...när man den senaste tidens inlägg.
men jag tror att jag äntligen är helt ärlig - helt - med mig själv och faktiskt går mer stadigt framåt än tidigare - kanske för nu har jag ingen som helst kontakt med gunnar (det kanske är det bästa som hänt för min "resa")
Jag har försökt att bortförklar både gunnars och mitt beteende under den här tiden
Jag har försökt visa upp en stark och stolt sida - och att jag visst kommit framåt (och visst hade jag det men inte så mycket som jag ville tro själv - och därför gungade jag så mycket som jag gjorde)
Jag har försökt att inte visa mig som ett offer - men det har jag varit (och det har helt klart lyst igenom min uppgivenhet) men jag har inte velat vara under det - jag har aldrig tillåtit det förr ju...
Jag har också försökt att ha alla svaren/förklaringar - när jag egentligen bara hade behövt ta hand om mig själv
Men (om jag nu får använda mig av det utan att det ses som en bortförklaring)
Jag kände och såg i gunnars blick hans kärlek till mig
samtidigt som han sökte efter andra och startade upp med andra
jag har aldrig sett eller känt kärlek förr - varför skulle jag ha lurat mig den här gången?
men att han sökte sig bort blev ju en motsats till det
jag ville inte verka dum och tro på det jag såg och kände när gunnar visade något annan när han sökte andra så jag blev så ambivalent - då jag ena gången skällde, anklagade och sa att det var lika bra att han försvann för att i nästa stund tala om att jag trodde på honom
samtidigt finns det åsikter om vad man ska tycka och tänka om sådana som beter sig som gunnar och min egen stolthet som lyssnade på det
Det bästa hade varit att dra mig undan gunnar - erkänna att jag älskade honom men att jag var värd någon som jag fick betyda så mycket för att han lyssnade på det han gav mig när vi sågs (oavsett om han var rädd för det eller vad det var som gjorde att han drog sig bort till andra)
Nu gjorde jag inte så - och det är det största sorgen i mig att jag inte tog hand om mig själv
utan skulle verkar oberörd och samtidigt försöka att visa att jag ine var dum utan förstod vad han höll på med
Jag ältar lite - jag vet - men jag går igenom allt en gång till med en helt annan insikt än tidigare - och på avstånd från gunnar (som helt ärligt fick mig att inte veta varken ut eller in - ena gången nonchalerade han mig för att i nästa uppmuntra mig och ge mig små kärleksbetygelser)
jag har en sorg - och det slår mig varje dag - att jag tappade bort mig själv fullständigt (jag som just börjat hitta mig själv, acceptera mig själv och att jag hade ett värde där mina känslor tankar och behov betydde något) allt slogs i bitar - och jag har ännu inte haft kraft att ta tag i det igen. Jag hade börjat bygga upp mig själv och var ganska så stark och självsäker. Jag hade gjort "slut" på både vänskaps, familje- och äktenskaps relationer därför de inte var bra och börjat bygga nya vänskapsband och återuppbygga de familjeband som var viktiga, tagit på mig åttagande som jag verkligen kände var mitt "kall" och kände sådan glädje och så träffade jag gunnar
Jag kände mig välsignad!
men allt utom det bandet till en familjemedlem (men det hade nog också gjort det om personen inte hade behövt mig så mycket just då så personen fick gå före mig själv - rättmätigt) rasade ner
vissa vänner har jag kunnat återknyta med - men jag orkar inte med som jag skulle vilja och kärleken till gunnar är bara en blöt pöl....
men visst jag har inte tappat, bara glömt ett tag, att mina känslor, tankar och behov betyder något - och att jag är värd nåt bra....
Jag har på ett sätt tappat bort drygt fem år - men samtidigt lärt mig en massa om mig själv - men jag tror jag hade kunnat göra det om gunnar hade varit shysst också - och jag hade föredragit det då jag inte hade tappat mig själv i det jag lärt om mig
Men jag har just nu stor sorg för att jag blev något som inte är jag egentligen!
Jag har vetat det hela tiden men inte kunnat stå emot - det var inte jag!
ändå var det jag som utförde det
Jag känner ett stort hopp igenom allt det här som jag bearbetar nu och en tillförsikt inför min framtid
samtidigt som jag bara känner mig så förtvivlad för jag skäms över mig själv
En bit av mig skäms också för att jag saknar gunnar och fortfarande älskar honom när han har valt som han har valt
och det är min mammas röst som säger att jag är dum (som saknar min pappa) för han ville inte ha med mig att göra och han tyckte minsann inte om mig och det var inte konstigt
jag skulle vara tacksam att hon lät mig bo hos henne för ingen människa stod ut med mig för att jag vara så jävlig
på ett sätt ville jag visa gunnar att jag inte var sådan
en annan bit gjorde mig till det mamma sa att jag var
Skit! skit! skit! skit!
och inte kunde jag stoppa mig själv heller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar