Det är en ny början - absolut - jag kan känna sorgen djupt i mig, tyngd av den men springer inte längre för att få stopp på den - men jag spänner min käkar så jag har ont i huvudet - och det är inte bra - inte bra alls!
Jag vet inte varför jag spänner dem - för jag vet ju vad allt handlar om och varför jag känner sorg - är det något annat (något barndomsminne) som vill fram och "lilla jag" vill inte att jag ska få se det?
Hon har gömt undan mycket i mig genom hennes år - och vad hon mött - och massor av det har jag fått vara med om under den här tiden - när jag blivit så rädd för att förlora gunnar
Jag hoppas att jag ska kunna övertyga henne om att jag kan hantera det - även om jag tappar taget ibland ännu.
Hm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar