...det har varit en jobbig tid
och jag är trött på min saknad över gunnar när han ändå - oavsett om jag tror på de känslor jag sett och känt från honom - har valt som han gjort
Han går vidare - och ger det som han lovat och det som han sagt ska bli (som jag önskat) till henne i stället - vad finns det att sakna längre
han är borta - vi är borta - och våra sk planer, samt mina önskningar, är bortgivna till någon annan
Jag har aldrig varit dum på så sett att jag inte förstår - eller att jag förnekar vad som sker
jag är bara övertygad om att det som sker är fel....
först trodde jag att jag kunde ändra det - men ändå så trodde jag att jag inte hade någon kraft till det alls - jag visste ju inte hur jag skulle göra (redskapen eller kunskapen om spelets regler var långt bort från mig) samtidigt ville jag ju inte använda mig av sådant för jag ville att han skulle komma själv
Men sedan en lång tid har jag bara förlikat mig med hans val - och att vi därför inte ska ha någon kontakt
men de sista dagarna har varit överväldigt jobbiga - dels för att de har lurats precis som smärtan i ryggen har de verkat som jag fått tillbaka friden för att det nästa dag smälla till med sådan kraft att jag "ramlat baknlänges"
Jag orkar faktiskt inte längre vara i det här
jag orkar inte vänta på att deadline ska komma med den sista "smällen"
Jag orkar inte helt enkelt - och offerkoftan är på idag ordentligt omsvept är jag (och jag håller i den som mitt liv hängde på den)
Jag behöver komma fri från den och acceptansen av min egen ruttenhet - men just nu sitter jag kvar i den skiten för jag orkar inte annat....
På ett sätt är jag glad att det händer nu så det inte kommer en dag i framtiden när jag tror att jag är färdig med allt ....
Så mitt i allt finns en tacksamhet - men tröttheten/smärtan tar övertaget (dock finns ingen rädsla kvar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar