Jag behöver inte längre hålla i att jag är felfri - jag blir inte en sämre människa om jag misslyckas eller om jag beter mig dumt då och då.
Jag är uppvuxen med känslan av att jag är fel och dum bara för att jag finns till - och därför började jag redan som liten att försöka motbevisa det.
När gunnar inte var den jag trodde han var - så både misslyckades jag och kände mig fruktansvärt dum
Detta försökte jag motbevisa genom att visa att jag "visste" och genom att försöka korrigera situationen.
När jag inte kunde det försökte jag både få honom att inse sitt misstag - men i nästa stund få honom att ta ansvar för att han inte tyckte jag var något att ha...
Jag kunde ha tagit ansvar för mig själv och jag försökte verkligen - men gunnar var inte som andra
han hade sina konstiga svängningar
Det vara som att sitta i en bil utan dörr och utan bälte
Ena stunden åkte jag säkert och tryggt både på raksträckor och i svängar - för att nästa stund kastas ur bilen med en sådan fart att jag inte hade en chans att förstå vad som hände (oftast skedde det på raksträckorna också - ingen som helst förvarning)
Några gånger kunde jag ana att han skulle till att svänga till och frågade om det var det han gjorde men då nekade han och det blev lugnt men bara så länge tills jag inte längre var beredd och höll i mig
då snurrade han runt bilen flera varv - nästan som han hämnades för att jag hade förstått det han var på väg att göra tidigare
Den enda möjligheten egentligen med gunnar - tror jag - var att be honom stanna bilen och kliva ur - ville han vara med mig fick han gå
Jag förstod det inte då - men jag ser det nu
och jag försökte då att styra bilen flera gånger - jag försökte trampa på bromsen - och jag försökte skaka om bilen genom att slänga mig på gunnar så att han skulle tappa greppet
men han visste vad han höll på med - och jag hade inte en aning
och dessutom hade jag inte ens en aning om det vanliga spelet när två träffas - som nästan alla andra har...
med andra ord
jag var helt oskydda när jag träffade gunnar
och det för att jag började riva dörren som jag haft mig instängd bakom tills dess
Jag hade kommit så långt med mig själv att jag ville riva den - och gunnars sätt (innan jag första gången ertappade honom) fick mig att känna att det här är rätt person att göra det med...
HA!
vad jag bedrog mig!
Det var därför - enda förklaringen - som jag fasstnade, sedan flippade ut - och inte kunde ta mig loss eller få fatt i mig själv igen
jag försökte men tappade taget gång på gång
det var som om allt var insmort i flera hundra liter olja - även marken under fötterna var som insmorda stenar att försöka balansera på...
Jag tror på den fina människan i honom ännu
men han är där han är - och han har valt det han valt
och just nu känns det helt okej faktiskt - även om jag saknar den fina människan jag fick lära känna
och önskar att han hade velat vara vid min sida
stötta mig och bli stöttad av mig, ge kärlek till mig men också få kärlek av mig,
bli respekterad och beundrad av liksom bli respekterad och beundrad tillbaka
(ingen pidestalrespekt/beundran - bara vanlig sund kärlek)
Men jag trivs bra med och i mig själv - som jag sa i tidigare inlägg - så livet är rätt så skönt
och det känns skönt att jag äntligen går igenom en riktig bearbetning - och sorg - för att livet ska kunna gå vidare mer helt än någon sinn.
Jag håller mig på vägen - och skogen blir bara mer och mer städad!
Tack Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar