Jag "arbetade" mycket under tiden medan gunnar fortfarande fanns i mitt liv - och mycket jag gjorde var i kärlek -men oj, så mycket som jag gjorde som kom från rädsla och smärta.
Jag försökte verkligen komma ur den här rädslan som smärtan åstadkommit men det var som att sitta i käftarna på en krokodil. Jag har hört att en krokodil "aldrig" släpper taget om han väl fått det - bara vid död eller om den uppfattar att det finns dödsfara för den.
På något vis så har jag lyckats komma ur "käftarna" tror jag i alla fall - eller är "krokodilen" bara så stilla och jag så slut så jag inte förstår att jag fortfarande sitter i dem?
Jag har i alla fall inte den panik som jag hade när smärtan och rädslan härjade med mig längre.
Jag har en viss lugn sorg just nu
annars är det väldigt lugnt - förutom att jag har en hemsk ryggsmärta (som är näst intill sjukskrivning om jag inte var så envis att jag inte vill för att inte sitta och tycka synd om mig själv, -För då kommer sorgen mycket mer överrumplande också och slår ner mig till "golvet".
Nu är den där men den får vara hur länge den vill - bara jag inte går under av den
Frukostdags - annars är det en arbetsdag idag
och i morgon är det helg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar