Jag inser att jag gjort allt för att själv klara mig ur det som jag trasslade in mig - eller tillät gunnar trassla in mig i.
Jag inser just i detta nu att allt skrivande till gunnar var livsviktigt för mig för att överleva en sådan förvirrande situation (förvirrande är inte tillräckligt starkt ord).
Jag har tyckt att jag varit helt knäpp som gjort det - och undrat om jag skulle "lose it" som de säger på engelska - men det var just för att jag skrev som jag inte gjorde det.
Och ärligt!
Det var jag som inte längre ville skriva - och det var jag som såg till att det inte fanns någon återvändo - även om jag i samma stund fick gunnar att säga åt mig (även om han gjorde det väldigt fegt - ville verka snäll fortfarande trots allt) att inte skriva mer.
Men jag inser att jag hade fått nog just då - fått nog av den smärta det åsamkat mig och fått nog av att sitta fast i någon annans "klet"
Jag är fri!
Jag känner mig lite segerviss - kännre lite triumf just nu
Jag klarade mig ur den mentala kidnappningen - starkare, mera sann och mer orädd än tidigare
Hm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar