i snabb takt runt mig (ibland var gunnar med i rummet ibland var han borta men även när han inte var i rummet så kunde jag oftast höra honom nära eller längre bort) - jag klättrade på väggarna för att försöka ta mig ut (eller till gunnar) men de var fulla av vassa föremål som jag bara gjorde mig mer illa av - och dörrarna bakåt slet jag sönder mina naglar på för att försöka ta mig tillbaka men det gick inte att ta sig tillbaka.
Ju mer jag varit här inne så har jag förstått att enda vägen är framåt ...även om jag ibland försökt ta mig tillbaka eller stanna på platsen för jag vill inte mer og haft rädslan att fortsätta så har jag mer och mer begripit att det är enda sättet att komma ut - även om jag inte ser det än.
Jag har nu gått så långt att jag har gett upp om att jag kan göra något - varken för mig själv eller för min situation (eller för gunnar). Jag kan inte ändra eller rätta till något. Jag kan inte göra om rummen - varje rum är som det är och det är bara för mig att gå igenom det.
Sista rummet jag var i var jag så rädd i. Det var som jag kände att det rummet - hade någon slags utventil som vill slussa mig tillbaka till rummet där jag helt tappade kontrollen över mig själv (jag hörde ljuden där ifrån i ventilen) och jag höll i mig så mycket jag kunde för att inte åka tillbaka. Jag vill inte göra om någonting! Det här rummet där jag är nu är inte trevligt, det är som dött ....men jag måste gå igenom det också... Det verkar inte som dörren till förra rummet slagit igen och jag undrar om det vill locka mig tillbaka men jag tänker inte ens titta in där om jag inte orkar gå framåt så står jag stilla
I "tunneln" har det varit trevliga rum (i alla fall som det sett ut), större rum, trängre rum och rum som nästa kvävt mig, rum som skrämt mig eller som nästan knäckt mig men...
Jag kan inte hoppa av det här!
Efter att jag gick in i den - som det visade sig vara - tunneln så har det bara varit att fortsätta gå framåt. För att gå i hoppet att jag kommer ut på en grön äng en dag där jag kan vila och där jag förhoppningsvis får det som jag faktiskt fortfarande tror på - även om jag är livrädd för att erkänna det.
Och största anledningen är att jag är rädd för att stå där som en idiot för att jag trott på något som inte kommer att ske, ske utan vilja, eller ske när allt ändå är slut så jag inte har någon glädje av det.
Vi gick in tillsammans jag och gunnar - vi får väl se om vi till slut ses utanför och lägger oss ner och vilar tillsammans???
Jag är fortfarande kvar i tunneln - det är bara att fortsätta gå - till nästa rum och en dörr till slår igen bakåt. Väggarna är bara smärta så där vill jag inte längre röra medvetet.
Detta är egentligen bara ytterligare en bild av den vägen och skogen jag har pratat om - men den är tydligare i att det finns ingen annan väg att gå än framåt.¨
Vägen försvinner bakom mig - och skogen runt mig gör mig illa - vägen har krön (nya rum) som jag inte vet vad som finns runt dem ...men den enda trygga men inte, för det, enkla vägen jag kan ta är framåt längst vägen.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar