...eftersom jag återkommer till det så var det inte klart - ämnet: "att vara gunnars vän"
Jag vet inte varför jag återkommer till det?
Jag har inte känt mig så lugn, trygg och säker i mig själv som nu när jag tagit beslutet ändå är det som om jag måste försvara mig och förklara mig.
Kanske är det den gängse - allmänt uttalade - åsikten om att "jag är dum som inte ger gunnar en fot i röven" som ligger och gnager trots att jag inte känner att det är det rätta för mig - i just detta fall med gunnar.
Jag känner mig ju lugn, trygg och säker - och jag håller inte på och tar kontak med honom en massa - snarare tvärt om så gjorde jag det mer när jag försökte följa tanken om "en spark i röven".
Jag känner mig gladare än förr ock¨så - kan göra saker som gå på kalas, fest, ut och käka och hålla på med olika aktiviteter utan att tänka på gunnar - det gick inte förut.
På det här sättet har jag släppt taget!
Nu förstår jag!
Jag behövde förstå själv varför jag skulle vara hans vän: jag har släppt taget nu!
Låter gunnar sköta sitt eget - utan att "stoppa huvudet i sanden" för den delen...samtidigt visar jag honom att jag tror på honom som människa trots allt....
Vad som kommer att hända efter nu - är inte min sak att ordna med....där är kärnan!
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar