Efter vännens besök igår så fick jag tillbaka den fullständiga friden jag hade innan sorgen grep tag i mig.
Jag förstår att jag måste bearbeta min sorg men det var som om något försökte göra mig till sorg och därför blev det en slitsam strid i mig som vill känna glädje och vara glad och hoppfull.
Jag känner fortfarande sorg inom mig att förhållandet med gunnar inte "fick" växa fram på ett sätt som jag hade önskat - där vi bara mer och mer blev "vi" och att det sakta men säkert växte fram den där självklara att vi hör i hop och ingen kan missta sig på att vi älskar varandra.
Den önskan och drömmen gick i krasch för mig - och den kan aldrig bli heller
Men trots det så kan jag var hoppfull och se ljust på framtiden i den mån att jag är frisk och jag glädjs åt de små sakerna - så när/om det stora händer blir glädjen så mycket mer....
Jag vet också att jag har älskat och kan älska - och det har jag inte gjort förr (inte så på riktigt som med gunnar) och det är en bra sak att kunna. Även om jag inte tänker söka mig en ny man.
I går i samtalet med min vän - så pratade vi inte alls om gunnar när det han sa ändå "klickade till" i mig och gav mig en bekräftelse på något jag upplvet men börjat tro att det var inbillning - och det gav mig ett lugn.
Jag har fortfarande inte bekräftelsen gripbar men väl ankrad
Mer kan jag inte säga.
Mina planer idag involverar en långpromenad - men jag tänker mig en bussresa hem sedan
idag är det glädjestart, tro, sorg och tillförsikt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar