På ett sätt är det här jag när jag slängdes mellan hopp och förtvivlan.
Idag är jag lugn - på ett sätt.....
Men jag har fortfarande sorg - och jag är osäker på om jag kommer vidare eller inte i sorgearbetet.
I går ville jag inte vara med längre - men det gav mig bakslag
Jag kan inte hoppa av - varken sorgen eller mina känslor
Så är det
DEt är väldigt jobbigt att sörja någon som stoltheten inte vill sörja - för stoltheten säger att han var inte värd dig eller det.
Men hjärtat har sin egen väg....
Jag är rädd - för min egen skull - just därför att mitt hjärta vet något annat än vad som tillvaron visar och det vägrar att släppa taget om det det tror på....
Det gör ont att veta att det får omgivningen att se på mig som om jag var en idiot; "det finns så många fiskar i havet" eller "när en buss försvinner så kommer en ny runt hörnet"
Mitt hjärta går inte med på dessa tankar!
Så är det - och jag undrar om det hindrar mitt sorgearbete
Ja, jag älskar gunnar - oavsett om han är här eller inte - och oavsett om han hellre är med någon/ra andra än mig....
Kalla mig dum om du vill - men så är det och jag står för det - därför att jag måste vara ärlig mot mig själv ... kan jag inte det så tror jag inte heller att jag kan bli fri min sorg och helad i min själv....
Jag har varje gång jag tänkte att - nu är jag över gunnar - nu kan jag vara bara hans vän - nu slutar jag älska honom det (för han är inte värd min kärlek) - trott att det var så
men jag har bara ljugit för mig själv och därför har jag ramlat och slagit mig så hårt när jag insett att det inte släppt om mig
Jag ska inte lura mig själv mer
gunnar är inte hos mig - inte alls nu mer - så jag kan inte hoppas på honom mer
men jag älskar honom
Nog om det nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar