Vaknade före väckarklockan.
Just nu känner jag mig utvilad men inte helt lugn.
Jag har lagt ner/släppt allt men känner mig skakig och rädd.
Inte rädd som här om dagen utan rädd för jag är på ny plats - ett nytt rum/krön har kommit och jag vet inte vad jag ska få möta den här gången. Och det är en ny erfarenhet att inte vara som i beredskap hela tiden - det är som när musklerna varit spända en längre tid och man får slappna av och de börjar skaka.
Den här gången inser jag verkligen att det är så - förut har jag på något vis, mer eller mindre, trott att jag kunnat styra eller veta vad som kommer - men den här gången är jag verkligen helt nollställd.
Vilket troligtvis är bättre - för det finns ingen anspänning i mig (varken negativ eller positiv) så smällen som kommer blir som det blir. Så många smällar har jag fått att det är mer eller mindre förväntat även om jag inte vet hur den ser ut eller försöker forma eller hindra den.
Jag är inte lika mycket uppe i varv men känner mig ledsen - just för att jag slutat, fullständigt, att försöka se vägen ut ur tunneln/skogen.
Det konstiga är att Gunnar känns både så väldigt nära - men samtidigt så långt bort
På det viset är det väldigt mörkt - för det är som om jag känner hans värme och kärlek men jag kan inte höra honom och jag kan inte ta på honom
Jag hoppas inte på någonting längre - det är borta - men jag är fortfarande kvar i den här skogen/tunneln och får fortsätta där tills jag kommer ut på min gröna äng och kan få vila fullt ut...
Efter det kommer säkert en nu väg men jag hoppas den ska vara mer fridfull än de vägar jag fått gå hittills i mitt liv...
Jag tror det blir en bra dag i dag
och jag står kvar i att jag är gunnars vän - hur det än ser ut!
Jag känner mig trygg i det - även om jag kommer få skit för det men det visar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar