...att jag inte var ärlig varken mot mig eller gunnar - även om jag trodde det...
Jag var mer víllig att hantera mina känslor och tankar - men jag kunde det inte
jag gick fortfarande med skyddspansar på när jag skrev mina mail till honom - även om jag inte trodde det heller
därför det såg inte ut som det brukar
kanske för att han betydde så mycket för mig - men ändå inte ville tillåta mig själv att känna mig sårad på något konstigt bakvänt sätt
Även när jag började skriva här - så sa jag att jag skulle vara ärlig och att det var därför jag började skriva
ändå klarade jag inte det fullt ut
jag ville mellan varven fortfarande vara stark - och förståndig
men det lös så klart igenom att jag varken var det ena eller det andra
inte så att jag inte hade en ganska klar bild över det hela
och hade jag kunnat kliva ur mig själv - redan från början och se på situtationen så
kunnat ge mig själv råd därifrån och också kunnat ta emot och föllja de råden - så hade situationen sett annorlunda ut idag - i alla fall för mig.
Idag vet jag vad jag vill
men jag vet inte hur jag ska kunna få det
jag är livrädd för att inte göra något men lika rädd för att göra något
och det gör att jag "trampar vatten"
Deadline framför mig - vad ska jag göra? ska jag göra något alls?
Gud ?
Du säger i ditt ord att om vi söker dig så ska vi finna dig - varför finner jag inte dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar